Vilket förhållande ska egentligen råda mellan människan och de vilda djuren? Är det dags att lämna plats åt vargar och vildsvin i våra svenska skogar? Har vi verkligen ”rätt” att jaga bort dem? Och hur har vi det egentligen med den traditionellt sett så viktiga distinktionen människa/djur? Är den lika förhatlig för vår jämlikhetsivrande samtid som den skillnad vi brukade göra mellan män och kvinnor? Måste vi inte upprätthålla vissa distinktioner? Måste inte människan få ta plats på bekostnad av dem som faktiskt är hennes konkurrenter? Och måste vi inte välja vår egen ordning före naturens kaos?

Ska människan bestämma över vildsvinen eller ska vildsvinen bestämma över människan? Lantbrukare som får sina åkrar förstörda av bökande grisar tänker nog att människan gärna får bestämma över djuren. Djurvänner på myndigheter och djurrättsorganisationer tänker snarare, verkar det som, att vildsvinen är en del av den svenska faunan och att människan i sin storsinthet måste ge plats åt sina fyrbenta vänner. Vad vildsvinen tänker är svårt att veta. De bökar väl på så länge det går. Vildsvinsfrågan debatterades nyligen i Aktuellt. Lantbrukaren David Pettersson framhöll att vildsvinens växande närvaro på den svenska landsbygden medför ett resursslöseri utan like eftersom bönder får se stora delar av sitt arbete gå om intet. Viltforskaren Carl-Gustaf Thulin tyckte däremot att vi måste lära oss att samexistera. För hundra år sedan, sa han, inhägnade vi våra åkrar och lät tamdjuren gå på skogen. Idag har vi vilda djur i skogarna och nu är det dem vi får hålla borta genom att sätta stängsel runt våra odlingar. ”För mig är framtidsvisionen om hållbarhet en samexistens med de vilda djuren”.

Förhållandet mellan människor och vildsvin kan knappast sägas vara jämlikt. Vi människor råder som bekant över naturen och vildsvinen har bara att acceptera vad vi beslutar. Människans särskilda status i skapelsen förtydligas redan i Första Mosebok där det står att människan är satt att råda över djuren. Gud har skapat människor och djur, men människan har han skapat till sin avbild och det är hon som ska bestämma över djuren och inte tvärtom.

Det finns en tendens i vår samtid att vilja upphäva denna urgamla distinktion mellan människor och djur. Allt fler ser det som oetiskt att äta kött, allt fler ser det som oetiskt att jaga. Nu talar man också, som vi just såg, om ”samexistens” mellan människa och djur. Det är ett begrepp som dyker upp just när det handlar om djur som faktiskt konkurrerar med människan om hennes utrymme och utkomst. Vi människor får helt enkelt dela med oss. Vi kan inte breda ut oss hur som helst. Carl-Gustaf Thulin, viltforskaren, säger också i inslaget: ”Det gäller vildsvin, det gäller älgar, det gäller vargar. Under de senaste hundra åren har vi människor tagit allt större yta av naturen i anspråk. Nu tycker jag det börjar bli dags att ge tillbaka till de vilda djuren.”

Som hänvisningen till Första Mosebok antyder är det högst grundläggande frågor i den mänskliga tillvaron som står på spel här. Vår samtid är besatt av att upphäva distinktioner. Den skillnad som görs i Första Mosebok mellan män och kvinnor ifrågasätts av många. Så även den som görs mellan människor och djur. Kanske är det hierarkin som stör. Först skapade Gud mannen, sedan skapade han kvinnan som komplement till mannen. När det gäller distinktionen människa/djur heter det uttryckligen att människan ska råda över djuren. Men vad som tidigare ansetts vara självklart ifrågasätts idag: Finns det bara två kön? Har människor rätt att breda ut sig på djurens bekostnad?

Vad Första Mosebok iscensätter är människans försök att skapa ordning i kaos. Det handlar om att upprätta distinktioner som gör tillvaron hanterlig. Skillnader görs alltså mellan himmel och jord, mellan hav och land, mellan dag och natt. Men sedan görs också skillnad mellan män och kvinnor och mellan människor och djur. Det räcker dock inte med distinktioner. Människan måste också kliva fram och ta sin tillvaro i besittning. ”Uppfyllen jorden och läggen den under eder” säger Gud till människorna och tillägger: ”och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden”.

Jordan B. Peterson verkar se som sitt stora uppdrag att återigen lära människor hur viktigt det är att sträva mot ordning och inte mot kaos. Det är ingen slump att detta budskap ekar så starkt i vår samtid. Ett sätt att skapa ordning är just att upprätthålla distinktioner: Distinktioner mellan vi och dom, mellan män och kvinnor, mellan människor och djur. Ett annat sätt är, som Bibeln lär oss, att helt enkelt ta plats och att vakta över den plats man har tagit. Här är det naturligtvis så att människor alltid har fått se till att hålla konkurrerande djur borta från sin egen livssfär. Ser man till att inte ha några vargar inpå knuten behöver man inte vakta fåren. Ser man till att inte ha vildsvin i skogarna behöver man inte bygga stängsel för att hålla dem borta från åkrarna.

Alternativet till ordning är kaos. Vi ser det i vårt samtida Sverige varje dag. Det vill säga om vi inte upprätthåller skillnader mellan vi och dom, mellan barn och vuxna eller, exempelvis, mellan djur och människor får vi ett helvete. Vi hoppar över invandrings- och skoldebatten denna gång och nöjer oss med vårt förhållande till djuren. Vissa djur konkurrerar med människan om hennes livsutrymme. Om vi ska kunna ta landsbygden i besittning (”uppfyllen jorden”) och i lugn och ro ägna oss åt jakt och jordbruk behöver vi trycka tillbaka vissa djurarter. I vilken omfattning detta ska ske kan inte jag avgöra. Det viktiga är att vi inte börjar förbjuda oss själva att vara herrar i vårt eget hus. Vi ska inte ge tillbaka vår värld till de vilda djuren, som viltforskaren i Aktuellt föreslog. Vi ska vidmakthålla den avgörande skillnad vi alltid gjort mellan djur och människor. Vi ska tillåta oss att trycka tillbaka de djur vars närvaro faktiskt begränsar vår frihet och försvårar vår tillvaro. Vill vi undvika att leva i ett ständigt och ohanterligt kaos måste vi tillåta oss själva att upprätthålla vår egen ordning.