RECENSION Rasmus Dahlstedt har sett ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” på Unga Klara i Stockholm. I en bearbetning för teatern av Johannes Anyurus Augustprisbelönade roman från 2017 iscensätts vänsterns skräckbild av ett framtida Sverige. Efter ett islamistiskt (eller?) terrordåd tar en svensk fascistregim över och tvingar alla svenska medborgare att skriva på ett svenskt medborgarkontrakt. Föreställningens budskap går ej att ta miste på. Dumma, dumma, dumma är de dumma svenskar som inte vill ha någon kulturell mångfald i sitt land! Kuriosa: Trots att han var tillfrågad valde Lars Vilks att inte följa med Rasmus Dahlstedt på föreställningen. Samuel Paty var inte heller där.

Tretton dagar efter halshuggningen av Samuel Paty i Paris, samma dag som dekapiteringen och knivmorden i en kyrka i Nice, 29 oktober 2020, är det på Unga Klara i Stockholm teaterpremiär för ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Regissören Farnaz Arbabi har bearbetat Johannes Anyurus Augustprisbelönade roman med samma namn från 2017. Enligt Anyurus förlag, Norstedts, handlar romanen som ligger till grund för föreställningen om ”hopp och hopplöshet i dagens Europa, om vänskap och svek, och om terrorns och fascismens teater”. Passande nog har jag själv träffat Lars Vilks en vecka före mitt besök på Unga Klara för ett samtal om terror i konsten.

Första akten inleds i en serietidningsbutik i Göteborg. Ett litet pepparkakshus av ljus som omsluts av det stora mörkret i Unga Klaras hangar. I denna Jenny Kronbergs färgrika scenografi befinner sig butiksinnehavaren Kristian och konstnären som heter Göran men vars likheter med Lars Vilks är slående. Så sker terrorattacken. Vem överlever? Vem dör? Viljan att till scenen överföra Anyurus komplicerade intrig med dess olika tidsplan skapar en villervalla och först senare inser man man att karaktärerna i denna situation ska förstås som schrödingerska katter. Enligt ett scenario dödas två av terroristerna. Den tredje överlever och placeras på en rättspsykisk anstalt. Det är en flicka som påstår sig komma från framtiden. Hon kallas Nour, men det är osäkert om hon egentligen inte är en belgisk terrorist vid namn Annika.

Efter att terrorattentatet genomförts förvandlas Sverige till en fascistisk, muslimhatande stat. I den andra akten möter oss den förverkligade mardrömmen i form av en tom scen. Muslimerna bor på en plats som bär namnet Kaningården. De som inte skriver på medborgarkontraktet blir till att börja med oprovocerat attackerade och slagna, därefter dödade.

Farnaz Arbabi är en skicklig regissör. Hon hanterar å ena sidan stoffet väl. Det finns emellanåt en snärtighet i dialogen, såväl som ett välgörande allvar i de skirare, sagoartade avsnitten. Mikael Karlssons maffiga musik tas väl till vara. Dervischdansen där de hunsade främlingarna i blåa kjolar, ackompanjerade av smäktande stråkar faller och reser sig är svår att värja sig emot. Av skådespelarna förtjänar Astrid Kakuli beröm för sitt sympatiska porträtt av författarens alter ego. Robin Keller lyckas med små mimiska och gestiska medel mejsla fram några underhållande figurer.

Arbabi är dock inte bara regissör utan även aktivist. När hennes ideologiska strävan skymmer sikten tappar hon omdömet. Scenen i andra akten när utbölingarna iklädda pyjamasar i den koncentrationslägerartade Kaningården, i obduktionssalsljus och med ett avhugget grishuvud hängande från taket, utfodras med fläskkött är bortom pekoral. Tre riddarhjärtans (läs Sverigedemokraters) överfall blir komiskt i sin tafflighet. För säkerhets skull har angriparna svenska flaggor som caper. Nours vän Hamad är en trevlig kille med bra betyg, men han känner sig så utanför att han blir terrorist och åker till Syrien. Svenskarna porträtteras genomgående som idioter. Sjuksköterskans undran om Nour är sunni- eller shiamuslim ska åskådaren tydligen uppfatta som korkad, för att inte säga integritetskränkande. Den manlige skolkuratorn är en slem typ med pedofilvibbar. Nidbilden av konstnären tecknas med penseldrag modell bredare. Överspelet når understundom orkanstyrka, det gråa håret är härligt flottigt och glasögonen de tjockaste i rekvisitaförrådet. När gonggongen ringer har aktivisten besegrat regissören på knockout.

Mottagaren skapar som bekant verket och de stora tidningarnas recensenter tar sin medskaparroll på största allvar. ”Vass och rapp samtidskritik”, sammanfattar en kritiker. ”En vänlig, humoristisk ton får plats”, tycker en annan. En inte odelat positiv iakttagare konstaterar: ”uppsättningen landar vackert på känslan av tröst och hopp”. ”En present till ungdomarna”, anser en fjärde. Hårda paket, tänker jag. En smakdomare reser sympatiskt nog frågan om det är okej att döda yttrandefrihetsfjantar hur som helst. För att konkludera att det rör sig om lysande politisk teater.

Det är värt att påminna om att Unga Klara sedan 2018 har status av nationalscen för barn och unga. Många är de kulturarbetare, opinionsbildare och influencers med invandrarbakgrund som gjort en karriär på att på de offentliga svenska scenerna i varierande grad kritisera, håna och hata det land som tagit sig an dem. I tillägg till Johannes Anyuru och Farnaz Arbabi kan nämnas Özz Nûjen, Bilan Osman, Rashid Musa, Athena Farrokhzad, Tobias Hübinette och Fatemeh Khavari. Listan kan göras längre. Orubblig är den negativa korrelationen mellan deras antagonism och vår välvilja. Mellan deras skamlöshet och kritikernas servilitet. Mellan deras framgång och vår undergång. Skulle detta kunna ske någon annanstans än i Sverige, oikofobins förlovade land?

Jag hörde mig för med Lars Vilks om han ville följa med till Unga Klara. Tyvärr fick han inte permission. Samuel Paty kunde inte heller komma. Jag ser på den tomma stolen bredvid och föreställer mig hur Vilks om han suttit där efter ridåfallet illmarigt leende med sin urmodiga kamera tagit en bild av dekoren för att därpå försvinna bort i livvakternas följe.

På grund av coronaviruset är föreställningen inställd i Stockholm fram till årsskiftet. Gästspel är under våren planerade i Uppsala, Malmö och Göteborg. En fråga man under julen kan ställa sig är om landets nationalscen för barn och unga ska sysselsätta sig med Sverigehatiska pjäser. Om Anyuru och Arbabi vill spela nationsupplösningsteater, är det rimligt att de gör det utan statligt stöd. Med tanke på de senaste årens bidrag till förortsföreningarna måste det finnas en och annan klan som har samlat i ladorna och kan sponsra en källarmoskéturné. Med lite tur kan Stockholms Klanteater se dagens ljus framåt sommaren.

För oss andra gäller att formulera ett nytt frälsningsbudskap till den svenska teatern. Så att drunkningsolyckor kan undvikas. Och blodspillan.

Rasmus Dahlstedt är skådespelare och skribent. Han är aktuell med boken ”Vitsord” samt med en inläsning av Homeros ”Iliaden” som ljudbok.