För några år sen brukade myndigheterna lugna medborgarna med att skottlossningar och mord i förorten var interna uppgörelser mellan kriminella. Och hade man inget otalt med maffian, eller råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, fanns egentligen inget att oroa sig för.  

Problemet med ”parallella samhällen” är att de inte är helt parallella. Vad som är ”fel plats” vid ”fel tidpunkt” blir allt svårare att hålla reda på. Saker vi tidigare associerade med No-go-zoner, verkar kunna hända var som helst vid alla tider på dygnet. ”Våldsbejakande extremism” är inte längre en företeelse ute i marginalen, utan kan dyka upp mitt ibland oss, till exempel på våra barns högstadium.  

Samuel Paty var förstås inte medveten om att hans lektion i ämnet yttrandefrihet skulle ställa honom inför en informell domstol och döma honom till döden. Ändå var det precis vad som hände. Dådet var inget verk av någon enskild galning, som plötsligt fick en adrenalinkick, utan en strikt tillämpning av islamska sharialagar. Delaktiga i händelsekedjan som ledde fram till halshuggningen, var bland annat några av Samuels egna elever.  

Händelsen har i Sverige utlöst två typer av reaktioner. Den ena sidan menar att fredlig samexistens med muslimer kräver att vi avstår vissa typer av ”provokationer”. Man tänker sig en deal där den ena sidan lovar att sluta halshugga, om den andra sidan lovar att sluta rita Mohammed. Andra kommentatorer menar att enda vägen till samexistens är att en gång för alla vinna kulturkriget, och då är provokationer viktigare än någonsin.   

Jörgen Huitfeldt på Kvartal går på den fredliga linjen, och frågar sig om det verkligen är nödvändigt att rita Mohammed. Har vi egentligen något behov av rondellhundar? Finns det inte viktigare delar av yttrandefriheten att försvara? Sedan drar han en i mina ögon tveksam parallell mellan muslimers upprördhet över teckningar av profeten, och den upprördhet vi själva skulle känna inför teckningar av barnpornografi. Vad han helt missar är att det inte är upprördheten bland rättrogna muslimer som utgör problemet (den har jag faktiskt förståelse för). Det är den bestraffning man i enighet med Koranen, tycker sig ha rätt att utdöma. Halshuggning är helt enkelt ett oproportionerligt hårt straff för en förolämpning. En ilsken insändare, kombinerat med muslimsk köpbojkott av tidningen Charlie Hebdo vore mera rimligt.  

Magnus Stenlund på Exakt24 driver den motsatta linjen och förespråkar fullskaligt kulturkrig. Inte mot någons personliga Gudstro, utan mot vad han uppfattar som ”muslimskt statsskick”. Det är sant att många muslimer har svårt att se skillnaden, men det är väl just det kulturkriget handlar om. Praktiskt tänker han sig att Muhammedkarikatyrerna ska ingå i obligatoriska läromedel för grundskolan och att även tidningar tvingas publicera dem, mot hot om indraget presstöd.    

Man kan tycka att Stenlund gör sig skyldig till hybris, om han tror att lilla Sverige har kapacitet att reformera islam (om än bara på nationell nivå). Men skådar man lite djupare är det snarare tvärtom. Den som verkligen gör sig skyldig till hybris är den som förespråkar mångkultur, och tror att lilla Sverige kan reformera samtliga kulturer över hela världen, och få dem att samexistera i svenska förorter enbart med hjälp av lite socialdemokratisk bidragspolitik. Jämfört med det är Stenlunds vision – att tvinga ett par hundra tusen muslimer (varav många redan är sekulära) att tolerera oinskränkt yttrandefrihet – relativt modest. Att det är omöjligt att genomföra under nuvarande politiska styre, är förstås en helt annan femma.