Jag tror de flesta av oss som intar ett konservativt förhållningssätt till samhället är ganska eniga om att den nya tidens feminism, med genusforskning och manshat i fokus, är en rätt osmaklig ideologi. Tanken på att det finns ett oräkneligt antal kön, att vi inte längre ska vara män och kvinnor utan något slags könsneutrala varelser, är inte bara ovetenskaplig i största allmänhet utan medför också en stor osäkerhet hos barn och unga som växer upp utan fasta ramar och normer. I Sverige är det väldigt tydligt, om man ser till det stora antalet barn och unga med psykiska problem. Visserligen letar ”de lärde” efter politiskt korrekta orsaker, såsom socioekonomiska omständigheter och liknande, men jag tror att att de skulle komma sanningen närmare om de tog sig en rejäl titt på de uppluckrade normerna i samhället.

Samtidigt finns det ett tveklöst värde i jämställdhet mellan könen. Kvinnokampen har, historiskt sett, haft synnerligen reella orsaker, och det tror jag de allra flesta är medvetna om, även de män (och kvinnor) som idag raljerar över feminismen. Jag tror inte för ett ögonblick att de män som kritiserar feminismen drivs av hat mot kvinnor – utan av avsky för en osund och orättfärdig postmodernistisk ideologi.

Det gäller naturligtvis även mig. Jag ifrågasätter ständigt dagens feminism, signerad Schyman och andra förvirrade av båda könen, men jag ifrågasätter inte kvinnors jämställdhet eller vikten av ett samhälle där män och kvinnor är lika värda.

Jag blev påmind om hur viktigt det här är när jag såg en brottsdokumentär för ett par dagar sen. True crime-serien heter ”Murder Maps” och berättar om historiska brott, och det avsnitt som fick mig att tänka just på jämställdhet handlade om den franske seriemördaren Henri Landru.

Det var längesen jag först hörde talas om Henri Landru – decennier sedan, faktiskt. Jag var bara ett barn då och tillbringade en regnig sommarvecka hos morfar på landet. Och när jag säger regnig, så menar jag regnig. Det gick knappt att vara ute, så vad göra? Gå upp på vinden förstås, för på morfars vind var det alltid spännande. Där fanns allt, från mammas gamla dockservis till gamla möbler och kläder. Där fanns också tidningar. Hela årgångar av tidningar, både dagstidningar och veckotidningar, så jag tog med mig en bunt ner till köket och satte mig och bläddrade. I en årgång av Saxons veckotidning hittade jag en artikelserie som handlade om historiska mord och sedan var jag fast.

Jag läste om Jack Uppskäraren, John George Haigh (”syramördaren”), om John Christie på 10 Rillington Place och dr Harvey Crippen. Därefter dök Henri Landru upp.

Henri Landru var en fransk seriemördare som från mitten av första världskriget och fram till 1919 mördade minst 10 kvinnor, samt sonen till en av kvinnorna. Han var en charmerande sol-och-vårare, som riktade in sig på änkor, välbärgade så väl som fattiga. Efter att ha lurat av de rika änkorna deras besparingar mördade han dem. De fattiga änkorna mördade han sannolikt bara för nöjes skull. Sedan styckade han dem och brände deras kroppar.

Två av de mördade kvinnorna hade varsin syster som redan från början var misstänksamma mot Landru. Misstankarna växte rejält när deras systrar plötsligt försvann i tomma intet, efter att ha följt med Landru till hans hem i en by utanför Paris. Men när Marie Lacoste och Victorine Pellat, ovetande om varandra, kontaktade polisen om sina misstankar blev det kalla handen direkt. Bara tanken på att en kvinna kom och lade sig i en mans göranden och låtanden var en ren skandal. Kvinnor var ju, som alla visste, inte fullt lika intellektuellt utvecklade som män så det var klart att man inte kunde ta dem på allvar.

Marie Lacoste och Victorine Pellat vägrade ge med sig. Genom borgmästaren i byn Gambais, där Landru residerade, fick de till slut kontakt med varandra och började driva sin egen utredning. När de fått fram tillräckligt med bevis för att något skumt var i görningen lät de Victorine Pellats far skriva under dokumentet, som sedan överlämnades till polisen. Och då, när en man lämnade in anmälan, blev det annat ljud i skällan. Plötsligt var Henri Landru högintressant, och han arresterades misstänkt för mord.

Landru försvarades av Frankrikes då mest prominente försvarsadvokat, Vincent de Moro Giafferri. Giafferri var en passionerade motståndare till dödsstraffet och tog sig an fallet pro bono, för att till varje pris rädda massmördaren från giljotinen. Men det lyckades inte. Trots Giafferris ansträngningar var juryn enig i sitt beslut, och Landru avrättades den 25 februari 1922.

Så vad var detta med feminism att göra? En hel del faktiskt. Om Frankrike hade varit mer jämställt, om kvinnosynen inte hade varit så dålig hos landets polis och myndigheter, utan om polisen istället hade lyssnat på Marie Lacoste och Victorine Pellat, så skulle Landru sannolikt ha kunnat stoppas tidigare och flera kvinnor – och minst en man – räddats till livet.

Jag tror inte att en enda av de konservativa män jag känner står för den sortens kvinnosyn, trots dagens kvasifeministers kategoriska påståenden om ”vita män”. I ljuset av sådana här historiska händelser tycker jag därför man som konservativ bör fundera lite extra på detta med feminism. Är det verkligen rätt och rimligt att kapitulera inför dem som dragit begreppet i smutsen och omskapat det till en manshatande ideologi som inte har någonting alls med jämställdhet att göra? Jag tycker inte det. Jag tycker att vi konservativa bör ta upp kampen mot förvanskningen av begreppet feminism och återta begreppet.