Sven Wollter är död. Det kom inte som någon överraskning, för han var 86 år och blev dessutom nyligen smittad med corona. Men ändå. Sven Wollter har liksom funnits där genom hela mitt liv och har varit en av de skådespelare jag kommit att uppskatta allra mest.

Du som redan nu känner att du måste kommentera med något syrligt om att Sven Wollter minsann var kommunist, och tänker klappa mig lite överlägset på huvudet och förebrå mig min aningslösa naivitet, kan sluta läsa här. Jag vet exakt vad Sven Wollter hade för politiska åsikter och ärligt talat struntar jag fullkomligt i det. Det påverkar inte hans insats för svensk film och teater. För mig var Sven Wollter skådespelare och inget annat, och det är just som skådespelare han har förgyllt mitt liv. Han var dessutom föremålet för mitt allra första svärmeri.

Ja. jag vet att det är mer än lovligt fånigt, men så var det faktiskt. Jag var inte mer än kanske sju, åtta år när jag först såg TV-serien Hemsöborna, som gick i repris på TV, och jag föll förstås pladask för den stilige och lätt bångstyrige Gusten i Sven Wollters gestalt. Jag led med honom när Karlsson från Värmland nästlade sig in i hans kärlekskranka mors liv och jag grät rört när han, trots motsättningarna, bad prästen att inte bara läsa för hans mor utan även för den avskydde styvfadern när denne följt madame Flods kista till havets botten på väg till begravningen.

Den där avståndsförälskelsen höll i sig. Jag har för längesen tappat räkningen på hur många gånger jag sett Hemsöborna sedan dess. Och under min uppväxt har jag sällan missat en film eller TV-serie där Sven Wollter medverkade.

Det är jag naturligtvis inte ensam om. Sven Wollter var oerhört populär, och undra på det. Det är långtifrån alla skådespelare som besitter hans karisma. Visst, han spelade över ibland, men det har aldrig bekommit mig. Han ägde ju scenen, varhelst han än var med, och om han nu stundom blev lite yvig så uppvägdes det lätt av hans enastående närvaro.

Därför var det kanske inte så konstigt att han någon gång på 1980-talet blev framröstad som Sveriges sexigaste man. Men för mig har Sven Wollters sexighet, eller vad man nu ska kalla det, alltid handlat mer om något betydligt mer subtilt än hans person. Det har handlat om hans skådespeleri. Han gav allt både på scen och på film, och det fanns aldrig någon tvekan om att han var på rätt plats i livet.

På teaterscenen gjorde han succé i pjäser som Gustav III, Processen, I väntan på Godot och Cyrano. På film gav han liv åt Mobergs reslige och stolte soldat Rask i TV-serien Raskens, åt den rättfärdige kommissarie Jarnebring i filmer som I lagens namn och Mannen från Mallorca, åt den eftertänksamme Van Veeteren och, inte att förglömma, åt den åldrande och demenssjuke dirigenten i En sång för Martin.

Listan på filmer och pjäser där Sven Wollter gjort avtryck och intryck kan alltså göras lång och en sak är säker: Han lämnar ett stort tomrum efter sig. Få, om någon, kan fylla det tomrummet.

Men filmerna och TV-serierna finns kvar. Själv har jag alltid varit särskilt förtjust i Mannen på taket, där han spelar Lennart Kollberg, och i filmerna (och TV-serien Profitörerna) om kommissarie Jarnebring. Kanske blir det någon av dem jag ser om denna vecka, för att minnas Sven Wollter och hans enastående insats för svensk kultur.

BILD: Gusten (Sven Wollter) och Madam Flod (Sif Ruud) från inspelningen av Hemsöborna. Sänt första gången 1966.