MOHAMED OMAR: Den svenska Luciasången

 

Den svenska luciasången om ljusets drottning sjöngs, som de flesta nog vet, till en italiensk melodi. Sången var ursprungligen en gondoljärvisa tillägnad den lilla halvön Santa Lucia i Neapelbukten. På denna halvö finns medeltida borg, Castel dell’Ovo och en kaj för småbåtar. I sången beskrivs hur vacker Santa Lucia är från havet.

Santa Lucia – kvarteret har fått sitt namn av en kyrka vigd åt helgonet – var ett omtyckt turistmål som många svenska konstnärer, poeter och författare hade besökt. I flera svenska reseskildringar och reportage från 1800-talet kan man läsa om dess skönhet.

I ett reportage i tidningen Svenska Familj-Journalen (n:o 16,1877; se vinjettbilden) skriver den finlandssvenske kulturpersonligheten Karl Wetterhoff (1832-1887):

Den heliga Lucia är Napolis skyddshelgon. Santa Lucia, Santa Lucia! så ljuder omqvädet till den neapolitanska folksången: O, letta Napoli! som ofelbart, vid guitarrers och mandoliners ljud, helsar främlingen, då han beträder fiskarhamnen vid Santa Lucia, sjelfva brännpunkten för det neapolitanska folklifvet.

[…]

Till guitarrer och mandoliner ljuda neapolitanska sånger, föredragna med Santa Lucia. Liksom tiggarna hafva dessa vandrande sångare ett säkert öga för främlingen och särskildt för den nyss anlände. Den ene sångaren aflöser den andre, men alla uppstämma de Santa Lucia! Santa Lucia! Och ännu sedan du slutligen uppsökt din bostad, sedan du tillslutit persiennerna framför den hänförande täflan och gått till hvila efter dagens ansträngningar, förföljes du ända in i drömmen af Santa Lucia! Santa Lucia!

I sin bok Från Rivieran (1883) skriver Oscar Levertin:

Anföraren höjer handen, efter ett kort preludium börjar sången, och »Sante Lucias» toner genljuda genom hela pensionen. Efter ”S:t Lucia”, gondolierernas sång, som de sjunga då gondolerna ila fram öfver de stilla kanalerna i nattens halfskumma timmar, medan Venezia drömmer vemodsfulla drömmar om en storhet för länge se’n förgången, uppstämma de ”La vera Sorrentina”, visan som söderns lyckliga barn sjunger på Neapels blånande golf.

I Carl Snoilskys diktsamling Italienska bilder (1865) finns en dikt med titeln ”Sång i Neapel”, som dock inte nämner Santa Lucia…

Ädelstenar, ädelstenar
Smycka himlens päll,
Blixtra genom pinjens grenar
I Neapels kväll.
Ack, men dock jag såge gärna
I mitt eget hem
Från en majsky nordens stjärna
Le — jag vet likt hvem!

I dikten jämförs Neapel med hemlandet Sverige, och poeten finner att han föredrar Sverige!

Sången om Santa Lucia var faktiskt en av positivhalarnas mest omtyckta melodier, så den torde ha varit känd av många svenskar innan den fick sina sina svenska texter. För italienska positivhalare – ett positiv är en orgel med vevanordning – drog omkring överallt i landet, ofta med en tiggande apa i sällskap, och spelade melodier mot betalning. En italiensk positivhalare förekommer i Elsa Beskows första bok Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin från 1918. Han är inte särskilt snäll – han rövar bort tanternas hund Prick. Figuren är också känd från Astrid Lindgrens berättelser.

Om en italiensk positivhalare i Visby kan man läsa i Albert Engströms i Adel, präster, smugglare, bönder (1923):

Det var den enda gången hon var i Visby. Där var marknad och dit skulle madam Söderlund, förstås. Där stod en italienare med positiv och Lyckans Stjärna och med en apa på positivlocket som var klädd som en amiral och dansade och tiggde pengar. Men när madam hade stått där ett par timmar och tittat på galenskapen, så sa hon åt Söderlund, att nu skall jag gå och handla! Just då hade positivspelarn släppt loss apan och den gick omkring med en tallrik och tiggde.

Och i Hjalmar Söderbergs novell ”Gärda” kan man läsa om italienska positivhalare i Stockholm i början av 1900-talet. En vän berättar för huvudpersonen om en vårdag i Stockholm:

– Du vet, började han, att när våren kommer, har jag ingen ro i min själ. Jag driver ute hela dagarna. När jag är på det sättet, kan det ibland hänga på ett hår, om jag löser biljett till Jokohama eller Singapore eller bara hoppar upp på en spårvagn och åker bort till någon utkant. Det sista gjorde jag i dag. Du minns hur det var i morse: en luft, som klingade och sjöng, ett ursinnigt kritvitt ljus över alla väggar och gator, blinda tiggare i vart hörn, italienare med ballonger, ett positiv ur var portgång, våren, kort sagt. Jag tog en spårvagn på Stureplan och rullade i väg så långt det bar ut på Kungsholmen…

Spelade dessa positivhalare Santa Lucia?

Anna Maria Roos och Sven Körling gav 1921 ut 40 tonsatta barnvisor, och en av dessa hade titeln ”positivspelaren”. Här i Nu ska vi sjunga (1943):

Det ska ha varit Gunnar Wennerberg som först förde med sig melodin till Sverige efter ett besök i Italien 1852. I ett brev från Rom skriver han:

Jag har fått tag i en neapolitansk Barcarole med förtjusande ord. Melodien är svag, men har en viss naturlig friskhet, som ändå alltid blir en hufvudförtjänst. Här, skall du få höra! Är inte detta vackert?

Fredrika Bremer var den första som översatte delar av sången till svenska. En del av sången är citerad i Viktor Rydbergs Romerska sägner, som utkom 1877.

Den första svenska versionen publicerades år 1919: ”Sankta Lucia, ljusklara hägring”, med text av journalisten Sigrid Elmblad. Den följdes 1928 av ”Natten går tunga fjät”, med medvetet ålderdomlig text av folkskolläraren Arvid Rosén.

I samtidens debatt om mångkultur och svensk kultur framhålls ibland luciasångens italienska ursprung som ett bevis för att Luciafesten skulle vara osvensk. Det är förstås löjligt – Luciafesten är svensk och en fest av det slaget finns inte i Italien. Det är inte konstigare att luciasången sjöngs till en italiensk melodi än att Bellman hämtade sina melodier från alla möjliga håll eller att den svenska psalmboken innehåller tyska och franska melodier. Bellmans diktning är fortfarande svensk.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar