På senare tid har yttrandefriheten stått i fokus, och i särskilt hög utsträckning när det gäller frågor om islam. Saken drevs till sin spets när den danske politikern Rasmus Paludan klargjorde att han tänkte resa till Sverige för att bränna en koran. Trots att det är längesen vi hade hädelselagar i Sverige valde polisen i Skåne att ge honom inreseförbud eftersom hans närvaro kunde innebära att ordningen stördes.

Efter det som följde stod det klart för alla och envar att ordningen stördes av människor som känt sig kränkta över den islamkritiska demonstrationen. Trots det var det Rasmus Paludan som ansågs vara problemet, inte att stora grupper i Sverige på fullt allvar anser att deras egen tro står över lagen om yttrandefrihet och att det borde vara förbjudet att ”skända” en speciell bok.

Stiftelsen Expo följde med strömmen och gjorde sig besväret att i en lång och utförlig text peka ut Rasmus Paludan som högerextremist. Men vare sig den analysen är korrekt eller ej så är det helt irrelevant i sammanhanget. Oavsett vad Paludan har för politiska åsikter finns det ingen lag som förbjuder honom att bränna en religiös bok. Däremot är det förbjudet att ordna illegala demonstrationer, och att plundra och vandalisera, bara för att man känner sig förorättad.

Det svenska samhället mår sannerligen inte bra av att en organisation som Expo prioriterar så fullkomligt fel och ger stöd åt vissa gruppers krav på särbehandling. De var dock inte ensamma om att gå den kränkta minoritetens ärende och fördöma en laglig handling. När Paludan förklarade att han tänkte åka till Stockholm och visa sitt förakt för islam genom att bränna en koran pekade socialborgarrådet Jan Jönsson, Liberalernas ordförande i Stockholm, med hela handen och förklarade beskäftigt att koranbrännare inte är välkomna i Stockholm.

Mig veterligen har Jan Jönsson aldrig sagt samma sak till eller om de IS-terrorister som återvänt till huvudstaden. Visserligen sa han sig redan i början av förra året ha en ”modell” för hur dessa folkmördare ska kunna rannsakas och ställas inför rätta, men av detta har vi hittills inte sett mycket, om ens något. Det är alltså logiskt att anta att han välkomnar terrorister, men inte islamkritiker. Det är riktigt otäckt.

Det här ville jag diskutera i den podd, som Det Goda Samhället har för avsikt att starta, och det ville jag göra med en person som har mycket bra koll på både det muslimska civilsamhället och på lagen om yttrandefrihet och som är starkt kritisk till att politiker, journalister och myndighetspersoner är så undfallande när muslimer kräver inskränkningar i yttrandefriheten. Jag hade tänkt mig ett samtal, där vi skulle prata om det här på en sansad och förnuftig nivå, rakt på sak och utan en massa luddiga tankar om överdriven hänsyn och snällhet.

Så kommer det inte att bli, i alla fall inte inom någon nära framtid. Frågan om islam kontra yttrandefrihet är nämligen så kontroversiell att det medför risk inte bara för de vanliga skitstormarna på sociala medier utan också för personens möjligheter till framtida yrkesutövning.

Så långt har det alltså gått. I Sverige 2020 är det så tabu att tala klarspråk om muslimers orimliga krav på majoritetssamhället, att bildade och kunniga människor inte anser sig kunna diskutera frågan på ett öppet sätt.

Då är det något som är riktigt, riktigt galet. Inte med den person som avböjde mitt förslag, naturligtvis. Jag har tvärtom full förståelse för beslutet, för vem sjutton vill riskera sina möjligheter att försörja sig och leva sitt liv utan hatkampanjer och förföljelser? Nej, det är det svenska samhället som är galet och organisationer som Expo och politiker som Jan Jönsson, som fokuserar på koranbrännare istället för att fokusera på det verkliga problemet, är en starkt bidragande orsak till det osunda klimatet.

Så vad är då det verkliga problemet? Det är bara att läsa den intervju, som gjordes med en imam i Stockholm efter upploppen i Malmö, för att förstå det. Den visar nämligen med all önskvärd tydlighet att även många av de muslimer som fördömt upploppen i grund och botten och anser sig (och anses) vara välanpassade eftersträvar hädelselagar och inskränkningar i yttrandefriheten:

”Men han efterfrågar också striktare lagar och regler mot skändning av religiösa symboler.

– Man kan tolka grundlagen på olika sätt men polisen har rätt att stoppa det om man börjar bränna eller förnedra koranen. FN har vissa regler som innebär att man ska respektera andra religioner.

– Många kanske inte förstår vad som är problemet, i Sverige kan man köpa vilken bok som helst och göra vad man vill med. Men för oss är koranen guds budskap och det allra heligaste inom religionen.”

Jodå, vi förstår problemet. Imamen själv förstår ingenting alls om hur det svenska samhället fungerar. För saken är ju den att vi inte behöver bry oss ett skvatt om hur muslimer ser på sin koran. Vi är inte ålagda att visa någon särskild respekt för en bok med verser som vi inte tror på och vi har laglig rätt att också uttrycka det. Om imamen inte förstår detta, hur ska han då kunna få sin församling att förstå?

Det är det här vi måste prata om. Det är det här de svenska politikerna måste bli tydliga med. Och det var också det här jag hade velat ta upp i podden.

På grund av att så många i det svenska samhället ser mellan fingrarna med den här attityden, och hellre tar ställning för en lättkränkt religiös minoritet än för den egna nationalstatens lagar, blev detta inte möjligt just nu. Men en dag ska även detta kunna diskuteras utan att någon riskerar bli av med sin försörjning. Det måste jag tro, för om jag inte tror på det kan jag heller inte tro på en framtid för det svenska samhälle jag växte upp i.