I helgen som kommer, 6-8 november, arrangerar den nya konservativa tankesmedjan Oikos, tillsammans med Konservativa Förbundet, en ledarskapskonferens i Skokloster i Uppland där konservativa politiker, opinionsbildare och tänkare ska knyta kontakter och fördjupa sina kunskaper. Jag har själv blivit inbjuden och jag åker dit för att lyssna och ta intryck.

Talarlistan ser lovande ut. Douglas Murray deltar via länk. Ivar Arpi framträder liksom exempelvis Louise Erixon och Christian Sonesson, Ronie Berggren, Lars Anders Johansson och Rebecca Weidmo Uvell. Konservativa och liberalkonservativa tillsammans alltså.

Går det att få ihop liberalism och konservatism? Visst gör det det. Är man liberalkonservativ bejakar man Upplysningen och dess landvinningar när det gäller individens rättigheter och skyldigheter, men man stannar där. Man vill bevara vårt traditionella Västerland och vad man uppfattar som dess fokus på individ och ansvar. Men av vilken anledning tenderar då vissa liberaler idag att söka sig mot konservatismen? Har det liberala projektet nått fram till en punkt från vilken endast en konservativ samhällssyn tycks kunna leda framåt?

Liberaler älskar den individuella människans fri- och rättigheter. Det finns en universalistisk tendens i det liberala tänkandet som kommit väl till pass när Västerlandet i modern tid har satt sin prägel på världen i dess helhet: Frihet och jämlikhet gäller alla oberoende av ursprung. Det universalistiska draget har också passat bra i vårt samtida Sverige där vi haft en särdeles stark passion för alla människors likställdhet. De som kommer till Sverige får gärna ta med sig sina kulturer, men de måste respektera våra individuella fri- och rättigheter och de ska också naturligtvis alla åtnjuta våra individuella fri- och rättigheter.

Som vi vet har detta inte alltid gått så bra. Alla invandrare har helt enkelt inte varit goda liberaler. Det finns nämligen något djupt paradoxalt i vår västerländska kultur som handlar om att vi är individualister, men att vi är det bara för att det ligger i vårt kollektiva tänkande att vara individualister. Vi är alltså individualister, men vi är individualister tillsammans. Vi utgör en specifik grupp människor som har det gemensamt att vi inte vill ha med några grupper att göra.

Vad somliga liberaler inte verkar förstå är att alla människor på vår jord inte har samma förutsättningar att förverkliga våra ideal om individens frihet. Vi är och ska vara frihetsälskande individualister i Sverige, men vi måste acceptera att alla inte är som vi. Vi måste med andra ord anlägga ett kollektivt perspektiv för att kunna rädda vår individualism. Och det kollektiva perspektivet består i att säga att vi inte kommer ha något frihetligt och individualistiskt Sverige med mindre än att Sverige befolkas av en rejäl majoritet frihetligt och individualistiskt sinnade svenskar.

Ur ett annat perspektiv handlar problemet om huruvida vårt västerländska samhälle ska bottna i sina lagar och principer eller i sin blotta existens.

När den franska borgarklassen gjorde revolution 1789 tog den genast itu med att skriva en konstitution. Den nya samhällsordningens legitimitet skulle grundas på överenskomna grundsatser om medborgarskap, rättigheter och skyldigheter. På samma sätt hade det nya landet Amerikas förenta stater gjort den skrivna konstitutionen till själva grundbulten i sin existens. Inget skulle byggas på hävd och tradition, allt skulle grundas på lagstadgade principer.

Än idag tycks liberaler ha en stark tilltro till skrivna överenskommelser. Står det i lagen att alla människor i ett land ska respektera samma fri- och rättigheter då respekterar väl, tänker man, alla människor samma fri- och rättigheter! Att sedan människor med utländskt ursprung kan tänka i helt andra banor när det kommer till individ kontra exempelvis familj och religion spelar mindre roll. För det är ju kring konstitutionen och lagboken man bygger ett samhälle. Ursprung ska väl inte ha något med nationalitet att göra!

Man kan bli skeptisk för mindre. Vi ser just nu i Sverige hur människor ropar efter straffskärpningar: Hårdare straff! Fler poliser! Fler fängelser! Så vad har hänt? Har svenskarna börjat sälja knark och råna nattvandrare i tidigare aldrig skådad omfattning? Knappast. Det som har hänt är att vi fått hit människor från kulturer där lojalitet med stat och gemensam rättsordning har en betydligt lägre status än här. Klansamhället har återuppstått mitt i vårt liberala paradis.

Det spelar heller ingen roll hur mycket vi svenskar älskar individens fri- och rättigheter om stora delar av vår lands befolkning inte delar vår kärlek. Och det behöver inte handla om dåliga avsikter. Det är bara ett faktum att många av våra invandrare har sitt ursprung i länder och kulturer där man aldrig varit i närheten av att kunna implementera några individuella fri- och rättigheter överhuvudtaget. Med andra ord spelar ursprung roll. Identitet spelar roll. Traditioner och historia spelar roll. Och det är detta som liberaler nu börjar inse.

Vi är alltså individer i Västerlandet. Vi vill vara fria individer. Men vi är individer för att vår kultur och historia lär oss att vara individer. Vi behöver vår frihet, men vi behöver också våra frihetliga traditioner. Och vi behöver människor som bejakar friheten, inte människor som motarbetar den. Vi behöver oss själva.