Dagens dominerande tänkande bland svenska kriminologer och politiker är att brottslighet förklaras med socioekonomiska faktorer. Teorin är ungefär att om många av dem som bor i ett område är arbetslösa, lågutbildade, bidragsberoende, illiterata och trångbodda i illa underhållna bostäder är det ökad risk för att det uppväxande släktet blir kriminellt och området degenererar till ett ”särskilt utsatt område”.

Det som tilltalar många med detta synsätt är att de uppfyller två motsatta sociala krav som vid närmare betraktande visar sig gå häpnadsväckande väl ihop. Det ena sociala kravet är att de utsatta människorna inte ska tillmätas något ansvar för sin beklagliga belägenhet. Påståenden om att de utsatta har minsta eget ansvar för sin situation stämplas som rasistiska. Det andra sociala kravet är att de lösningar som kan uttänkas ska vara sådana som det svenska politikerväldet och etablerade välfärdsapparat har – eller anser sig ha – möjligheter att genomföra. Särskilt fördelaktig är en lösning om den kräver en utvidgning av apparatens åtgärdsinventarium och ekonomiska anslag. På det viset ser man hur föreställningen om de utsatta människornas oskuld och oförmåga passar som hand i handske för myndigheternas ambitioner; ju mindre klienterna klarar av på egen hand, desto mer jobb och anslag för myndigheterna.

Men det finns i den samhälleliga undervegetationen av illa tålda uppfattningar bedömare som hävdar att många människors – framför allt invandrares – socioekonomiskt otillfredsställande levnadsförhållanden inte beror på dessa levnadsförhållanden utan på de vanor, kulturer och personliga egenskaper många av dem hade med sig när de flyttade in i Gottsunda, Hammarkullen, Norrby eller Gårdsten. För ett år sedan skrev jag en krönika i detta ärende och citerade kriminologen Leif GW Perssons memoarer om Wille Vingmutter:

Den idag förhärskande kriminologins förmåga att förklara vad… skillnader i brottslighet mellan olika individer beror på är heller inte imponerande. Det genomsnittliga förklaringsvärdet – det vill säga den andel av den individuella variationen i kriminalitet som förklaras av de vanliga sociala och psykologiska bakgrundsfaktorerna – ligger kring femton procent medan åttiofem procent av variationen kvarstår som oförklarad… Om jag nu ska lägga sten på [de moderna kriminologernas] börda är det även så att de genetiska, medicinska och psykiatriska förklaringsmodeller som [tidigare kriminologer] använde sig av ger mer än dubbelt så höga förklaringsvärden, drygt trettio procent i snitt för traditionella brott i gemen – som stölder, skadegörelser, bedrägerier och våldsbrott – och närmare femtio procent för våldsbrotten enbart. 

Själv tycker jag att det känns osannolikt att de utsatta människorna själva inte skulle ha huvudansvaret för sin belägenhet. Jag känner inte till några sociala situationer i världshistorien när det inte varit de som haft problemen som varit tvungna att lösa dem (eller gå under). Det är nog bara i filmer från Hollywood som Förenta Staternas flotta kommit ångande vid horisonten till undsättning. En sant rasistisk tanke som jag har svårt att ta till mig är att de boende i särskilt utsatta områden skulle vara helt kulturellt inkapabla att ta hand om sin situation.

Den etablerade och för politikerväldet och välfärdsindustrin så tilltalande tanken att endast välfärdsapparaterna kan hantera frågan har dominerat svensk politik i åtskilliga decennier utan, vad man kan se med blott ögat, några positiva resultat. I stället blir det bara värre och värre. Skjutningar och andra slags mord sker nu i Stockholms innerstad, till exempel häromdagen vid Tessinparken. Det visste man väl, sa en väktare jag känner, killen hade ju ett pris på sitt huvud. Det räcker att lura en gangster på några tusenlappar för att få huvudet avskjutet, inte för att gangstern behöver tusenlapparna men för att han vill lära omvärlden vad det kostar att lura honom.

Men makthavarna ifrågasätter inte sina teorier om socioekonomiska faktorer bara för att de inte fungerar. Det finns viktigare mål än att göra något åt den alltmer besvärliga situationen, nämligen att skydda sitt revir och maktställning. Därför fortsätter allt på den inslagna vägen.

Dagens Nyheter rapporterar om att myndigheterna i Göteborg ska ta hjälp av byggbranschen för att lösa utanförskapet:

Så ska byggboom ta förorterna från polisens lista.

Enligt ett beslut i kommunfullmäktige satsar allmännyttans bolag AB Framtiden elva miljarder för att skapa trygghet i bostadsområden, som i dag präglas av kriminalitet och segregation. Det som har tagit över 20 år att genomföra i Gårdsten ska klaras av på fem år i sex olika områden.

– Klart att vi ställt oss frågan: är det verkligen möjligt. Och svaret är: ja, det är möjligt, säger Terje Johansson, Framtidens vd.

Ett kommunalt byggbolag får ett uppdrag att bygga för elva miljarder kronor som medborgarna förr eller senare ska hosta upp och han tror att det är möjligt att han lyckas. Vad kan man inte hoppas på om man får elva miljarder?

Det är långt ifrån första gången som staden gör stora satsningar för att bryta segregationen. Alla har inte varit lyckade. Terje Johansson tror att detta storslagna projekt kommer att ha framgång bland annat eftersom det bygger på affärsmässiga principer.

Vad affärsmässiga principer betyder får man inte veta. Kanske följande:

Nyckelordet i satsningen är superförvaltning. Bakom detta begrepp döljer sig insatser som trygghetssäkring av koncernens fastigheter, riktiga hyresförhållanden i samtliga lägenheter, nolltolerans mot kriminell verksamhet, klottersanering inom 24 timmar och sophanteringen av högsta kvalitet.

Göteborg har ungefär 100 000 personer i utanförskapsområden. BNP per capita i Sverige är en halv miljon kronor. Man kan kanske anta att den verkliga produktionen per capita i de göteborgska utanförskapsområdena ligger kring hälften av det nationella genomsnittet eller på totalt 25 miljarder kronor. Verkar det inte desperat att satsa nästan halva BNP i området – 11 av 25 miljarder kronor – på hittills föga framgångsrika projekt som går ut på att bekämpa utanförskapet med betong och dumpertruckar?