Det vimlar av vargar och vildsvin i våra sagor och myter. Nu vimlar det av dem i våra skogar. Den här gången framställs dock inte djuren som några håriga bestar som ska motas bort från den mänskliga sfären utan som oskyldiga medvarelser som har lika stor rätt att leva som vi. VI har till och med fått ett ”viltdjursindustriellt komplex” som lever på att hantera ett kaos som de gamla myterna lärde oss att undvika. Enkla lösningar såsom rejält utökad jakt undanbedes. Istället är det inventering, förvaltning och forskning som gäller. Och anpassning förstås. För landsbygdsbefolkningen.

Det är 2020 och vildsvin och vargar springer i våra skogar. Är det inte anmärkningsvärt att just dessa djur så ofta förekommer i myter och folktro? De verkar båda kunna representera ett slags vilddjur som människan måste mota bort från sin livssfär. I vår nordiska mytologi fanns Fenrisulven, odjuret i vargskepnad som i den poetiska Eddan dödar Oden. Vi har också galten Särimner som de fallna hjältarna i Valhall varje kväll slaktar och äter till middag.

Nu har vi dem igen inpå knuten: Vilddjuren som konkurrerar om våra byten och grödor. Hur vi människor i forna tider såg på exempelvis vargen framgår av de äldre synonymer till ordet ”varg” – eller ”vargher” som det hette på fornsvenska – som nämns i Svenska Akademiens Ordbok: ”våldsverkare”, ”förstörare”, ”ogärningsman”, ”fredlös”, ”fiende” och ”djävul”. Det alternativa ordet ”ulv” har sina speciella konnotationer: ”En ulv i fårakläder” är ett själviskt monster som gömmer sig bakom fagert tal och ett beskedligt yttre. Myten om varulvarna säger också något om vår syn på vargar. När den elaka ”Kommandoran” fastnar i Emil i Lönnebergas varggrop och pekas ut som den fulaste av alla varulvar är det just hennes själviskhet och hennes glupskhet som gör henne till hälften människa, hälften varg.

Som jag nyligen skrev i en första krönika om vårt förhållande till de vilda djuren görs det en tydlig skillnad i Bibeln mellan djur och människor. I Första Mosebok skapar Gud världen, det vill säga skapar ordning ur kaos, och han upprättar då en naturlig ordning där människan råder över djuren och inte tvärtom. Människan är skapad till Guds avbild och det är hon som ska ta jorden i besittning: ”Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på himmelen.”

I vår jämlikhetstörstande samtid börjar dock allt fler ropa efter likställdhet inte bara mellan människor utan också mellan människor och djur. Vi ska inte äta kött, vi ska inte jaga, och vi ska inte ta ifrån vargar och vildsvin det utrymme de behöver för att leva och frodas på vår landsbygd. I ett inslag i Aktuellt jag hänvisade till i min text sa viltforskaren Carl-Gustaf Thulin: ”Det gäller vildsvin, det gäller älgar, det gäller vargar. Under de senaste hundra åren har vi människor tagit allt större yta av naturen i anspråk. Nu tycker jag det börjar bli dags att ge tillbaka till de vilda djuren.” Och nu har de faktiskt tagit tillbaka sina domäner: Myterna och sagornas håriga bestar springer utanför våra husknutar och gör livet, på många sätt, mer komplicerat för de människor som bor på landsbygden. Det kanske stämmer att människan även idag rår över djuren, men i så fall handlar det om politiker och myndighetspersoner som ger djuren utrymme på landsbygdsbefolkningens bekostnad. (Alla människor på landsbygden är inte vargmotståndare, jag vet.)

Låt oss skifta perspektiv ett slag. Patrik Engellau driver en tes här på Det Goda Samhället enligt vilken det finns ett välfärdsindustriellt komplex som lever på att försöka åtgärda världens alla sociala orättvisor. Och finns det inga orättvisor går det bra att skapa dem. Våra politiker har exempelvis släppt in en miljon outbildade invandrare från Mellanöstern och Afrika samtidigt som de säger sig vilja upprätthålla idealet om alla människors lika ”värde” och möjligheter. Den ekvationen går naturligtvis inte ihop med mindre än att man satsar enorma resurser på utbildning, socialtjänst, polis och integrationsprojekt. (Det går inte ihop i alla fall.) Och för att veta hur dessa resurser bäst ska användas måste vi lägga än mer resurser på forskning om förstaspråksinlärning, andraspråksinlärning, arbetsmarknadsåtgärder, rasism och hedersvåld. För nu är det ju så viktigt med kunskap! Hur ska vi annars klara integrationen?

När jag började sätta mig in i svensk varg- och vildsvinspolitik insåg jag att det fungerar likadant där. När vargar och vildsvin skapar kaos på den svenska landsbygden får forskare och tjänstemän på naturvårdsverket ett djurintegrationskaos att hantera. Om vi tar fallet med vargarna har vi alltså numera inte bara vargar i Sverige; vi har också en rovdjurspolitik och en ”rovdjursförvaltning”. Varje länsstyrelse (i alla fall i de områden där det finns vargar) ska upprätta en regional förvaltningsplan för alla rovdjursarter. Skyddsjaktsärenden ska hanteras. Det ska beslutas om licensjakt. Det ska betalas ut bidrag för att förebygga skador. Det ska informeras och kommuniceras om de vilda djuren. Viltspårare måste anställas eftersom någon måste hålla koll på populationen. Och samtidigt behövs det mer kunskap. Hela tiden hänvisar man till att det behövs mer kunskap och alltså mer forskning. Ett rovdjursförvaltningssindustriellt komplex är fött.

Min inställning är inte att vi ska utrota alla våra vargar och vildsvin. Jag tycker om att det finns varg i Sverige. Och vildsvinen lär vi inte bli av med hur mycket vi än skjuter. Men vi måste vara medvetna om att det har ett pris att låta vargar och vildsvin ta plats i våra marker. Den enklaste lösningen är att skjuta av betydligt mer än vi gör idag. Men den lösningen är för enkel för det viltdjursförvaltningsindustriella komplexet. Samexistens och alla varelsers (inklusive de vilda djurens) lika värde går före allt annat. Alla ska få plats. Alla ska med. Men då får vi också ännu ett kaos att hantera. Och vi får jobb att utföra. Och löner att betala. Och forskning att finansiera.

Men problemet är att så många drabbas. För precis som det inte bara är tjänstemännen på invandrarverket som får hantera konsekvenserna av invandringen är det heller inte bara tjänstemännen på naturvårdsverket som får hantera konsekvenserna av ökningen av vildsvin och vargar. Tillvaron på landsbygden blir svårare. Människor tvingas anpassa sig. Människor tvingas skydda sig. Bygga stängsel och staket. Inga enkla lösningar! Samexistens! Och vem vet? Kanske kommer någon till och med börja prata om ”hållbarhet”.

Ska vi verkligen lägga så mycket energi i Sverige på att göra livet svårare? Finns det inte en poäng med att göra livet enklare? Och fanns det inte en poäng i alla de gamla myter som lärde oss att hålla vilddjuren borta? Jag slipper gärna gräva varggropar på tomten.