På två rätt grundläggande punkter har jag svårt att tro mer på den vetenskapliga förklaringen än den religiösa. Punkterna är Skapelsen och Arternas ursprung – i den mån dessa punkter inte sammanfaller (vilket de gör, tror jag, för kreationister). Idag skriver jag om Skapelsen och i morgon ska jag i grunden analysera den vetenskapliga teorin om Arternas ursprung.

Det finns två konkurrerande teorier om hur Skapelsen gick till, den ena, den religiösa, presenteras i Första Moseboken, den andra, den vetenskapliga, kallas Big Bang.

Enligt Big Bang fanns före start Ingenting. Ingenting är ett svårt begrepp. Det betyder inte tomrum eller att klockorna har stannat, för tomrum och tid är Någonting, och Någonting fanns inte. I datavärlden kallas Ingenting för ”null”, det värde som objekt och variabler har innan de initieras, alltså skapas. I datavärlden kan språnget från null till Någonting tas ganska lätt, för det finns en medveten skapare, alltså programmeraren. Men enligt Big Bang fanns ingen skapare, utan Ingenting blev Någonting alldeles av sig självt. Bara det är en utmaning för förståndet. (Den andra skapelseberättelsens utgångspunkt är att det fanns en programmerare, Gud. Även det är knepigt att föreställa sig.)

Ur Ingenting uppstår plötsligt Allting, nämligen i själva Big Bang-ögonblicket. Det är onekligen stort. Låt mig bara lyfta fram två svåra prövningar för förnuftet som här presenterar sig.

Den första prövningen är att Allting skapas ur Ingenting på Nolltid. Det är inte så att Något Litet först skapas ur Ingenting och att Något Litet sedan gradvis tillförs Lite Mer ur Ingenting. Nej, Allting kommer genast. Tiden och Allting initieras på en gång. (Gud tog sju dagar på sig att skapa världen, definitivt en hård nöt för tanken, men ändå lite mer lättsmält än Big Bang.)

Den andra prövningen är att Allting i startögonblicket får plats i en rymd som inte har någon volym. I jämförelse med denna rymd är en kubiknanomillimeter som ett världsallt och ett knappnålshuvud som ett universum vid tidens slut när det expanderat färdigt. Det frestar på att föreställa sig detta.

I jämförelse med denna skapelseberättelse är resten av naturhistorien ganska lättillgänglig och intuitivt begriplig, åtminstone om man underlåter att försöka begripa det hela lite mer på djupet: arterna kliver upp ur havet och förädlar sig själva med hjälp av det naturliga urvalet alltmedan universum expanderar.

Sannolikt är hela Big Bang-teorin ett reductio ad initium, enklaste formen av trendåterföring till en påhittad startpunkt, utifrån observationen att universum expanderar. Om man retropolerar trenden bakåt i tiden kommer man oundvikligen till ett stadium där Allting finns i en punkt utan rymd. Tar man resonemanget ytterligare ett steg bakåt uppstår tanken på Ingenting liksom av sig själv. Det finns emellertid inga bevis för att det i verkligheten skulle ha gått till på det sättet.

Att en skapelseberättelse som är resultatet av en trendutdragning och som saknar empirisk stöttning kan anses slutgiltigt bevisad känns inte riktigt stabilt. Big Bang-teorin är en trossats, en användbar trossats, men likafullt en trossats.