När Peter Wolodarski för en tid sedan gjorde stor sak av att Greta Thunberg ska bli DN:s chefredaktör för en dag trodde han förmodligen att det skulle bli succé, och att han skulle hyllas för sin djärvhet. Att beundrande blickar skulle riktas mot den ödmjuke chefredaktören, som påstår sig ha tagit till sig av Gretas kritik mot hur medierna hanterar klimatkrisen, och att fler skulle ta efter.

Istället har det blivit precis tvärtom.

Det var inga små ord som användes när Peter Wolodarski annonserade att han ödmjukt skulle ta ett steg tillbaka för att låta Greta Thunberg ta över rodret av Sveriges största morgontidning. Han hade ”förbannat” sig själv för att han inte tagit klimatkrisen på allvar, påstod han, men se, efter en idé som kläckts av en medarbetare, gör han nu bot i stor stil.

Det sista skrev han inte, men det lyser liksom igenom mellan raderna. Att låta Greta Thunberg ta över DN för en dag är ett sätt för Wolodarski att dels visa sin skam över att vara en medelålders manlig tidningsmakare som inte fullt ut sett det allvar som det rena och oskyldiga barnet skådat, dels ett sätt att visa hur han nu sett ljuset och insett hur fel han haft. Det är så barnsligt att man skäms och så lättsinnigt att man undrar hur han överhuvudtaget klarar att driva en tidning.

Det där jublet som han sannolikt förväntade sig har alltså uteblivit. Istället har kritiken varit hård. Svenska Dagbladets Anna Careborg skriver att det aldrig skulle falla henne in att ”låta någon aktivist, hur känd hon eller han än är, ens för en sekund diktera vad vi rapporterar om på nyhetsplats eller hur vi utför vårt journalistiska arbete.” I Expressen kallar Elisabet Höglund Wolodarskis utspel för ”ett haveri utan like” och Tove Lifvendal, politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet, ställer sig frågan ”hur Greta Thunberg som chefredaktör på DN kommer att påverka DN:s granskningar av Greta Thunberg.”

En högst relevant fråga, skulle jag säga. Men Wolodarski, och hans högra hand Björn Wiman (som, vilket Elisabet Höglund mycket riktigt påpekar, skriver mer om klimatet än kultur numera), har uppenbarligen inte ens nuddat vid den tanken. Kanske vet de redan med sig att de inte är särskilt angelägna om att granska vare sig Greta Thunberg eller den typen av fenomen – de har ju fullt upp med att haka på alla sådana trender för att framstå som engagerade, modiga och kontroversiella.

Visst, det är klart att DN fortfarande granskar, men vad de granskar är noga utvalt. Wolodarski, med Wiman hack i häl, tycks lägga större vikt vid att vara en ett godhetens ljus i mörkret och eftersom klimatprofeter per automatik anses goda tillhör sannolikt inte Greta Thunberg den skara som tidningen kommer att granska särskilt noga vare sig nu eller framöver. DN gör hellre gemensam sak med dem, för att visa att de är lite finare, lite bättre, lite större än de där hemska människorna som ifrågasätter kunskapen och klokheten hos ett barn som drivs av rädsla och skräck. Dessa utpekas kategoriskt som ”klimatförnekare” (vad det nu är för något, liksom), och misstänkliggörs på löpande band.

Det här betyder naturligtvis att DN tappar alltmer av sin relevans och betydelse i journalistiska sammanhang. Att ständigt sätta sig över sina läsare, och försöka fostra allmänheten, är inget bra koncept om man vill åtnjuta förtroende. Att lämna över rodret till en aktivist, om så bara för en dag, är minst lika illa. Det sår tvivel om huruvida Wolodarski själv kan skilja på aktivism och journalistik och gör hans ständiga självförhärligande påståenden om DN:s sakliga journalistik till tomma floskler som alltfler himlar med ögonen åt.