MOHAMED OMAR: Julläsning – berättelserna om Narnia

Julmånaden är här. En berättelse som jag förknippar med denna tid är C. S. Lewis berättelse om sagolandet Narnia. En anledning är att BBC:s teveserie om Narnia visades i SVT på morgnarna under jullovet när jag gick på högstadiet.

I den första boken i serien om sju, The Lion, the Witch and the Wardrobe (Häxan och lejonet) från 1950, kommer de fyra syskonen Peter, Susan, Edmund och Lucy till Narnia, ett land där djuren kan tala och där det finns väsen dvärgar, fauner, jättar och kentaurer.

När vi först möter barnen är det sommar år 1940. De sitter på tåget ut på landet för att undkomma tyskarnas bombningar av London. Syskonen ska bo i professor Digory Kirke stora hus. Uppe på vinden upptäcker de ett gammalt klädskåp och Lucy, den yngsta, klättrar in i skåpet. Det har ingen vägg, utan hon kliver ut på andra sidan i en snöig skog. Där står en ensam lyktstolpe.

Denna scen, den ensamma lyktstolpen som skiner i mitt i den mörka sagoskogen, frammanar för mig starka julkänslor. Julen är tiden då det magiska, eller det övernaturliga, representerat av Narnias skog, möter vår moderna verklighet, representerat av lyktstolpen.

I Narnia härskar den grymma Vita Häxan. Hon har lagt en förbannelse över landet så att det alltid är vinter men aldrig jul. Narniaborna väntar på att lejonet Aslan ska komma och frälsa dem från Vita Häxan. Med Aslan kommer även julen, och jultomten, tillbaka. I boken kallas han Father Christmas, som är den engelska personifikationen av julen. Ett liknande namn på ”julens ande” har förekommit på svenska: Julgubben.

Julgubben, Father Christmas, kommer tillbaka till Narnia och delar ut klappar till barnen. Scen ur Disneys filmatisering av Häxan och lejonet (2005):

C. S. Lewis var en from kristen och han använder allegorin för att framföra ett kristet budskap. Den frälsare som narniaborna väntar på, Aslan, är en bild för Jesus. Och i en värld utan Jesus kan det inte finnas någon julglädje. Den Vita Häxan är förstås den onde, Djävulen, som är skön på utsidan för att locka sina offer i fördärvet. När Aslan väl kommer tillbaka offrar han sig själv på samma sätt som Jesus lät sig spikas upp på ett kors. Och liksom Jesus, uppstår Aslan från det döda.

En annan sak som är intressant för mig är att berättelsen om Narnia skildrar motsättningarna mellan den kristna västvärlden och islam. Det är något jag påminns om varje jul – hur olika muslimernas liv är jämfört med västerlänningarnas. Jag har ju levt i båda världar.

I böckerna Hästen och hans pojke (1954) och Den sista striden (1956) förekommer fantasilandet Calormen som är tydlig influerat av den islamiska världen. Och skildringen är inte smickrande. C. S. Lewis har så klart beskyllts för så kallad ”islamofobi”. Kan det vara en anledning till att de ännu inte filmatiserats? Böckerna kom som sagt ut på 50-talet, idag hade nog en ängslig redaktör velat retuschera manuset en aning före publicering.

Men inte bara de böckerna där ”sagoislam” skildras har blivit hårt kritiserade. C. S. Lewis är väldigt omtyckta av vanliga läsare, men inte av det vänstervridna kulturetablissemanget, som menar att de är kristet fundamentalistiska, rasistiska och könsrollskonserverande. Pojkar är pojkar och flickor och flickor.

Calormen är ett stort land som ligger sydost om Narnia. Namnet kommer förmodligen från latinets ”calor” som betyder ”värme”. Mellan Calormen och Narnia ligger landet Arkenland och en stor öken. Calormen, vars huvudstad heter Tashbaan, är inblandat i ständigt krig för att utvidga sin makt, ta slavar och krigsbyte. Slaveriet är något som utmärker Calormen och väcker avsky i Narnia.

Konflikten mellan Narnia och Calormen i Lewis böcker verkar väldigt lik konflikten mellan väst och islam i den verkliga världen. Innan jag började skriva den här artikeln så läste jag om båda böckerna, som jag har i svensk översättning.

