För några dagar sedan skrev Richard Sörman en viktig text här på sajten med utgångspunkt från de senaste opinionssiffrorna från SCB. Trots att oppositionen brukar gå framåt mellan valen, ligger väljarkåren i stort sett på samma nivå som inför valet 2018. ”Tänk om det aldrig vänder. Vad gör vi då?”, frågade han sig:

Tänk om vi faktiskt alla blir lika jämlikt fattiga, identitetslösa och könlösa. Tänk om svenska folket även fortsättningsvis tvingas finansiera Miljöpartiets globala klimatmål. Tänk om de demografiska förändringarna fortsätter accelerera och om svenskarna en dag blir en minoritet i sitt eget land. Tänk om gängkriminaliteten fortsätter breda ut sig. Tänk om islamismen fortsätter vinna inflytande. Tänk om andelen barn som börjar skolan med urusla kunskaper i svenska fortsätter öka. Tänk om alla arbetande människor i Sverige tvingas fortsätta finansiera en importerad underklass som lever på bidrag.

Så har jag dessvärre, i allt högre grad, tänkt sedan jag för femton år sedan började debattera massmigration och elitfeminism, med alla de destruktiva konsekvenser som de har inneburit för vårt tidigare sammanhållna välfärdssamhälle. I början drevs jag av den förhoppningsfulla tron att om bara obekväma fakta skulle komma fram och förljugen retorik avklädas, så skulle också debatten ändrats i ”gammelmedia”. Det tog några år och några utgivna böcker innan jag till fullo förstod att etablissemanget inte hade något intresse av ett sådant meningsutbyte i det offentliga rummet.

Detta medförde samtidigt ett smärtsamt uppvaknande till hur den svenska mentaliteten fungerar. Jag träffade ganska många som höll med mig mellan skål och vägg, men som i grupp teg eller hävdade en helt annan uppfattning om samhällsutvecklingen. Svensken tycks ha undfallenhetens och konflikträdslans sigill instämplade djupt i själen. 2012 uttryckte sig journalisten och populärhistorikern Herman Lindqvist så här frispråkigt:

Om du ska räkna upp våra extrema sidor så glöm inte att svenska folket är extremt fegt, det saknar civilkurage, människorna är extremt konflikträdda, få vågar säga vad de tycker, detta har gjort att beslut fattas ibland högt över huvudena på folket eftersom folket inte säger ifrån. Det skulle behövas mycket mer djävla anamma och riktig finsk sisu. 

Jag har under det senaste årtiondet vid några särskilda tillfällen väntat på att ”folk äntligen ska säga från”. Först när regeringen Reinfeldt ingick migrationsuppgörelsen med miljöpartiet 2011 och öppnade gränserna, sedan höll öppna era hjärtan-talet inför valet 2014, därefter vid asylkaoset 2015 och senast inför valet 2018. Eller kanske bara därför att vi har beviljat två miljoner uppehållstillstånd sedan millennieskiftet, varav största delen till icke-västliga invandrare, vilka i stor utsträckning måste bli försörjda. Men nej! ”Ingen fara. Det är lugnt!”, är svenskens standardsvar i livets allehanda situationer. Allt rullar på i tangentens riktning. Svensken sover, i sitt lugna bo.

Den svenska konsensusmentaliteten medför att den som påpekar att problemet finns, stör gemenskapen och är följaktligen den som utgör själva problemet. Hellre ge bort sitt eget land än att bli kallad för rasist!

Flera personer i min bekantskapskrets tycker att någonting är fel i det svenska samhället, och tillstår att det har med massinvandringen att göra. Men trots mångåriga försök kan jag inte få dem att komplettera DN och public service med alternativa medier, för ett mer balanserat inflöde av information. Några känner vämjelse och rädsla inför Trump och Orban och hör stöveltramp istället för bjällerklang, så här i juletider. Att det skulle kunna finnas semi-totalitära drag i deras Sverige; dit når inte receptorerna.

De har (eller har haft) sin yrkesbana inom media eller den offentliga vårdsektorn, det som Patrik Engellau kallar för ”det välfärdsindustriella komplexet”. I grunden tycker de att en humanistisk människosyn kräver att man inte får generalisera och diskutera olika gruppers egenskaper. Istället måste man alltid se till den enskilda människan (ofta liktydigt med klienten/patienten). Det är den lilla världen (livsvärlden) som är i fokus medan den samhällsbärande tillvaron (systemvärlden) kommer i andra hand.

Min grovt förenklade sinnebild av folksjälen ser i korthet ut så här: svensken tycker om att trycka i mitten av flocken, klaga via ombud och då och då brista ut i allsång. Det är säkert en fredsskada i samhällskroppen att vi har tagit vårt land för givet, att tro att inget ont kan hända just oss. Så vi låter oss hellre bländas av en vacker utopi om allas lika värde, att hela världen har rätt att få komma hit, än att se den ampra sanningen i vitögat.

Det som sägs ska låta fint. Orden blir viktigare än verkligheten, vilket är i samklang med den relativistiska tidsanda vi lever i. Trots all information som finns om exempelvis förnedringsrån, klankriminalitet, skolhaveri, asylbedrägerier, islamism och långvarigt bidragsberoende bland ”nysvenskar”, längtar alltför många bara till det stundande fredagsmyset med Let´s dance och Bonde söker fru.

De som kallar sig Sverigevänner i min omgivning börjar mer och mer dela Richard Sörmans farhåga: Tänk om det aldrig vänder? En del har väntat länge på att svensken ska visa järnhandsken och stå upp för rättigheten till sitt hemland, men nu börjar de få något sorgset och resignerat över sig. Andra är mer cyniska och tycker att svenskarna är dumma och har de ledare som de förtjänar, eftersom de val efter val röstar fram partier som i praktiken har verkat för självdestruktion med massinvandring och mångkultur. Några av dem har tagit steget ut och lämnat landet, medan andra har dragit sig undan offentligheten, skaffat sig nya försörjningsmöjligheter eller gnisslar tänder medan de odlar sin trädgård.

Slutligen finns också de optimister som tycks utrustade med en obändig kampvilja. De tror på ett annalkande paradigmskifte, där PK-isternas etablissemang kommer att tvingas hissa vit flagg när verkligheten slår sönder deras luftslott. En vän till mig säger att detta är tydligt för den som vill se tecknen i tiden: alternativmedia är inte längre så alternativa, vi har ett medielandskap som vi inte kunde föreställa oss för bara några år sedan där nya, seriösa publikationer dyker upp (som DGS, Kvartal och nu Bulletin). ”Man kan blunda för verkligheten, men inte för dess konsekvenser”, säger min vän med sin energiska stämma. Jag hoppas innerligt att han får rätt.