PATRIK ENGELLAU: Ädelt men otacksamt

Vid trettiofyra års ålder, år 1899, skrev Rudyard Kipling (bilden) en dikt för att uppmuntra Amerikas Förenta Stater att fullfölja det koloniala uppdrag som Kipling ansåg var västerlandets skyldighet. Ett år tidigare hade det spansk-amerikanska kriget slutat och Spanien överlämnat ett antal kolonier till USA, däribland Filippinerna. Många filippiner ogillade tanken på amerikansk överhöghet och gjorde uppror.

I all vänlighet tog sig då Kipling, engelsman uppfödd i Indien och därmed innehavare av hundratals års kolonial erfarenhet, före att ge de i koloniala äventyr oförfarna amerikanerna några tips och råd. Han gjorde det i form av en dikt med titeln Den vite mannens börda.Dikten har praktiskt taget sedan den presenterades och i varje fall efter den avkolonisering som inträffade efter andra världskriget varit ett rött skynke för den värld som trott på utveckling, internationell jämlikhet, mänskliga rättigheter, förbrödring och demokrati och som velat bekämpa kulturella skillnader mellan samhällena genom att tänka mångkulturellt och i många fall införa mångkulturella lagar.

Kiplings utgångspunkt är att kolonialismen oundvikligen medför en konfrontation mellan kulturer – den koloniala och den koloniserade – där kolonialherrarnas kultur är överlägsen och att dessa därför har en helig plikt – Den Vite Mannens Börda – att höja de koloniserade folken till västerlandets nivå.

Kiplings poäng är att denna civilisatoriska uppgift är svår och otacksam eftersom de människor vars kulturella nivå ska höjas för det mesta inte är med på noterna. Kipling säger att västerlandet måste sända sina bästa söner för att tillgodose ”de fångnas behov”. De måste ”tala öppet och enkelt och hundra gånger förklara till den andres båtnad och för hans nytta”. Men västerlandet kan inte räkna med att det blir något positivt resultat för ”när målet är som närmast, det mål du söker för den andres skull, se hur lättja och hedniskt oförstånd förintar allt ditt hopp!”.

Varför ska då kolonialisterna utsätta sig för detta utsiktslösa besvär? Det är av plikt, just Den Vite Mannens börda. Och efter alla de ”otacksamma åren ska den vite mannens värv utsättas för bedömning av hans likar som besitter kall, dyrt förvärvad visdom”.

Det finns många som menar att den vite mannen i verkligheten blev rikligt belönad för sina civiliseringsförsök genom hejdlös utsugning av de underkuvade folken. Det kanske ligger något i det. Själv tror jag att kolonialismen annat än undantagsvis var en dålig affär för kolonialmakterna även om enskilda kolonialister gjorde sig feta förtjänster. Men det minskar inte kraften i Kiplings poäng som var att även om den vite mannen drevs av de ädlaste krafter i sin civilisatoriska gärning ville de kuvade folken inte veta av någon kulturförändring trots att de levat i slaveri och underkastelse före den vite mannens ankomst: ”Varför ryckte han oss ur livegenskapen i vår älskade egyptiska natt?”

Kiplings efterträdare hanterade sitt misslyckande genom att efter andra världskriget släppa kolonierna fria och resa hem till Storbritannien med svansen mellan benen. Efter Kolonialismen 1.0 som därmed var till ända kom Kolonialismen 2.0 som jag som en sentida ättling till Kipling tjänat som anställd inom Sida och FN:s Utvecklingsprogram. Tvåan har väl inte varit så särskilt mycket mer framgångsrik än ettan. Men båda versionerna har den för kolonialherrarna gemensamma fördelen att herrarna, när det passar dem, kan lägga ned verksamheten och åka hem för att slippa obehaget att bli föraktad för sin förmenta välgörenhet.

Nu har vi i stället hamnat i Kolonialismen 3.0 som är likadan som de två föregående varianterna med den skillnaden att det nu är de underkuvade folken som flyttar till den vite mannen i stället för tvärtom. I övrigt är spelet detsamma. Den vite mannen är full av ädelmod och god vilja och lyder Kiplings bud: ”Fyll deras hungrande munnar och läk deras sjukdomar!”. I Sverige har vi i den kiplingska andan inrättat vidlyftiga ekonomiska bidrag samt skattefinansierad hemspråksundervisning tillika sjukvård. Den som bär den vite mannens börda får även numera ”skörda sin gamla belöning som är föraktet från dem han hjälper och hatet från dem han vakar över”. Jag hatar dig, svennejävel.

Den här gången går det inte att stänga butiken och resa hem.

Patrik Engellau