Efter att under lång tid ha studerat människorna och funderat över deras djupaste ambitioner har jag kommit fram till att de egentligen bara ställer tre krav på livet.

Det första kravet är att livet ska erbjuda en trygg försörjning med minsta möjliga ansträngning. Trygghet betyder att inte utsättas för obehagliga överraskning som sjukdom eller arbetslöshet. Ekonomin ska vara i ordning och nya pengar komma in på kontot sista fredagen varje månad. Sjukdom ska helst inte finnas men om något fallerar kroppen ska snabb hjälp erbjudas. Minsta möjliga ansträngning betyder att man så lite som möjligt ska behöva utsätta sig för det lidande som arbetet medför. Idealet är att inte behöva gå till något arbete alls. Problemet är kopplingen mellan löneslaveriet och de återkommande fredagsbetalningarna. Detta är något som måste lösas.

Det andra kravet är att livet ska vara långt. Inte många gillar tanken att dö. Det är därför det finns gym och personliga tränare. Ytligt kan det tyckas föreligga en motsägelse mellan det första kravet om minsta möjliga ansträngning och alla dessa träningsanläggningar. Hur kan jag påstå att människor inte vill anstränga sig när gatorna är fulla med joggare? Förklaringen är att människorna tror att ansträngningen ska bevara ungdomen och hälsan. Ungdomar dör normalt inte. Genom att bevara ungdomen med hjälp av motionscyklar och kettlebells kan vi således hålla döden stången. Jag har aldrig hört någon motivera löpträning med andra argument än att det bevarar hälsan och förbättrar cirkulationen eller genom andra mekanismer skjuter upp döden.

Det tredje kravet är att vi ska avnjuta sinnesfrid. Nästan all vår tid ägnar vi åt att söka sinnesfrid. Vi ser till exempel mycket på Netflixserier för att vi genom att underhållas tillfälligt ska glömma tillvarons stora och hotande intighet. Sprit är ett annat kraftfullt och populärt flyktmedel. En del håller på med transcendentala medvetandeövningar för att söka efter stillhet i varats mittpunkt. Man kan också gå en fyradagarskurs för 10 400 kronor på institutet Bara vara för att bli av med ”stress, utbrändhet och relationsproblem”. Välfärdsstaten har byggt upp en finförgrenad och välbemannad apparat full med psykologer, terapeuter och psykofarmaka för att återställa sinnesron hos personer som förlorat sin eftersträvade frid eller kanske aldrig fått uppleva den. Detta är ett erkänt växande socialt problem.

Sammanfattningsvis har jag dragit slutsatsen att lyckan för människan är trygghet utan ansträngning, ett långt liv samt garanterad sinnesfrid.

Jaha, säger du kanske, det kan möjligen vara ett idealmål, men om man ser realistiskt på saken kan livet i verkligheten inte gestalta sig på det lyckliga sättet. Tillvaron är inte sådan.

Jaså inte? svarar jag. Vad skulle du säga om jag bevisade för dig att tillvaron är precis sådan för en massa varelser?

Ha!

Trädens tillvaro är sådan. De lever i hundratals år, ibland till och med mer. De står tryggt förankrade i marken och rör sig inte en centimeter under hela sin levnad. De hämtar utan ansträngning sin näring från luftens koldioxid och från markens mineraler och fukt. De lever stilla i sitt skafferi. Deras sinnesro är vidunderlig. De är helt försjunkna i trans. De förkroppsligar konceptet ”Bara vara”. Buddha skulle ha varit stolt över deras själafrid. Hur svåra utmaningar de än utsätts för, orkaner och hällregn till exempel, bevarar de sin upphöjda serenitet medan deras lemmar flexibelt låter sig böjas efter elementens raseri. Se där en förebild för människan.

Så du menar att människan egentligen vill vara ett träd? säger du. Vid Zeus, när jag tänker efter inser jag att du har rätt! Att bli ett träd är faktiskt vår inneboende strävan. Människan är inte skapelsens höjdpunkt, det är trädet. Så sant. I en föreläsning om konsthistorien år 1889 talar Viktor Rydberg om ”skaldedrömmar” som ”skildra världar i hvilka själarna nå ett mål, som ligger bakom de sinnliga företeelsernas gräns; en bland de äldsta hopsummeringar det gjort af sina intryck framställer världsalltet i skepnaden av ett träd”. Yggdrasil, kanske.

Människorna strävar faktiskt efter att göra sig till träd, filosoferar jag, orörliga, långlivade och tankedöda.