Boken Hästen och hans pojke är den tredje i serien om landet Narnia. Pojken Shasta växer upp hos sin fosterfar Arsheesh i Calormen. När Shasta får reda på att fosterfadern inte är hans riktiga far och att denne tänker sälja honom till någon annan, så flyr han på sin talande häst. Hästen kommer från Narnia och vill hem. På vägen träffar Shasta och den talande hästen en flicka som också är på flykt. Hon är calormen, men vill också till ”de fria nordanlanden” eftersom hon annars kommer att giftas bort mot sin vilja med en äldre, grym man. I Narnia däremot ”tvingas ingen mö gifta sig mot sin vilja”.

Calormens despotiske kejsare Tisrock och hans son Rabadash drar ut på ett fälttåg för att erövra Narnia och Arkenland. Så här säger prinsen till sin far:

”Jag önskar och förslår, om min fader, att du omedelbart samlar dina oövervinnliga härar och drar in i det trefalt förbannade Narnia och ödelägger det med svärd och eld och fogar det till ditt gränslösa välde och dödar deras konungar och alla av deras blod utom drottning Susan. Ty jag åstundar henne till maka – men först ska hon få lära sig en bitter läxa!”

Soldaterna har skägg, turban på huvudet och svingar kroksablar. De tillber en gud som kallas Tash, den Okuvlige och Skoningslöse. Calormenerna beskrivs som saracener och narnierna som korsriddare. Så är de också tecknade av illustratören Pauline Baynes.

Prins Rabadash har alltså blivit avvisad av den fagra Susan, men tänker ta ta henne med våld.

”Ni menar inte att han skulle kunna ta mig till gemål med våld?” utbrister Susan. Hennes bror Edmund svarar: ”Jag fruktar det. Gemål – eller slavinna, vilket är värre.”

När den calormenska hären står utanför kung Luns slott i Arkenland, håller Rabadash ett tal som verkar vara inspirerat av profeten Muhammed:

”Döda varenda manlig barbar innanför dess murar ända till det gossebarn som föddes i går. Det övriga är ert att fördela sinsemellan bäst ni behagar – kvinnor, guld, ädelstenar, vapen och vin. Den som blir efter när vi närmar oss slottsportarna låter jag bränna levande. I Tashs, den Okuvlige och Skoningslöses, namn – framåt!”

I boken Den sista striden har en gorilla fått en åsna ta på sig ett lejonskinn och utge sig för att vara Aslan. Gorillan utnyttjar åsnan för att skaffa sig makt. I början går det bra, folk tror att det är Aslan och gör som åsnan säger. Men de börjar tvivla när den falske Aslan påbjuder dem att göra onda saker. Åsnan är bara lik Aslan på ytan, men grunden (jag vill helst undvika att skriva ”värdegrunden”) är olika.

Gorillan försöker också få narnierna att tro att Tash, calormenernas gud, och Aslan, skulle vara en och densamme. Detta trots att Tash livnär sig på människors blod, han kräver människooffer, medan Aslan är barmhärtig.

Gorillan säger:

”Tash är bara ett annat namn för Aslan. Allt det där tramset om att vi skulle ha rätt och folket i Calormen fel är idiotiskt. Nu vet vi bättre. Calormenerna använder andra ord men menar samma sak som vi. Tash och Aslan är bara två olika namn på – ja, ni vet vem jag menar.”

Här tror jag att C. S. Lewis vill kritisera tanken att alla religioner egentligen bara är olika på ytan men lika i sitt inre. Gorillan säger samma sak som de som säger att det inte finns någon skillnad mellan kristendomen och islam. Den ena är inte bättre eller sämre än den andra.

Lewis vill säga att skillnaderna mellan religionerna är djupare än bara gudarnas namn, vilket visar sig i skillnader i kulturer och värderingar mellan Narnia och Calormen. Och i vår verkliga värld, vill jag tillägga, mellan väst och islamvärlden.

Boken Häxan och lejonet passar bra som läsning under julmånaden. När Aslan återkommer smälter snön och livet börjar spira. Efter vintersolståndet vid jul i vår verkliga värld, när man firar Jesu födelse, ”världens ljus”, föds den verkliga solen på nytt. Dagarna börjar bli längre.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar