Jag blev förtjust i en artikel från Wall Street Journal som nyligen presenterades här under vinjetten Hittat på Nätet. Den handlar om professor emeritus Fred Siegel, 75, från New Yorks tekniska högskola Cooper Union (karikatyren).

Nyligen talade jag med en trettioåring som menade att man inte kunde bry sig om sådana gamla gubbar eftersom deras uppfattningar var gammaldags och troligen rätt mossiga. Då fick jag tillfälle att förklara något för trettioåringen som ungdomar självklart inte känner till eftersom de ännu inte har tillräcklig med livserfarenhet för att ha kunnat göra upptäckten, nämligen att man ofta kan lita mer på emeriti och pensionärer än på människor i karriären eftersom människor i karriären måste ta en massa hänsyn för att hålla sig kvar i karriären medan de avtackade är just avtackade och därför inte behöver bry sig över vad andra tycker. De förlorar inget på att säga vad de tror är sant. Folk vill hålla sig till sanningen och det är bara särskilda intressen (samt allmän förvirring) som kan få dem att vika från den linjen. Men de särskilda intressena har starkt inflytande på folks uppfattningar, framför allt om uppfattningarna påverkar lön, position och framtidsutsikter.

Trettioåringen förstod logiken eftersom han insett att det i arbetslivet förekommer egennyttig inställsamhet och smidiga följsamhet inför chefers infall, men fullt övertygad blev han inte. Kanske hade jag sått ett frö.

Professor Siegel framstår i och för sig som en taggig typ som kanske aldrig fjäskat med anpassliga uppfattningar för att få fördelar i jobbet, men det är ändå intressant att ta del av hans politiska utveckling. Många kan nog känna igen sig på ett ungefär.

Siegel var socialist i ungdomen men hade på 80-talet blivit vad vi i Sverige skulle kalla liberal, det vill säga någon sorts folkpartimoderat, eller ”centrist Democrat” med hans egna ord, ”en grupp som inte längre existerar”. Nu ska han rösta på Trump. Det var en resa.

Det som särskilt intresserar mig är den politiska indelning han gör av USA:s befolkning. Det intresserar mig därför att hans resonemang överensstämmer med min egen uppfattning om vilka som är de huvudsakliga politiska klasserna i Sverige. Han ser en huvudmotsättning mellan en ”PK-istisk (’woke’) universitetsutbildad elit” och den av PK-isterna föraktade medelklassen. Till medelklassen räknar han även industriarbetare. (Det stämmer med min definition av den svenska medelklassen som jag menar består av landets småborgerliga och gråsossiga nettoskattebetalare.)

Siegel menar att de amerikanska PK-isternas förakt för medelklassen, vars värderingar och strävanden ligger till grund för USA:s framgångar, började utvecklas för hundra år sedan. Han citerar 1930 års nobelpristagare i litteratur, Sinclair Lewis, som i boken Main Street låter en fin dam beskriva vanliga amerikaner med följande ord: “ett vulgärt folk som slänger i sig smaklös mat och sedan sätter sig med tomma skallar i gungstolar och anser sig tillhöra världens främsta ras”. Kort sagt “deplorables” med Hillary Clintons ord, säger Siegel. ”PK-ismen är en kraft som undergräver medelklassen. Man kan inte ha PK-ism utan eliternas förakt för medelklassens värderingar.”

Men varifrån kom den amerikanska PK-ismen? Den har inget att göra med den gamla ”liberalismen”, alltså moderatfolkpartismen, i det Demokratiska partiet, menar Siegel: ”Jag var kritisk mot liberalerna men de gillade i alla fall debatt, vetenskaplighet och öppen argumentation… men PK-ismen är en uppenbarad sekulär religion”.

Jag kan inte låta bli att tänka på makarna Myrdal som var typiska elitprodukter från den amerikanska universitetsvärlden när Siegel talar om de tre män som la grunden för föraktet mot medelklassen i sin övertygelse om att en universitetsutbildad elit borde bilda en ny aristokrati och ta kommandot över nationens öden, nämligen vid sidan av Lewis också H. G. Wells och den av mig okände Herbert Croly.

Siegel definierar PK-ismen som ”oförmågan att tala sanning om det uppenbara”. Det räcker med att knäppa på den svenska statstelevisionens för att uppleva detta.