Faktum är att man inte begriper så mycket. Jag har märkt att detta tillstånd är allmänt. Det upptäcker man lätt om man studerar coronapolitiken såväl i Sverige som i andra länder. Experterna är oeniga och trevar sig fram. Själv misstänker jag att de samlade skadorna av viruset skulle bli minst om myndigheterna skyddade de äldre som är i farozonen och i övrigt lugnade ner sig för att inte sprida mer panik. (Kolla gärna på Scott Atlas som ingår i Vita Husets rådgivande coronagrupp.) En stats- och mediaframkallad pandemipsykos förbättrar inte förhållandena i riket.

En sak som jag fattar ännu sämre än mycket annat är varför Sveriges politiker inte tycks vilja lösa nationens problem, till exempel antalet utdelade uppehållstillstånd (som inte visar några tecken på att sjunka över tiden), brottsligheten, klanerna, skolans disciplinproblem och dåliga resultat samt de storskaliga bedrägerierna med bidrag och pass. Sådant får pågå år efter år, till synes utan motåtgärder. Håll med om att det är underligt.

Jag och andra rumpnissar ägnar avsevärd tid åt att försöka förstå voffor di, alltså politikerna, gör på dette viset. En ganska utbredd uppfattning bland rumpnissarna är att politikerna inte gör något åt problemen för att de vill ha det så här. De vill att det ska komma många migranter, de vill att skolan ska vara relativt kravlös, de vill att Försäkringskassan fortlöpande ska utsättas för välorganiserade rån. Dessa rumpnissar betraktar Sveriges politiker som sentida efterföljare till den vansinnige kejsar Nero som extatiskt spelade lyra medan Rom brann.

Själv har jag svårt för den, som jag tycker, extrema tolkningen. Jag får inte in i min skalle att statsministern verkligen vill att herrelösa svenska pass ska vara på vift över hela världen och säljas till högstbetalande person. Förklaringen till overksamheten måste vara en annan.

En annan rumpnisseskola lär att politikerna bara handlar i sitt egenintresse. Som någon sa har de ett genomtänkt politiskt program med två punkter: först att skaffa sig makt och sedan att behålla den. Om detta är drivkraften kan man förstå att de partier som stöttas av invandrarröster har starka incitament att önska sig ökad invandring. Men lik förbannat kan jag inte begripa varför sådana rationella överväganden skulle förhindra politikerna från att stävja sådant som det utbredda fusket med assistansersättningen. (Ett problem med assistansersättningen, som kostar uppemot en procent av BNP, är att det kan vara svårt att skilja på vad som beror på fusk och vad som orsakas av politikernas huvudlösa ambitioner. I femte paragrafen LSS står det att alla klienterna, alltså personer med någon sorts mentalt eller fysiskt handikapp, ska få ”möjlighet att leva som andra”. Var och en förstår att detta är omöjligt. Hur ska en rullstolsbunden kunna tävla i tresteg och stavhopp? Hur ska en förståndshandikappad kunna doktorera i teoretisk fysik? När man bestämmer sig för att göra något som är omöjligt blir det ohyggligt dyrt även utan fusk.)

En annan – som jag tycker rätt trovärdig – uppfattning bland rumpnissarna är att politikerna helt enkelt är inkompetenta. Begåvning och erfarenhet är inte talanger som anses särskilt meriterande när partierna sätter ihop sina valsedlar. De valda politikerna känner inte till någon annan livsform än en existens som offentligt anställd eller i varje fall offentligt finansierad löntagare där lönen trillar in på kontot sista fredagen varje månad vare sig kontohavaren gjort något nyttigt under månadens sammanträden eller inte. Jämför det med att ha en VVS-firma eller en bondgård med grisar och skog.

Se bara hur borttappad landets högsta sjukvårdsansvariga, statsrådet Lena Hallengren, varit under coronapandemin. Varför tog hon inte över kommandot när hon märkte att landstingsregionerna inte fick ihop det med testningen? Ett möjligt svar är att hon inte märkte det. Ett annat svar är att hon inte vet hur en ledare gör när hon eller han personligen griper in och reder upp en tilltrasslad situation. För en person som tror att ledarskap består i att underteckna beslut som formulerats av medarbetare och att därefter hålla presskonferens kan det kanske förefalla onaturligt att själv lägga sig i praktiska saker. Ytterligare ett möjligt svar är att ministern av konstitutionella orsaker inte fick lägga sig i landstingsregionerna göranden och låtanden eftersom det vore ministerstyre. Pyttsan, säger jag om det svaret, förbudet mot ministerstyre gäller endast beslut som berör enskilda individer, inte när 21 landstingsregioner gripits av förvirring.

Ytterligare ett skäl, som jag vill framföra till mina rumpnissekamrater, till att politikerna hellre lever med problemen än löser dem är att det är jobbigt att lösa problem, särskilt om problemlösningen innebär att man ska få stora, väletablerade byråkratiska system, den svenska skolvärlden till exempel, att göra något annat än de vant sig vid att göra. Sådana organisationssystem tycker inte om någon annan förändring än att de blir allt större kopior av sig själva. Den ledare som vill göra en mer genomgripande omställning möts av ett ofta välorganiserat motstånd från apparaten själv. Det går inte att säga till apparaten att göra förändringen på egen hand för det slutar med att den tänker i ett år eller mer och sedan presenterar en utredning på några hundra sidor och som går ut på att det där med förändring kanske var en fin idé men vid närmare eftertanke framstår som ogenomförbar. En minister som inte ger sig in i sådana viltgryt och tar den dagliga kampen har inte en chans.

Att sätta igång sådana strider är inte särskilt lockande för statsråd. Det blir bara bråk. Jämför med det behagliga alternativet att låta problemen vara. Du kanske är en relativt oerfaren ung dam som varit skolpsykolog och plötsligt blir utsedd till kulturminister med miljarders miljarder av skattebetalarnas pengar att dela ut till organisationer enligt diffusa principer. Att försöka vända organisationer leder till strid och käbbel men att sitta på sitt ämbetsrum och möta folk som vill ha pengar är ett permanent behag. Folk som vill ha pengar är alltid uppmärksamma, vänliga och för det mesta benägna att diskret smickra den som kontrollerar penningflödet. Tillvaron blir som en mild, syréndoftande västanfläkt.

Det är också en förklaring till att den offentliga sektorn alltid växer och aldrig krymper trots att politiker ibland säger sig vilja strama åt. För dem som ska verkställa politiken är det personligen motbjudande att ställas inför stora grupper hyggliga och välutbildade människor som inte har lust att göra något annat än precis just det som de redan gör. Jämför med hur tillvaron känns för den verkställande politiker som i stället väljer att dela ut pengar till jublande intresseorganisationer.

Det mesta som Sveriges medborgare skulle vilja att politiker gjorde är mycket motigare för politikerna än att dela ut mer av skattebetalarnas pengar till glada mottagare.