En av de finaste, rättvisaste och mest utvecklingsfrämjande idéerna i hela det västerländska liberalkonservativa politiska tänkandet är enligt min mening drömmen om meritokratin. En meritokrati är ett samhälle där positionerna och pengarna fördelas efter envars meriter. I en fullt utvecklad meritokrati bortses från ovidkommande förhållanden när positioner ska besättas och forskningsanslag utdelas. Ovidkommande är sådant som ras, hudfärg, kön, sexuell läggning, religion och allt annat som det står i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna att man ska bortse från.

Meritokratin är ett ideal. Hur samhället än anstränger sig kommer annat än meriter alltid att spela in när unga människor växer upp och hittar en plats att försörja sig. Kanske får barn som har bildade och i samhället högt placerade föräldrar trumf på hand. Kanske ärver barnen pengar och därmed möjligheter att redan från början skaffa sig en bostadsrätt i innerstaden. Sådana små skavanker får samhället leva med; huvudsaken är den ädla strävan att ge samma chanser åt alla.

Meritokrati medför med nödvändighet att utfallet blir olika även om omständigheterna vid starten är desamma för alla. Utfallet för olika individer skiljer sig åt eftersom människor är olika. En del bidrar med mer till samhällets förkovran än andra och får förtjänst därav. Meritokratin innebär att alla får tillfälle att maximalt utnyttja sina medfödda krafter vilket gör att dessa krafter för samhället blir så väl brukade som det bara går.

Politiskt korrekta läror som till exempel identitetspolitik går på tvärs emot meritokratins principer. PK-ismen använder inte det traditionella rättvisebegreppet att alla individer ska ha samma chanser. I stället menar PK-isterna att alla grupperingar – kvinnor, homosexuella, svarta etc – som i den samhälleliga kampen för överlevnad har lyckats skaffa sig en erkänd gruppidentitet ska få garantier för sin ställning (hur nu det ska förverkligas i praktiken).

Under de senaste decennierna har PK-ismen som en ångvält i snigelfart flyttat fram sina positioner. Även sniglar kommer långt med tiden. Nu har PK-filosoferna börjat ge sig på meritokratin som jag trodde var ett stabilt och nästan ointagligt koncept. I en understreckare i Svenska Dagbladet beskrivs meritokratin som en ”dröm om rättvisa som tär på jämlikheten” med hänvisning till en bok av en filosof från Harvard – varifrån annars? – vid namn Michael Sandels.

Vi meritokratiskt sinnade tror på allvar att meritokratin är det bästa samhälleliga medlet som finns för att åstadkomma så mycket jämlikhet som samhället kan tåla. Om ett samhälles härskare med våld inför mer utjämning än vad som någorlunda stämmer med folks medfödda och tillägnade förmågor så sticker de käppar i hjulet för samhällets förkovran. Se hur det gick för Sovjetunionen.

PK-ister som Michael Sandels försöker nu skjuta det synsätt som gett Västerlandet sådana framgångar i sank. Meritokratin är inte ett sätt att skapa jämlikhet, säger han, utan ett sätt att lura folk att de lika chanserna ger dem rättvisa: ”Det meritokratiska idealet var inget botemedel mot ojämlikhet; det var ett rättfärdigande av ojämlikhet”.

Jag medger att Sandels argument är rätt övertygande tills man satt sig in i vad det betyder. Det betyder att han säger till folk att det inte lönar sig att ge dem lika startmöjligheter. Varför inte det, då? frågar jag. Därför att folk ändå inte kommer att kunna slå sig fram till acceptabla positioner av egen kraft. Och varför skulle de inte kunna det? Duger inte deras begåvning och övriga kompetenser som de kan skaffa sig med lite ansträngning?

Jag vet inte vad Sandels skulle svara ty jag känner honom inte. Men jag känner andra PK-ister och jag vet vad som föresvävar dem. De säger att de månar om de svaga människorna men egentligen föraktar de vanligt folk. ”Deplorables” sa Hillary Clinton nedlåtande om de lågutbildade som inte hade positioner. PK-ister anser att sådana människor har svårt att ta sig fram i tillvaron och därför behöver styras av, tja, PK-ister.