PATRIK ENGELLAU: Lathund om den kristne respektive muslimske gudens inställning till våld

Gjorde han rätt eller fel, muslimen som mördade den franske historieläraren Samuel Paty? Om han i stället varit kristen, hade han då gjort rätt eller fel? Låt mig beskriva några, som det förefaller mig, betydelsefulla skillnader i den kristne guden Guds och de muslimske guden Allahs syn på våld. Jag har hämtat ledning för denna betraktelse i Bibeln och Koranen (Mohammed Knut Bernströms tolkning).

En första observation är att ingendera guden har avsvurit sig våldet utan tvärtom bejakat det. Redan bara några generationer efter det att han skapat människan såg Gud att ”människans ondska var stor på jorden” (1 Mos. 6:5) och utplånade därför alla människor utom Noa och dennes hustru genom en syndaflod.

Redan här visar sig en avgörande skillnad mellan Gud och Allah. Gud har inget emot att själv delta i mördandet medan Allah vad jag kunnat se aldrig personligen griper in. I stället beordrar han sina trogna att göra jobbet. I exempelvis sura 8:12 uppmanar Allah sina troende att döda ”förnekarna” vilket betyder icke-muslimerna: ”Jag skall injaga skräck i förnekarnas hjärtan. Troende! Låt nu svärden vina över deras huvuden och händer!” (Bernströms kommentar: ”Ordagr.: ’Låt slagen falla över nackarna och alla deras fingertoppar’ – dvs. nedgör dem till sista man’”.)

Även Gud kan ge likartade instruktioner till sitt folk. I första Samuelsboken 15:3 ger Gud, här kallad ”Herren Sebaot”, konung Saul instruktioner att döda ett främmande folk, amalekiterna: ”Så drag nu åstad och slå amalekiterna och giv dem till spillo med allt vad de hava och skona dem icke, utan döda både män och kvinnor, både barn och spenabarn, både fäkreatur och får, både kameler och åsnor”. Saul uppbådade 210 000 man och uppfyllde ordern.

Men även om både Gud och Allah mobiliserar sina trogna finns några, som det förefaller, avgörande skillnader. Den första skillnaden är att Allahs order är generella. Enligt sura 9:123 ska de troende utrota alla sina icke-muslimska grannar: ”Troende! Kämpa mot förnekarna i er närhet och visa dem obeveklig stränghet; och var förvissad om att Gud [i Koranen heter Allah Gud] är med dem som fruktar Honom”.

Guds utrotningsorder är inte generella utan handlar om att någon särskilt misshaglig men begränsad grupp ska utplånas, exempelvis just amalekiterna. De handlar alltså inte om att alla icke-judar eller icke-kristna, nu levande samt framtida, ska tillintetgöras. Ett annat exempel på Guds riktade strategi som återges i 2 Mos. 32 handlar om att Gud blev rasande när människorna hade byggt sig en avgud av guld – en guldkalv – medan Gud själv hade ett sammanträde med Moses på berget Sinai. Gud skulle rista två lagtavlor som Moses skulle ta med tillbaka, men folket tyckte det drog ut på tiden och smidde guldkalven till Guds ära vilket alltså slog helt fel då Guds främsta bud var att människorna inte skulle ha någon gud jämte Gud. ”Jag ser att detta folk är ett hårdnackat folk”, sa Gud till Moses, ”min vrede må brinna mot dem och förgöra dem”. Han avsåg bara gruppen nedanför berget Sinai som just begått en svår synd.

En annan skillnad är att Allah alltid verkar fast och bestämd medan Gud vacklar. Gud kan ändra sig efter förhandling med människor. Just beslutet att förgöra de människor som förfärdigat en guldkalv tog Gud tillbaka sedan Moses övertygat honom att inte verkställa straffet: ”Då ångrade Herren det onda, som han hade hotat att göra mot sitt folk”. Vad jag har upptäckt ägnar sig Allah inte åt sådan dagtingan.

Guldkalvshistorien tog ett märkvärdigt slut ty Moses blev själv rasande över människornas lössläppthet när han kom ned från berget med lagtavlorna och såg dem dansa kring avguden. Moses blev lika arg som Gud hade varit och talade till folket: ”Så säger HERREN, Israels Gud: ’Var och en binde sitt svärd vid sin länd. Gån så igenom lägret, fram och tillbaka, från den ena porten till den andra, och dräpen, vem i finnen, vore det också broder eller vän eller frände’. På den dagen föllo av folket vid pass tre tusen män”.

Frågan är då huruvida en troende, muslim eller kristen, som på Allahs eller Guds uppmaning tar en eller flera individer av daga har någon personlig skuld. Sannolikt inte. Moses fick veterligen inget straff för de tre tusen fallna männen som han inspirerats av Gud att ha ihjäl. Saul fick inget straff för amalekiterna. Allah säger uttryckligen i sura 8:17 att den som mördar på hans uppmaning inte ansvarar för dådet: ”Men det var inte ni som dödade era fiender; nej det var Gud som tillintetgjorde dem. Och då du, Muhammad, kastade ditt spjut var det inte du som kastade; nej, det var Gud som kastade det”.

Den muslim som dödade historieläraren kan därför, vad jag kan begripa, enligt muslimsk uppfattning inte hållas skyldig för dådet. Han följde en evig uppmaning från Allah och det var i alla fall inte han, utan Allah, som höll i kniven.

Om mördaren hade varit kristen finns däremot inga ursäkter i den heliga skrift. Gud utpekade bara individuella, i ett visst ögonblick existerande, mål för sin vrede, inga allmängiltiga förintelseorder som gällde för framtiden.

Av detta kan man kanske förstå varför kristendomen, men inte islam, är förenlig med rättsstaten. Ska han som mördade historieläraren dömas efter Koranen eller efter fransk lag? Islam har pretentioner på att gälla över sekulär lag. Kristendomen har inga sådana ambitioner utan ställer in sig i ledet vilket exemplifieras av Jesu uttalande att ge ”kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud” eller Pauli ord om att ”överheten inte bär svärdet förgäves”.

Skillnaden är att Bibeln inte innehåller några hittills ouppfyllda mordplaner eller allmänna anvisningar om lämpliga offer. Ingen modern ogärningsman kan påstå sig följa instruktioner från Bibeln. Men så länge det finns icke-muslimer kvar i världen gäller Koranens uppmaning till de troende att förinta förnekarna.

Patrik Engellau