MOHAMED OMAR: Använde vikingarna rökelse i sina gudstjänster?

När jag bodde i Mombasa på den östafrikanska kusten blev jag, genom kontakten med indierna och araberna där, tog jag till mig seden att tända rökelse. Jag tänder sedan dess ofta olika sorters rökelse hemma. Jag använder särskilt ett fint, handgjort kar från Somalia.

Den rökelse som används i den katolska kyrkan kommer framför allt från Somalia. Där växer trädet Boswellia frereana som ger ifrån sig ett aromatiskt harts som kallas olibanum.

År 1943 hittade några pojkar ett märkligt föremål i närheten av Åbyns kyrka i Hamrånge socken i Gästrikland. Det var en rökelsebrännare eller glödpanna, troligen tillverkad i dåvarande Khorasan, i norra Iran eller nuvarande Afghanistan, i början av 900-talet. Forskarna tror att rökelsebrännaren kommit till Sverige under vikingatiden.

Frågan är hur den användes. Användes den av kristna nordbor som firade mässa? Eller av hedningar som brände rökelse till Odins ära? Sågs den som ett prydnadsföremål? Användes den för att sprida väldoft i hemmet? Kanske för att jaga bort onda andar? Kanske trodde man att röken från en viss ört hade läkande kraft?

Fanns det inhemskt tillverkade rökelsekar i Sverige under vikingatiden? Använde man överhuvudtaget rökelse i den hedniska gudstjänsten eller kom detta bruk med kristendomen?

Om rökelse användes under hednisk tid, kan rester ha överlevt i folktron. På Projekt Runeberg hittade jag ett föredrag om ”magiska skyddsmedel” av folkminnesforskaren Louise Hagberg, hållit i Oslo 1928.

I forntiden brändes de döda på bål tillredda av enbuskar:

Till förbränning av döda användes i forntiden ved av heliga träd. Olaus Magnus berättar sålunda, att prästers och förnäma mäns lik brukade brännas å bål, tillredda av enbuskar. Vid gamla germanska gravplatser har man även funnit kol av en.

Rök från brinnande en ansågs ha magiska krafter:

Rök fördriver onda andar, och det har ansetts, att särskild makt är till finnandes i den rök, som uppstår, när enris därvid användes. Den röken utgör ett mäktigt skydd mot häxor och allehanda onda väsen. Vanligt har ju varit att vid sjukdomstillfällen röka med ’grönt ene’, men hos lapparna rökes även, när en sjuk har dött, och i Finland troddes de dödas andar kunna fördrivas, om det i stugan röktes med tjära och enris. Så snart den döde burits ut, röktes det i Tyskland med enris och kummin. När pingsteldarna tändes i Schlesien, brukade, innan af ton klockorna ringde, herdarna tända gran- och enriskvistar och därmed dämpa lågorna, för att så mycken rök som möjligt skulle dra över fälten och hålla häxorna på avstånd från såväl sådd som boskap. Hos de skotska högländarna brukade man nyårsdagen tända enris framför boskapen. Redskap rökta med enris bli ej förtrollade.

Kanske brände vikingarna enris som rökelse? Kanske brände de även kummin?

I boken Folktrons år av Ebbe Schön, hittade jag denna anteckning. Berta Jakobsson, som var född på 1870-talet i Bohuslän, berättar:

När min far Olagus levde, så plockade han midsommarbukett. Det var ormbunkar, ljung, björklöv, rödklöver och vad slags blommor som helst. Sedan bands denna buketten ihop och hängdes inne på en spik eller spisspjället, efter midsommar bars den upp på vinden. Hemma i det gamla huset hängde många midsommarbuketter. När någon ko var sjuk så tog far och tände eld på en bukett och denna röken fick omvärva kon. Denna röken skulle verka välgörande för kon.

I Småland betydde att ”röka råg” att bränna enebuskar så att röken vällde ut över rågfältet. Genom det skulle rågen klara sig genom de frostiga järnnätterna i slutet av juni.

Har man råkat ut för något sjukdomsbringande trolltyg, är det, enligt skånsk folktro, bra att röka med fyra på midsommaraftonen korsvis plockade hagtornskvistar.

Jag läser också att man rökte öltunnan med johannesört och svavel innan ölet hälldes på. För att inte trollen skulle ta det.

I Heidenstams roman Bjälboarvet, som utspelar sig på 1200-talet, skriver han:

Där var en öppen gräsvall mellan själastugan och bodarna, och drottningens tärnor höllo på att bränna svartkummin och enris mot myggen. Själf satt hon i gräset bredvid elden och lekte schacktafvel med den tyste Folke Algotsson.

Här nämns enris och kummin tillsammans igen.

I Carl Grimbergs svenska historia, hittar jag det här:

Från pestens hemsökelser i Stockholm finnas anteckningar, som berätta för oss, att år 1580 brände man av den anledning enris på Järntorget och Stortorget.

Förmodligen använde man rökelse på olika sätt i vårt land under förkristen tid. Vad jag vet finns det dock inga belägg för att det användes i religiösa ritualer, till exempel blot. Men jag tycker inte att det känns främmande. Vikingarna kan ha tagit intryck av hur kristna tände rökelse inför sina helgonbilder och därför gjort samma sak inför sina Odenbilder.

De kanske också hade en egen inhemsk sed att bränna enris eller andra växter och ämnen i sina tempel. Jag vill gärna lära mig av er som har mer kunskap.

BILD: Rökelsebrännaren som tros vara tillverkad i Khorasan (norra Iran eller nuvarande Afghanistan) i början av 900-talet.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar