MOHAMED OMAR: I islamvärlden är man argare för att Muhammed kränkts än för att Samuel Paty halshuggits

Flera islamiska länder bojkottar nu franska varor. Vreden är stor över Frankrikes president Macrons försvar för yttrandefriheten. Profeten Muhammed är helig, menar man, och får inte kränkas.

I väst är människor arga och sorgsna över halshuggningen av den franske historieläraren Samuel Paty den 16 oktober. Han hade i sin undervisning om yttrandefrihet visat eleverna Muhammedkarikatyrer.

Men i islamvärlden är man alltså argare för att Muhammed kränks än för att Samuel Paty blivit halshuggen.

Gång på gång ser vi exempel på denna fundamentala olikhet mellan västvärlden och islamvärlden.

Jag talar inte om alla västerlänningar och alla muslimer. Jag talar om två världar.

När Muhammedkarikatyrer publiceras, eller Koranen bränns, ser vi stora och aggressiva muslimska demonstrationer och upplopp. När karikatyrtecknare mördas däremot, ser vi inga motsvarande reaktioner.

Vad kan man dra för slutsats av detta? Är inte mord en synd i islam? Enligt islamisk lag är den som kränker Muhammed inte oskyldig, utan en brottsling. Och straffet för detta brott är döden.

När man känner till detta förstår man varför vreden är stor över Muhammedkarikatyrer, medan många är likgiltiga inför – eller stödjer – mordet på Samuel Paty.

Profeten Muhammed lät, enligt islams egna texter, halshugga dem som förolämpade honom. Och profeten anses vara ett moraliskt föredöme för alla tider och på alla platser. Han ses som muslimernas lärare och ledare.

Vi har politiker och journalister i västvärlden som menar att jihadmördare inte är ”riktiga muslimer”. Menar de att Muhammed, islams grundare, inte var en riktig muslim?

Jihadterroristen i Paris skrek Allahu akbar när han halshögg Samuel Paty. Det kan tolkas som att islams gud, alltså den islamiska religionen, står över alla andra normer, värderingar och lagar. Enligt traditionell sharia, som jihadisten trodde på, var det inte ett mord han utförde. Han skipade gudomlig rättvisa.

Det har nu gått tio år sedan vi utsattes för vår första jihadistiska självmordsattack den 11 december 2010. Den irakisk-svenske jihadisten Taimour Abdulwahab utlöste sin sprängladdning på Bryggaregatan i Stockholm. Hans plan var att ha ihjäl så många oskyldiga julhandlare som möjligt.

I sitt terrortestamente uppger Taimour att en anledning till att han attackerade Sverige var vår yttrandefrihet. Han menade att vi måste straffas för att vi tillåtit Lars Vilks att teckna nedsättande teckningar av Muhammed.

I testamentet konstaterar Taimour:

Nu har islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet, inget påhitt, mer vill jag inte säga om detta. Våra aktioner kommer att prata för sig själva. Så länge ni inte slutar ert krig mot islam och förnedrande mot profeten, fred vare över honom, och ert dumma support till grisen Vilks.

Han riktar sedan en uppmaning till sina trosfränder att fortsätta döda européer:

Och till slut och till alla mujahedin i Europa och i Sverige: nu är det dags att slå till, vänta inte längre. Kom fram med vad än ni har även om det är en kniv och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med. Frukta ingen, frukta inget fängelse, frukta inte döden.

När Taimour attackerade Sverige var jag muslim. Nästa dag, det var en söndag, gick jag till Uppsalamoskén för att höra hur man tänkte om jihadattacken i Stockholm. De jag pratade med var inte upprörda eller sorgsna, även om de tyckte att det var någonting dåligt som hänt. Men det var en helt vanlig dag i moskén. Några tyckte att attacken var en naturlig reaktion på Vilks Muhammedteckningar. Gör man sådana teckningar får man räkna med konsekvenser, resonerade de. När jag insisterade på att vad Taimour hade gjort var ren ondska sa de ”Säg inte så om honom. Han är muslim. Han är en bror.”

Jag kände mig som en främling bland folket i moskén, det var tydligt att de inte delade mina upprörda känslor. De kände samhörighet med Taimour, och även förståelse, medan jag kände total kyla inför Taimour och samhörighet med mitt icke-islamiska samhälle. Det var OSS han attackerat. Han var inte min bror.

Moskéfolkets inställning skrämde mig.

Jag kallade mig fortfarande muslim ett kort tag till. Men jag viss om att jag tillhörde en värld, den västerländska och svenska, medan stora delar av moskéfolket tillhörde en annan, den islamiska världen.

BILD: Protester i Pakistan.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar