När vi skall orientera oss i och beskriva verkligheten klarar vi oss oftast med våra inbyggda färdigheter. ”Han är av medellängd” räcker för att beskriva någon för samtalspartnern okänd. I vissa fall räcker det ändå inte. Därför sitter en färgad, i centimeter graderad lapp vid dörren till många butiker. Med dess hjälp är det meningen att en snattare eller annan brottsling närmare skall kunna beskrivas.

Svårare är det att beskriva en icke närvarande persons rundnätthet. ”Han är ganska tjock”. Jaha? Man kan ju ange vikten, men den är också beroende av kroppslängd och muskler. Därför har man konstruerat BMI-måttet (som väl knappast används i samtal, förstås).

Ännu svårare blir det om man vill beskriva någon persons intellektuella färdigheter. Det avspeglas i skämtet ”Han har otur när han tänker”. Det är lätt att beskriva någon som klyftig, intelligent. Men det bär emot att säga att någon är dum, även om den det gäller väl förtjänar omdömet. Inget är så diskvalificerande i vårt samhälle som att vara dum. Det återspeglar intelligensens helt avgörande betydelse inte bara för yrkesmässig framgång utan också för den sociala värderingen av en person.

Denna skygghet inför, denna rädsla för att rakt ange en persons mentala färdigheter återspeglas i debatten om skolan. Sällan eller aldrig beskrivs de mindre begåvades svårigheter. Också hänvisningar till de mycket begåvades situation i skolan är känsliga. Ändå omnämns båda grupperna och deras förhållanden då och då, även om det sker med många omskrivningar. Sällan vågar man använda det erkända måttet IQ.

På ett viktigt område beskrivs aldrig det som kommer att vara ett evigt, svårt problem inte bara för skolan utan för hela samhällets möjligheter att fungera: stora invandrargruppers mycket låga intellektuella förmågor. Sverige har tagit emot mycket stora invandrargrupper från Mellanöstern och Nordafrika. Dessa befolkningar har genomsnittliga IQ-nivåer på 80–85.

(Jag resonerar utifrån genomsnitt. Det finns naturligtvis enskilda individer som inte alls stämmer in på beskrivningen. I fortsättningen skriver jag muslimer. Det betyder just muslimer från dessa områden, från Nordafrika och Mellanöstern).

Har det någon betydelse för annat än de berörda individerna? Det har det, men främst förstås för dem själva. Det är svårt att klara skolan och ännu svårare att skaffa sig och behålla ett jobb på den öppna arbetsmarknaden om man är så illa utrustad. I det svenska samhället på 1800-talet skulle det ha varit ett mindre problem. Då fanns det många enkla jobb, även om den med IQ på 80–85 skulle kunna ha svårigheter att fungera i övrigt, till exempel socialt.

Kanske stöts någon av detta borrande i intelligensens betydelse för svagt utrustade individer. Kanske är det lättare att tala utifrån invandrargrupper med höga IQ-nivåer? Invandrare från Ostasien kommer från länder med höga, genomsnittliga IQ-nivåer. De klarar sig också mycket bra i västerländska samhällen. Studenter från dessa nationer når regelmässigt toppresultat vid amerikanske elituniversitet. (Kvoteringsregler som skall gynna svarta amerikaner missgynnar därför dessa grupper). Dessa invandrargrupper återfinns sällan i brottsstatistiken.

Det är lätt att föreställa sig hur svårt det måste vara för en invandrare från Nordafrika eller Mellanöstern att anpassa sig till den svenska skolan och samhället i övrigt. Från första dagen i skolan blir de medvetna om att de kommer att tillhöra förlorarna, också i de skolor där det endast finns invandrare. De kan ju jämföra sig med lärarna och övrig skolpersonal. Gapet mellan samhällets förväntningar på dem och deras förmågor känns, förstås.

Till detta kommer att deras hemländer också är stora misslyckanden. De fungerar inte. Inget land är demokratiskt. (Kanske kan Tunisien vara ett, tveksamt, undantag). Ländernas kulturer, präglade av islam, har i århundraden förhindrat ekonomisk och annan utveckling. (Se länken ovan). Med Hege Storhaugs ord: ”Därför översätter exempelvis dagens Spanien fler utländska böcker årligen, än det har översatts böcker till arabiska under de senaste tusen åren. Därför exporterar hela arabvärlden mindre än Finland gör årligen, om man undantar oljan”. (Landsplågan islam s. 217).

De kommer från länder som i de flesta avseenden har misslyckats, och misslyckats under alla århundraden sedan Mohammed erövrat makten – med undantag av den korta period de muslimska länderna tilläts förändring och utveckling.

Därför har det utvecklats en stark tradition av förnekelse och bortförklaring. På alla upptänkliga sätt skyller man sitt eget misslyckande på andra länder och andra folk. Ända sedan grundarens tid har judarna varit särskilt utsatta, kanske beroende på att Muhammed kunde etablera sitt välde först sedan han eliminerat ett antal judiska stammar. Hursomhelst, judehatet är institutionaliserat och aldrig ifrågasatt inom islam och av islam behärskade länder. Detta har bland annat medfört att det är omöjligt att vara jude i områden där muslimer är i majoritet – också här i Sverige. Det går inte heller att i sådana områden undervisa om judendom eller om Förintelsen. Det gäller överallt, i Frankrike och i Sverige och annorstädes.

Den svagbegåvade muslimska eleven har alltså ett traditionellt bejakat, väl inövat sätt att bortförklara sitt och sin kulturs misslyckande. Det använder han. Genom att vända sig från, förneka sin nya omgivning behåller han sin självkänsla. Han ser till att med numerärt övertag och ohejdad aggressivitet få som han vill, i skolan och på hemorten.

Invandringen fortsätter från dessa länder. Allt fler skolor och områden i Sverige blir allt mer ensidigt muslimskt präglade, därför att svenskarna flyr.

Aldrig någonsin har något parti – SD delvis undantaget – vågat ens beskriva och än mindre motverka denna utveckling.

Politiker, så kallade intellektuella och andra verklighetsskygga vägrar se svårigheterna därför att de då skulle få allt svårare att försvara den invandring som de till varje pris vill försvara. Den alltmer högljudda, folkliga opinionen försöker man lura i stället för att gå den till mötes, genom att säga sig minska invandringen samtidigt som man med olika undantagsbestämmelser kan se till att den får fortsätta.

Den enkla förklaringen till detta ovärdiga spel är givetvis att Socialdemokraterna därigenom kan köpa sig makt. De betalar det pris Miljöpartiet kräver.

Svenska pojkar och flickor får betala det verkliga priset.