Vi är många i Sverige som hoppas på politiska förändringar. Vi vill se ett Sverige som återigen präglas av förnuft och egenomsorg. Vi vill se politiker som talar om verkliga problem och som inte tror att deras uppgift består i att förvandla vårt land till ett utopiskt lyckorike. Vi vill se ett Sverige som identifierar sig med sin historia och sina rötter. Men finns det anledning att tro på någon förändring? Varför händer det så lite i opinionen? Varför lyckas inte oppositionen att på allvar utmana en unikt svag och handlingsförlamad regering? Tänk om det aldrig vänder? Tänk om självskadebeteendet fortsätter. Vad gör vi då?

Den senaste opinionsundersökningen från SCB gav inga glada nyheter för dem som hoppas på en ny politik för Sverige. Opinionsläget är detsamma som vid senaste valet. Moderaterna har gått upp två procent och Liberalerna har tappat något och ligger nu under fyraprocentsspärren. För övrigt var nog den viktigaste nyheten att opinionen inte förändrats (om vi bortser från de tillfälliga svängningar som har med Coronaepidemin att göra). Så här ser procentsiffrorna ut (inom parentes ser vi siffrorna från valet 2018).

Socialdemokraterna 29,4 (28,3), Moderaterna 22,1 (19,8), Sverigedemokraterna 17,6 (17,5), Vänsterpartiet 8,0 (9,3), Centern 7,6 (8,6), Kristdemokraterna 5,4 (6,3), Miljöpartiet 4,2 (4,4) och Liberalerna 3,0 (5,5). Övriga partier ligger kvar under 2 procent.

Oppositionspartier brukar kunna öka rejält under mellanvalsperioder. Men inte nu. Detta är desto mer anmärkningsvärt som regeringen å sin sida har varit hårt pressad av gängkriminaliteten och nu av Coronaepidemin. Stefan Löfven har också personligen fått kritik för att vara otydlig och vilja undvika intervjuer. Kritiken har till och med kommit från de egna. Och det är inte bara oppositionens svaga siffror som förvånar. Det är också anmärkningsvärt att det inte går att spåra något växande motstånd mot det politiska paradigm som under 20 år har satt tonen för svensk politik. Sverigedemokraterna verkar ha fastnat på en platå. De små utmanarna Alternativ för Sverige och Medborgerlig samling verkar inte nå ut. Och några nya potentiellt framgångsrika missnöjespartier syns inte av trots att fältet måste få anses vara öppet för detta.

Så vad ska vi tro? Kommer det bara bli mer av samma? Kommer vi rent av få en ny vänsterregering efter nästa val? Det är inte omöjligt. Tänk om det blir så. Tänk om vi får fyra år till av samma politik.

Men egentligen kanske det inte vore så dumt? (Obs: ironi) De har i alla fall goda ambitioner där borta på vänsterkanten. Med fyra år till av vänsterpolitik kommer vi fortsätta vår strävan att skapa ett samhälle genomsyrat av jämlikhet och jämställdhet. Vi kommer ta fortsatt ansvar för de globala klimatförändringarna. Vi kanske till och med blir först med att kunna visa upp ett fossilfritt välfärdsland. ”Vi ska ha 100 procent förnybar energi” står det i Miljöpartiets partiprogram. Vi kommer också kunna ta ett fortsatt moraliskt ansvar för världens alla flyktingar. Vi kommer satsa än mer pengar på integrationen. (Det är viktigt!) Vi kommer att utbilda fler poliser så att vi äntligen kan krossa gängkriminaliteten. Vi kommer att bygga fler funktionella och fyrkantiga hus med mängder av lägenheter som de nya svenskarna har råd att bo i. Vi kommer också satsa än mer pengar på att göra

oss av med förlegade föreställningar om manligt och kvinnligt. Den gamla mossiga svenska kulturen kommer att göras om till en dynamisk mångkultur där öppenhet och mötet med det främmande står i centrum. Och så ska vi ha Europas lägsta arbetslöshet förstås. Och världens bästa sjukvård. Det är självklart! Ingen ska behöva vänta i två år på att få operera en höftled. Det är oacceptabelt!

Ja tänk om vår underbara samtid också blir vår underbara framtid. Tänk om det aldrig blir någon förändring. Tänk om allt fortsätter som förut. (Slut på ironi.) Tänk om vi faktiskt alla blir lika jämlikt fattiga, identitetslösa och könlösa. Tänk om svenska folket även fortsättningsvis tvingas finansiera Miljöpartiets globala klimatmål. Tänk om de demografiska förändringarna fortsätter accelerera och om svenskarna en dag blir en minoritet i sitt eget land. Tänk om gängkriminaliteten fortsätter breda ut sig. Tänk om islamismen fortsätter vinna inflytande. Tänk om andelen barn som börjar skolan med urusla kunskaper i svenska fortsätter öka. Tänk om alla arbetande människor i Sverige tvingas fortsätta finansiera en importerad underklass som lever på bidrag. Tänk om vi fortsätter misshandla våra städer med modernismens omänskliga arkitektur. Tänk om vi fortsätter lura i våra ungdomar att det där med manligt och kvinnligt bara är en social konstruktion som inte har något med biologi att göra. Tänk om Försvarsmakten fortsätter arbeta mot att dess personalsammansättning ska spegla den svenska befolkningens sammansättning och alltså sätter vapen i händerna på stora mängder människor som inte känner någon historisk koppling till Sverige. Tänk om vi aldrig får en ungdomsgeneration som gör uppror mot den självförnekelse och kvävande moralism de har fått ta del av i skolan. Tänk om det aldrig vänder.

Vad gör vi då?