När jag skriver detta är det fortfarande oklart om Trump eller Biden vinner presidentvalet i USA även om det lutar åt Biden. Många bekanta är glada för utfallet, även om det ännu är osäkert, medan andra känner djup sorg. Som det påpekas i Wall Street Journal (bakom betalvägg) tycks valet i alla fall ha fått ett resultat som borde tilltala alla utom de mest politiskt korrekta människorna.

Den kanske skadligaste idéutveckling som inträffat under de senaste årtiondena är identitetspolitikens framfart. Identitetspolitiken (eller det tänkande som ligger bakom själva politiken) innebär att identifierbara befolkningsgrupper bör renodlas och ges möjligheter att värna om sin särart och erhålla särskilt stöd (från skattebetalarna) för att lyckas med detta.

Identitetspolitiska tankegångar genomsyrar numer hela vårt samhälle och med samhälle menas här hela Västerlandet (särskilt USA, där dessa idéer uppfunnits). Till exempel anses det att svenska samer ska ha gottgörelse för att svenska staten under årtionden efter förrförra sekelskiftet försökte assimilera samerna in i den svenska normalkulturen. Den svenska normalkulturen ansågs mer högtstående än samernas (vilket den väl också var, åtminstone om man räknar i BNP per capita) och därför ville de styrande i Sverige i sin välvillighet inlemma samerna i den svenska gemenskapen genom att lära dem svenska etc.

När minoriteter på det viset får en egen, separat existens brukar det markeras med ett namnbyte, till exempel att samer blir samer i stället för lappar, att homofiler blir bögar och att negrer blir svarta. (Att svarta skulle bli svarta beslöts i USA på något märkvärdigt sätt på 1970-talet. Därmed kände alla länder inom den amerikanska inflytandesfären att även de måste ändra beteckningen. Sverige bytte alltså ut ordet ”neger” mot ordet ”svart”. Brasilien, som inte alltid vet vad det gör, bytte den traditionella beteckningen ”preto”, som betyder svart, mot ordet ”negro” som också betyder svart. Den politiskt korrekta benämningen på en svart person är numera därför negro i Brasilien.) Enligt samma logik blev eskimåer inuiter och därmed liksom födda på nytt i en ny identitet.

Identitetspolitiska impulser ligger även bakom den svenska mångkulturpropositionen 1975:26 där det framhålls att varje kulturell identitet ska få utvecklas på sina egna villkor (med statligt bistånd).

Identitetspolitiken har så långsamt smugit sig på de västerländska samhällena att människor inte blivit varse vilken revolution i tänkandet som därigenom genomförts. När medborgarkämpen Martin Luther King år 1963 höll sitt berömda ”Jag har en dröm”-tal artikulerade han ett ideal som formulerats i snart sagt alla högstämda västerländska dokument och traktater inklusive USA:s självständighetsförklaring och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, nämligen att mänskligheten skulle sammansmälta och hudfärg, religion och sexuell läggning och motsvarande inte skulle göra någon skillnad. ”Jag har en dröm, att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation där de inte blir dömda efter sin hudfärg, utan efter deras karaktärs innehåll”, sa King.

Identitetspolitiken vänder 180 grader på detta. Enligt identitetspolitiken ska svarta människors identitet värnas. Raser ska inte blandas utan separeras. Inte ens vanor, klädedräkter, frisyrer som är typiska för en kultur får härmas av representanter för en annan kultur. Det kallas för appropriering och är skamligt. Staten ska gripa in för att säkerställa att alla identiteter garanteras lika utfall, till exempel lika lön och proportionellt med samer och inuiter bland alla kommunens förskolerektorer.

Jag har aldrig förstått den angivna poängen med identitetspolitiken. Bortsett från att politiken går på tvärs mot Västerlandets grundprinciper om lika rättigheter för alla – vilket betyder hyggligt lika startmöjligheter för alla men ett utfall som reflekterar den nytta som var och en gjort för samhället – så måste det vara administrativt krångligt och för det mesta godtyckligt när alla identiteter ska behandlas och placeras på positioner enligt någon formel som kan anses rättvis. Kort sagt tror jag inte ens att identitetspolitiken kan fungera av rent byråkratipraktiska skäl.

