Humanism har blivit ett modeord i svenska språket. Aldrig har så många beslut fattats i humanismens namn, aldrig så mycket resurser satsats på humanistiska åtgärder och aldrig så vitt skilda politiker tagit detta ord i sin mun. Det finns nog inget vi är mer överens om än att humanism är bra.  

Men vad betyder det? Betyder det något över huvud taget? Eller är det ett politiskt mantra av samma ordklass som ”hållbarhet” och ”värdegrund”? 

När jag gick i skolan var ”humanism” en akademisk term (liksom de flesta -ismer) och betydde ungefär: Varje människa har ett okränkbart värde som inte kan ifrågasättas, och som smäller högre än hennes plats i kollektivet. Det kunde också betyda att man var mer intresserad av litteratur och klassisk bildning än till exempel att mecka med sin Volvo. 

Idag har ordet lämnat akademin och betecknar en sorts sekulär religion med politiska förtecken. Om Antifa kan sägas vara PK-ismens militära gren, är humanismen dess filosofiska. Det är svårt att kalla sig humanist utan att hamna på samma ideologiska planhalva som påven, Svenska kyrkan, Greta Thunberg, FN eller Carl Bildt. ”Humanist och Trump-supporter” eller ”humanist och Sverigedemokrat” låter i mångas öron som en motsägelse. 

Men den verkliga motsägelsen ligger i att klassisk humanism hyllar individen, medan det rådande identitetsklimatet är kollektivistiskt. Gruppidentitet tillmäts större vikt vid bedömningen av en människa, än om denne råkar vara god eller ond. En vit heterosexuell man avkrävs högre moraliskt ansvar än någon som uppvisar motsatta attribut. Om en kvinna får nobelpris i fysik ses det av någon anledning som mer ”rättvist” än om en man får det. 

Humanismen såg dagens ljus ungefär samtidigt med renässansen, då man i bildade kretsar började tvivla på religiösa dogmer. Allt fler dristade sig att tänka fritt och med förnuftet som enda ledstjärna. PK-ismen däremot bygger på dogmer, precis som kyrkan gjorde under medeltiden. MeToo lärde oss i detalj hur kvinnor ska dejtas, och hur kroppskontakt mellan könen ska gå till. På progressiva daghem tillämpas regler för vilka leksaker olika sorters barn bör leka med, för att undvika stereotypa mönster. Professorer på universitet förväntas hålla reda på hur studenter av olika identiteter ska tilltalas. Det finns dogmer för vad vita människor får appropriera, vilka ord de får använda, vilka profeter som får avbildas och vilka böcker som får brännas. Och då har vi ändå inte kommit in på klimatläran och Covid-19. Där finns dogmer så det räcker för att reglera hela vår vardag, ner till minsta plastsugrör. 

Men låt oss lämna dogmatiken och ställa oss frågan: Behandlar den humanitära stormakten sina medborgare humant, eller behandlar den oss grymt?  

• I efterdyningarna av Covid-19 avslöjas hur gamla på äldreboenden faktiskt ”avlivas” med morfinsprutor, istället för att erbjudas sjukvård. Avslöjandet väckte måttlig uppmärksamhet i media och åtminstone två visselblåsare förlorade jobbet.

• Polisen blir allt sämre på att skydda allmänheten mot vålds-, sex- och egendomsbrott. Uppklarningsprocenten är extremt låg och på vissa platser har man i praktiken lämnat över våldsmonopolet till kriminella nätverk.

• Rättssystemet lägger mer fokus på att hjälpa brottslingar tillbaka in i samhället än att skydda vanligt folk. Straffen i Sverige är extremt liberala samtidigt som brottsoffer nonchaleras eller rent av misstänkliggörs.

• Sveriges utbildningsresultat sjunker drastiskt. Många går ut grundskolan utan att kunna läsa och skriva ordentligt.

• Många som arbetat och betalat skatt hela sitt liv tvingas ändå leva som fattigpensionärer. Andelen hemlösa, även bland svenskar, ökar.     

Exemplen visar att Sverige knappast uppträder som humanitär stormakt gentemot sin egen befolkning. Men vi har väl i alla fall en human flyktingpolitik? Är det inte rimligt att några får stå tillbaka, när man kan hjälpa människor på flykt?  

Enligt flera undersökningar är andelen genuina flyktingar bara några procent av den totala migrantströmmen. De flesta tar sig till Europa av ekonomiska skäl. Eftersom Sverige i praktiken tillåter asylinvandring utan identitetshandlingar, samtidigt som vi har världens generösaste bidragssystem, har vi troligen större andel ekonomiska migranter än genomsnittet. Så hur humant är det att flytta en stor mängd huvudsakligen unga män från fattiga länder till svenska förorter?  

För det första arbetar inte smuggelföretagen gratis. Det kostar runt 100 000 kronor att ta sig illegalt till Sverige. Men vinsten när man kommer fram är desto större. Inte minst tack vare reglerna för anhöriginvandring. Vi har skapat ett system där det är förmånligare för unga män ur medelklassen – i Afghanistan, Syrien eller Somalia – att satsa sina resurser på människosmugglare än att investera dem i det egna landet.   

Men, kanske någon invänder. De slipper i alla fall krig och elände. Länderna de kommer från är ju långt ifrån trygga. Må så vara, men om inte de unga männen i värnpliktsför ålder tar upp kampen mot talibanerna, vem ska då göra det? Om inte de unga männen i Somalia kan göra något åt Somalias problem, vem ska göra det i deras ställe?    

Väl i Sverige kanske de upptäcker att varken deras utbildning, religion eller syn på kvinnor är kompatibel med det svenska samhället. Då får de veta att detta beror på rasism, främlingsfientlighet och ett kolonialt förflutet hos svenskarna. Istället för att öka humanismen i världen, har vi sått fröet till ett nytt krig.  

Nej, PK-ismen har inget att göra med humanism.