HITTAT PÅ NÄTET: Slaget vid Nyborg – ”Den 14 November anryckte fienden”

DENNA DAG I SVENSK HISTORIA Slaget vid Nyborg var ett fältslag som utkämpades den 14 november 1659 vid Nyborg på den danska ön Fyn under Karl X Gustavs andra danska krig. Den stod mellan en svensk armé och en allierad armé bestående av trupper från Danmark, nederländska flottstyrkor under Michiel de Ruyter, och trupper från Brandenburg och polsk-litauiska samväldet under Stefan Czarniecki. De allierade trupperna vann en avgörande seger över svenskarna, som leddes av pfalzgreven Filip av Sulzbach och fältmarskalk Gustaf Otto Stenbock, som tvingades fly över till Korsør i en båt.

Utdrag ur Berättelser ur svenska historien. Sjätte bandet (1885-1886):

Stenbock kom lyckligen öfver till Fyen, med några hundra man, och fann der den svenska hären förskansad på en smal landtunga, som från Nyborg sträcker sig långt ut i Stora Belt. Hela svenska styrkan utgjorde något öfver 5,000 man, för det mesta värfvade regementen, men gamla kärntrupper, pröfvade under polska och rätt många deribland äfven under tyska kriget.

Den 14 November anryckte fienden, 9,000 man stark, Schack med danskarne på högra flygeln, Eberstein med brandenburgare, österrikare och polackar på den venstra, holländarne i midten. Å svenska sidan anfördes högra flygeln utaf pfaltzgrefven af Sulzbach, den venstra af generallöjtnanten Henrik Horn och midten af Stenbock. Slaget begynte med ett anfall af Eberstein, innan Schack ännu hunnit rycka fram. Det blef tillbakaslaget och likaså det anfall, som strax derefter gjordes af Schack; men svenskarnes förskansningar, bestående af en förhuggning, med en graf därutanför och med några smala öppningar för rytteriet, hindrade detta att hastigt utveckla sig för att förfölja de tillbakakastade fienderna.

Dessa fingo derföre tid att åter samla sig, och holländska fotfolket trängde i tätt slutna led, med fälda pikar, oemotståndligt framåt öfver både grafven och förhuggningen. Det svenska fotfolket var alltför svagt för att kunna göra något kraftigare motstånd, och rytteriet, hvaraf svenska hären till största delen utgjordes, saknade tillräckligt utrymme på den trånga landtungan. Tre gånger efter hvarandra blefvo dock de fiendtliga anfallen tillbakaslagna, och i denna strid utmärkte sig företrädesvis pfaltzgrefven. Hvar helst ett regemente skulle rycka fram mot fienden, satte han sig i spetsen derför, och när ett annat började vackla, skyndade han fram att hejda det. Med egen hand nedhögg han den polska truppens anförare, öfverste Przimsky, en dansk öfverstelöjtnant Rantzau och sex andra fiender.

Alla både hans och de öfriga svenska krigarnes bemödanden voro dock förgäfves. Af fiendens öfvermakt blefvo de trängde allt längre ut på landtungan, der, sedan 2,000 man stupat, de återstående 3,000 måste, instängda af den nu nära tredubbelt starkare fienden till lands och af holländska flottan från sjösidan, följande morgon gifva sig. Endast Stenbock och pfaltzgrefven, med några få följeslagare, lyckades under natten i en båt smyga sig igenom holländska flottan och framförde den sorgliga nyheten till konungen, som, förbittrad, for ut emot Stenbock: ”Har fan tagit getterna, så kunde han tagit bocken med!”

Fortsätt läsa här

BILD: Landstigningen vid Kerteminde på Fyn den 2 november 1659. Målning av Christian Mølsted.

Redaktionen