JAN-OLOF SANDGREN: Trumpismen i Sverige 

Enda gången jag träffat Bert Karlsson var när jag råkade ockupera hans stambord på ett kafé i Skara 2005, till råga på allt dagen efter uttagningen till Melodifestivalen. Bert påpekade vänligt att jag satt på hans plats, där han brukade äta frukost bestående av en ostfralla och ett glas mjölk, och självklart makade jag på mig. En stamgäst fällde en lustig kommentar om Melodifestivalen och Bert replikerade att vederbörande knappt skulle duga som tröstpris i ett böglotteri. Stämningen var god och Bert var otvivelaktigt ”King of the town”. Jag vill minnas att Björn Afzelius (inte direkt en supporter av Bert politiska läger) talade om honom med värme som ”en rolig djävel”.

Bert Karlsson blev aldrig president i Sverige, men hans korta politiska karriär hann uppröra många. Bland annat min egen far, som var en trygg centerpartist i Nybro kommun. Hur kunde man släppa in en sån som Bert i riksdagen, och var han inte en förolämpning mot själva demokratin? Det handlar inte bara om vilken politik man företräder, utan lika mycket om att behärska de rätta hovnigningarna. Något som varken Bert Karlsson eller Donald Trump är särskilt bra på.

Jag tror Donald Trump äger både högre intelligens och större politisk skicklighet än Bert Karlsson, så jämförelsen kan tyckas orättvis. Men för att få en idé om hur etablissemanget i USA kände sig efter valet 2016, kan man tänka sig Bert Karlsson utropad till svensk statsminister, istället för Fredrik Reinfeldt eller Stefan Löfven.

Det hade förstås utmålats som katastrof i media. Bert hade säkert tummat på en del etikettsregler, läxat upp journalister han inte gillat, skrutit om sina bedrifter istället för att visa klädsam ödmjukhet, och kanske tappat humöret när någon ställt honom mot väggen. Hans narcissistiska självbild skulle lyst igenom och gjort honom till driftkucku på samtliga ledarsidor, från DN till ETC. Men trots detta ”worst case scenario” måste man fråga sig: Hade hans politik varit sämre än den som bedrevs av Fredrik och Stefan? Hade Sverige under Berts ledning verkligen öppnat gränserna för oreglerad invandring? Hade han instiftat speciallagar för oidentifierade afghaner? Hade han slutit hemliga avtal med företrädare för muslimska brödraskapet, på det sätt som Socialdemokraterna gjorde 1999? Och hade han gått med på att Sverige betalar 3 500 miljarder till EU för att rädda euron? Antagligen inte.

Precis som Bert brukar Donald Trump rutinmässigt avfärdas som clown. Men en clown med en gnutta sunt förnuft är bättre än en slipad proffspolitiker utan rötter i verkligheten. Att vara statsmannamässig och kunna föra sig i salongerna är en utmärkt egenskap, men det är inte själva essensen. Av frukten känner man trädet sa Jesus i Lukasevangeliet, och få presidenter har haft en så god effekt på den amerikanska ekonomin som just Donald Trump. Och få svenska entreprenörer har varit så framgångsrika som Bert Karlsson.

Jag tittar ibland på Berts värld, en Youtube-kanal där Bert breder ut sig i soffan och kommenterar dagspolitiken och svensk migration i synnerhet. Han låter munnen gå ungefär som Trump brukar göra, och levererar en blandning av oneliners, grodor, insikter och ett och annat gott råd till regeringen. Jag slukar inte allt han säger, men gissar att hans analyser är åtminstone lika värdefulla som dom Fredrik Reinfeldt tillhandahåller, för det ringa priset av 100 000 kronor i timmen.

När det gäller Stefan Löfven kan man samla alla hans bästa Youtube-klipp, plocka ut höjdpunkterna och ändå inte komma i nivå med Berts Värld. Och då är Bert långt ifrån briljant. Som tänkare är han rätt konventionell och många ute i landet skulle uttrycka sig elegantare. Men i likhet med Trump har han en intuitiv självkänsla, som går rakt genom TV-rutan. Han verkar uppriktigt tro att det går att begripa saker bättre än Damberg, Ygeman och de andra, utan att behöva lära sig en enda hovnigning.

Det varnas i media för att en ny farsot håller på att drabba Sverige, och det är inte Covid den här gången utan ”Trumpism”. Jag vet inte riktigt vad ordet betyder, men enligt Wikipedia har det något att göra med ”apartheid liberalism”. Jag blir inte mycket klokare av det, men tänker mig ”Trumpismen” som en gren av samma livskraftiga träd som ”Bertismen”. Det vill säga tron på handlingskraftiga individer utanför det akademiska och politiska etablissemanget, som förnekar att det skulle finnas någon unik kompetens, som bara utvecklas hos medlemmar av politikerkasten – utom kompetensen att hålla sig kvar vid makten, förstås.

Jan-Olof Sandgren