Det amerikanska demokratiska partiet, som numera är övervägande politiskt korrekt, tror på identitetspolitik. Det gör inte republikanerna. Det amerikanska valet antyder att inte ens identiteterna själva, de som skulle gynnas av sin särställning, verkar förtjusta. I många valkretsar röstade minoriteterna på Trump. Enligt Wall Street Journal ledde Trump med uppemot fyrtio procentenheter mot Biden bland kubaamerikanerna i Miami Dade County i Florida. Mexikanskamerikanerna i Texas gav fler röster till Trump än i valet 2016. I Kalifornien gick demokrater till val på att ta bort en gammal lag – proposition 209 – som förbjuder diskriminering på grund av ras, kön och nationalitet inom utbildningen. Lagen stod i vägen för en aktiv identitetspolitik. Kinesiskamerikanska föräldrar ledde kampen för att behålla lagen och stoppa identitetspolitiken vilket lyckades.

Men om minoriteterna själva inte vill ha identitetspolitiken – i varje fall inte i de just redovisade fallen – vem är det då som har drivit den sortens politik sedan den, enligt Wikipedia, först uppmärksammades år 1974 ”i ett manifest av den afroamerikanska kvinnogruppen Combahee River Collective”?

Jag tror att vi här står inför ett nytt slags företagande. Driftiga människor mobiliserar någon existerande grupp lätt identifierbara människor, exempelvis samer, och övertygar medlemmarna i gruppen att de under lång tid blivit förtryckta av någon utomstående som är stadd vid kassa, oftast majoritetssamhället, till exempel genom att majoritetssamhället mätt samernas skallar och låtit särskilt begåvade samebarn gå i internatskolor där de bland annat fått lära sig svenska. (De vetenskapsmän som mätte skallarna och de samer som fick dem mätta hade förstås ingen aning om att verksamheten var en sorts förtryck. Idén att skallmätning var förtryck uppfanns först senare när det uppstod ett behov för den.)

När gruppmedlemmarna gradvis inser vilka fördelar det kan medföra för dem att anses förtryckta ställer de upp på uppviglarföretagarens projekt. Sedan måste gruppen etablera sig som just en identitet, kanske genom att förmå journalister att uppmärksamma gruppens lidna oförrätter i det förflutna, kanske genom att knyta kontakter med motsvarande grupper på andra ställen, kanske tillsammans med staten, som alltid är positivt inställd till nya klienter till sin välfärdsapparat. De kan också inrätta Sanningskommissioner för att få det lidna förtrycket diskuterat och dokumenterat eller slå sig samman i större föreningar med snarlikt förtryckta grupper (vilket inte alltid går så bra; den engelske författaren Douglas Murray, välkänd på YouTube och bög, vittnar om svåra motsättningar inom HBTQ-kollektivet). Om projektet går bra har man snart byggt sig en erkänt förtryckt grupp som kan börja begära förmånlig särbehandling och kompensation. Initiativtagarna kan på det sättet säkerställa försörjning från exempelvis staten eller stora privata välgörenhetsstiftelser.

Det här är alltså en relativt nyuppfunnen affärsidé som går ut på att skapa tillräckligt med dåligt samvete hos en stor grupp människor som har pengar, till exempel vanliga svenska skattebetalare. De får se autentiska bilder på teve av skallmätningar av samer (som verkar ha gått ganska lugnt till men framställs som värsta översitteri och tvång av speakern). I själva verket påminner den här affärsverksamheten mest om avlatshandeln på 1500-talet. I avlaten köpte man förlåtelse för gamla synder. Bakom låg att påven behövde pengar till Peterskyrkan.

Att identitetsgrupperna bara vänder sig till möjliga betalare som är ekonomiskt solida illustreras tillräckligt av att Black Lives Matter bråkar om slaveriet med USA, som inte haft slaveri på ett och ett halvt århundrade, men inte med afrikanska stater som Sudan, Mali och Niger, som fortfarande driver slavhandel.