Besökte Sjöhistoriska museumet i Stockholm. Framför ingången tronar en modern flytande avloppstömningstank i aluminium. Man kan undra om detta är en avsiktsförklaring?

Vasamuseet har 1,5 miljon besökare per år och har i princip bara ett föremål att visa. Sjöhistoriska har tusenfalt fler föremål, men bara 160 tusen besökare.

Enligt Wikipedia är ”ett muséum en offentligt tillgänglig samling av systematiskt ordnade föremål”. Enligt regleringsbrevet som styr verksamheten skall man visa sjöfartens historiska betydelse. Museet ligger under myndigheten Statens marina och transporthistoriska museer med 230 anställda och får 194 miljoner skattekronor år 2020.

Visserligen visas en mängd vackra fartygsmodeller, bilder och föremål, men få är daterade och den röda tråden, vilken borde skapa det historiska sammanhanget, saknas. Det visas till exempel inte hur landhöjningen påverkat kustlinjen, vikingarnas rutter och bosättningar eller Sveriges internationella roll. Istället matas besökaren med meningslös information om plasten som fara för det marina livet i Östersjön eller att hajar är utrotningshotade. Kort sagt förefaller anklangen vara mer avsedd för dagisbarn än för historieintresserade vuxna.

Sverige är ett land med lång kust och sjöfarten har varit grundbulten till vår utveckling som nation. Nog finns det mycket mer information att förmedla än disparata objekt ackompanjerade av tre rader skylttext skrivna av illiterata sommarvikarier.

Det är enkelt att raljera över att detta museum, likt vårt Nationalmuseum, fogat sig till tidsandans krav på anpassning och att det som skrivs måste kunna läsas på max 12 sekunder. Föremålen ger en ytlig, splittrad och ofullständig bild. Alluderingen på skit, gestaltat av avloppstanken vid entrén, känns relevant.

Webbsidan är dock mycket bättre. Den ger saklig information utan pekpinnar och går på djupet. Den synes skapad av en person med sjöhistorisk kompetens och utan överdriven hänsyn till besökarens eventuella ointresse för detaljer eller historiska samband.

Den överordnade frågeställningen blir: Vad tjänar ett museum för syfte?

Skälet att lägga skattepengar på att bevara och visa gamla föremål borde vara att förmedla allmänbildning och historiska perspektiv. Besökaren torde se sig som en länk i en historisk händelsekedja och får förhoppningsvis också respekt för tidigare generationers uppoffringar och landvinningar. I bästa fall väcks nyfikenhet, så att besökaren ser sammanhang och vill söka mer kunskap.

Detta synsätt innebär att historien skall ses utifrån de då rådande värderingarna och får alltså inte tillrättaläggas för att passa de för tillfället rådande kulturströmningarna. Visst var det hemskt att valar jagades till nära nog utrotning, men det var rationellt eftersom valoljan var den bästa lampoljan och belysning inomhus var viktigare än valars liv. Vad som ändrade den saken var inte omsorg om valarna, utan det att den nypåfunna fotogenen var bättre och billigare.

Likadant är det med havsytans nivåförändring. Under de senaste 12 000 åren har Östersjön gått från smältvattensjö, havsvik i Atanten, till insjö med bräckvatten. På biblisk tid var vattennivån i Stockhom 10 meter högre än idag. Leder, likt Långhundraleden till Uppsala, som var segelbara på vikingatiden är nu golfbanor och landhöjningen fortgår ännu. Vårt land riskerar inte i närtid att dränkas av stigande havsnivåer.

Om jag hade blivit ansvarig för att driva ett museum, så hade jag satt samman referensgrupper med forskare och kunniga historiker från skilda fält inom verksamhetsområdet. Dessa grupper skulle föreslå olika teman drivna av de föremål muséet har tillgång till. Permanentutställningen kan förväntas vara i fem år, men föremålen byts ut vartefter för att visa så mycket som möjligt av kollektionen. Dessutom ger detta utrymme för olika historiska vinklar och gör att muséet alltid känns fräscht. Föremålen ackompanjeras av utförliga texter vilka ger sammanhang och detaljer. Som komplement till denna ”permanenta” exposé, skapas tillfälliga temabaserade utställningar. Dessa kan därefter ambulera runt på samma sätt som konstutställningar gör.

Ett sådant museum kan tjäna både den erfarne historieintresserade besökaren, men även en otålig tonårs- eller dagisklass. Man måste inte se och läsa allt. Historien får skava.

Lars Odlen är pensionerad företagare och ingenjör och tror på en bättre framtid.