Hur totalt okunniga, naiva och självgoda politiker på 35 år har kunnat förstöra ett tidigare rikt och välfungerande land genom massinvandring.

Hur kan våra politiker få för sig att ”Alla som kommer hit vill jobba och göra rätt för sig”, när många av de som kommer mycket väl vet att det är det sista de behöver göra? Om de hitflyttade istället bestämmer sig för det kan de låta sig försörjas av andra livet ut, via de välfärdssystem (med lika rättigheter för alla) som samma politiker själva beslutat om. Det har också tagit bort incitamenten för väldigt många att lära sig svenska, utbilda sig och försörja sig själva.

Hur kan politikerna hävda att ”Mångfald ger styrka” när de redan vet att etnisk mångfald i ett samhälle undantagslöst skapar oro, splittring och starka religiösa och kulturella motsättningar? Ju större de kulturella olikheterna är, desto värre blir den samhälleliga splittringen.

Man skulle kunna tro att våra styrande politiker aldrig någonsin får några rapporter om det alarmerande bidragsberoendet och arbetslösheten i våra utanförskapsområden. Men det får de naturligtvis kontinuerligt och självfallet vet de vad som sker.

Men de bemöter den oroande utvecklingen med felaktiga analyser och inte sällan rent önsketänkande. De kommer ständigt med upprepade påståenden om socioekonomiska faktorer som enda förklaring. De talar om växande ekonomiska klyftor och att skolan, socialtjänsten och att ”vi” alla tillsammans ska lösa den katastrofala situation som de själva ställt till.

Oftast gör de en fatal feltolkning av de signaler som de förmår uppfatta när de besöker förorten. De är ju själva där ute ibland, vid speciella och sällsynta tillfällen, ditforslade i skottsäkra bilar och med hela sitt entourage av livvakter, partifunktionärer, journalister och TV-fotografer i släptåg.

Under dessa sällsynta besök ser de alla föräldralediga och tungt beslöjade och heltäckta mammor med barn och barnvagnar som strosar runt på Rinkeby Torg. De ser mängder av daglediga muslimska män på väg till fiket eller moskén för koranstudier. Detta får deras hjärtan att fyllas av stolthet och glädje över vad de själva har åstadkommit och de far ut i lyriska beskrivningar:

– Det finns en fantastisk mångfald härute! En härlig och stark kraft som vi ska ta vara på!

Metoden för att tillvarata all denna välbehövliga och undgängliga kraft är, som alltid, att ösa ännu fler skattemiljarder över dessa redan bidragsdränkta och sänkta områden.

Jag har själv stressad halvsprungit över liknande förortstorg i jakt på en snabb Ta-med-lunch, ute på uppdrag för socialtjänsten. Jag har fått bana väg genom förortsgallerior, förbi somaliska mammor i par, ute på trevlig shoppingtur, med varsin barnvagn och stora barnaskaror i följe. Mina egna klienter, som hälsar glatt på mig.

Inte så sällan deklarerar våra politiker att de själva kan tänka sig att bo där ute i den fantastiska förorten, som sprudlar av livskraft, glädje och nytänkande – nu senast en överförtjust statsminister. De ”kan tänka sig det”, ja. Jag har hittills aldrig sett någon politiker som gjort allvar av sina flyttplaner och faktiskt flyttat dit. Men det kanske kommer.

Jag anser att politikernas syn på de boende i de hårt brottsbelastade, och av islam och islamism dominerade, förorterna är djupt problematisk och färgad av en övertygelse om den egna kulturella överlägsenheten. De uppvisar en total arrogans, parad med iskall likgiltighet.

Annars skulle de ta de omständigheter som många människor där tvingas leva i på allvar. De skulle göra något för alla som, mot sin vilja, lever under sharialagar och hedersförtryck. För alla de som är rädda och inte vågar sig ut efter klockan sex på kvällen, då de kriminella gängen tar över gatorna och torgen. För alla näringsidkare, som bommar igen på grund av den utbredda brottsligheten som de drabbas i form av upprepade stölder och trakasserier.

Men det gör inte våra politiker. De åker bara ut till de utsatta områdena lite då och då. Som när ett nytt bombsäkert polishus, lika säkert som Fort Knox, ska invigas. Mer än så bryr de sig uppenbarligen inte.

Det är ungefär som när de åker till Skansen en solig söndag med familjen och tittar på exotiska djur:

– Tänk så många spännande arter det finns, ändå. Visst är det fint! Se vilken fantastisk mångfald!

Birgitta Sparf är utbildad socionom. Hon har varit verksam i 22 år i olika utanförskapsområden i Storstockholm. Nu egenföretagare och konsult inom socialtjänsten.