Märkvärdigt nog publicerade Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet den första december nästan likatyckande opinionsartiklar om den svenska coronapolitiken. I det ena fallet var det på ledarplats och i det andra på debattsidan.

Om jag inte missförstått vad respektive skribent vill säga så tror jag man kan sammanfatta deras gemensamma uppfattning ungefär som följer:

Utgångspunkten är att nationen kan hamna i kriser som den inte riktigt lyckas hantera, just som i coronafallet. Hur är det med ”styrkapaciteten i kriser?” frågar tidningarna. I coronafallet är tre parter inblandade, expertmyndigheten Folkhälsomyndigheten, de verkställande enheterna regionerna och kommunerna samt regeringen.

Utan att riktigt redogöra för vilka parter som avses konstaterar Svenska Dagbladet följande: ”Förmodligen har ingen tänkt igenom vad som händer om en myndighet vägrar att agera och sätter sig på åskådarplats eller i kommentatorsboxen… Passiviteten som handlingsalternativ tycks helt enkelt ha förbisetts.” Dagens Nyheter pekar särskilt på regionernas och regeringens oförmåga: ”Vi kan i dag peka ut det svenska styrsystemets akilleshäl i denna kris, nämligen det kommunala och regionala självstyret… Efter den rapport som Inspektionen för vård och omsorg nyligen släppte vet vi att merparten av regionerna inte förmått att ge en stor grupp äldre adekvat sjukvård… Vi har en situation där den främst ansvariga för dessa frågor i landet, nämligen socialministern, uttalar att hon inte har den blekaste aning om varför regionerna inte förmådde uppfylla hennes löften om genomförande av masstestning… ’Regeringen styr riket’ står det i grundlagen men så är uppenbart inte fallet ens i en allvarlig kris som denna.”

Båda tidningarna kommer fram till att det behövs grundläggande förändringar, kanske nya formuleringar i regeringsformen: ”Reglerna skulle innebära en skyldighet för den aktuella myndigheten att i vissa situationer överlämna makten och ansvaret till en överordnad eller sidoordnad myndighet. I det här fallet skulle Folkhälsomyndigheten alltså kunna ha gjorts skyldig att överlämna ansvaret till regeringen.” respektive ”Därför behöver vi en ändring av grundlagen som innebär att när en regering proklamerar att vi är i ett nationellt krisläge, då underställs kommuner och landsting regeringen – då upphör den kommunala självstyrelsen.”

Vid närmare eftertanke tror varken den ena eller den andra skribenten på regeringens förmåga att styra i kriser även om det står i regeringsformen att den måste (vilket ju faktiskt stadgas redan idag genom formuleringen ”Regeringen styr riket”; misstron är enligt min mening befogad). Båda kommer därför, troligen oberoende av varandra, fram till att det måste finnas någon ”permanent krishanteringsorganisation i statsrådsberedningen” eller att regeringen får ”ett eget vetenskapligt råd”. Svenska Dagbladet påpekar att en sådan krishanteringsorganisation nära statsministern faktiskt inrättades efter tsunamikatastrofen men sedan avvecklades av Stefan Löfven.

Sammanfattningsvis råder, i varje fall hos dessa två inflytelserika tidningar och skribenter, en kompakt misstro mot Sveriges förmåga att hantera kriser. Myndigheterna klarar det inte, de demokratiskt valda församlingarna klar det inte, inte ens regeringen klarar sådant som att skydda patienter i äldrevården och att få fram testutrustning när det behövs.

Det som förvånar och skrämmer mig är att det svenska etablissemanget tydligen föreställer sig att problemen skulle kunna lösas av en ny organisation eller ett nytt råd i regeringens närhet. För mig är det uppenbart att de problem som Sverige inte kan lösa inte har med bristande kunskaper att göra utan med bristande handlingskraft. För att hantera coronaproblemen behövs det inte mer akademisk expertis utan mer företagsamhet. Fler ICA-handlare, inte fler universitetsprofessorer.

Det som är särskilt chockerande är att ingen, knappt jag heller, tänker tanken att den nödvändiga ledarkompetensen i svåra krissituationer självklart borde finnas i regeringen. Den är ju satt att leda landet. Då borde de yppersta ledarfigurerna i nationen sitta där för att reda ut knepiga situationer. Riktiga ledare behöver inga på förhand utsedda vetenskapliga råd ty de grejar själva, men några telefonsamtal till människor de känner och anser dugliga, den rådgivning de anser sig behöva.

Sveriges ledning är så byråkratisk att den inte har en aning om vad ledarskap egentligen betyder. Den svenska ledningen borde gå på kurs hos landets företagare.