Jag förklarade lite mästrande för en vän att jag tänkt en del på det här med narkotika och brottslighet. Jag sa att eftersom de gängkriminella till stor del försörjer sig på handel med knark och eftersom det är den handeln gängen slåss om och eftersom polisinsatserna inte tycks fungera så kanske vi bör tänka på annat sätt.

Hur då? sa vännen.

Att gängen kan tjäna så bra på knarket och att det därför blir slagsmål mellan gängen måste väl bero på att hanteringen är olaglig? Om knarket hade varit lagligt skulle branschen organiseras på ett annat sätt. Knarket består för det mesta av mer eller mindre förädlade jordbruksprodukter, kanske som vetebullar eller persilja eller jasminris från Uncle Ben. Om knarket vore lagligt skulle man inte kunna göra större vinst på marijuana än på persilja. Produktionen är i båda fallen enkel. Svårigheten för persiljeproducenterna är bara att få in produkten på hyllorna hos ICA men det är svårt att tänka sig att grönsaksodlare skulle använda automatvapen för att övertala ICA-handlare.

Menar du att Sverige borde legalisera knarket? frågade han.

Det är många som anser det, sa jag. Se på förbudstiden i USA när alkoholen inte kunde köpas fritt i butikerna. Det gav upphov till ett gangstervälde med gängstrider mellan olika maffior. Det är ungefär som med knarket i Sverige idag. Men så fort alkoholen legaliserades i USA så försvann problemet med de kriminella gängen. Skulle det inte bli på motsvarande sätt om knarket blev legalt i Sverige?

Jag tror inte att det är en bra idé, svarade vännen.

Vad är det du oroar dig för? undrade jag. Tror du att varenda människa skulle bli knarkare om det stod påsar med torkade cannabisblad på avdelningen för solroskärnor, linfrön och andra liknade jordbruksprodukter? Du har nog rätt i att knarkandet skulle bli vanligare. Det skulle nog så småningom bli mer socialt accepterat ungefär som hashbruk är idag i en del stater i USA. Samtidigt skulle missbruket bli billigare så att brukarna inte nödvändigtvis måste bli brottsliga för att finansiera sin last.

Det där tål visserligen att tänka på, sa vännen, men det är inte i huvudsak det som gör mig tveksam mot idén att legalisera knarket.

Vad är det då? sa jag förvånat.

Jag undrar vad knarkhandlarna skulle göra om levebrödet rycktes ur munnen på dem, svarade han. Tänk dig åtskilliga tusen arbetslösa gangsters fritt vandrande på gatorna.

Det hade jag faktiskt inte tänkt på. Perspektivet är skrämmande. Vi talar om människor som fostrats in i kriminaliteten och utanförskapet som för många blivit en lukrativ eller i varje fall – i kombination med andra intäktskällor såsom tjuvnad och bidragsfusk – dräglig livsstil. Dessa människor kommer inte över en natt att förvandlas till disciplinerade och lojala löntagare.

De måste hitta på något annat sätt att försörja sig, sa vännen som om han hade läst mina tankar. Det kommer nog att bli mycket fler rån. Har du tänkt på hur lätt det vore att råna dig, till exempel? Två killar går bakom dig på trottoaren och säger att de har en pistol i fickan och att du ska gå till närmaste bankomat och ta ut tiotusen kronor. Du har inte en chans. Du blir skiträdd och gör precis som de beordrar. Massor med medelålders människor med kontokort vandrar omkring i staden. Det är bara för buset att börja jobba. Det är lika lätt som att ta snask från småbarn.

Eller lättare, sa jag, eftersom barnet skriker vilket inte jag törs göra.

Sedan utvidgas de kriminellas repertoar, sa min vän. Vi har redan sett det i begränsad skala. De tränger sig in i bostadsrättsföreningarna och rånar folk i hemmen. Sådant går på några minuter. Rånarna har redan försvunnit när du vågar ringa på polisen som troligen inte hinner eller vill rycka ut. Samma sak i villakvarteren.

Jag förstår din poäng, infogade jag eftertänksamt. Om knarkhandlarna inte får fortsätta sin reguljära verksamhet så kommer de närmare medelklassens kvarter. Det låter inte bra. Om vi ska vara uppriktiga så är ju medelklassen inte så särskilt berörd av den pågående knarkhandeln. Om knarket legaliserades skulle vi komma ur askan i elden. Kanske säkrast att inte pröva några legaliseringsexperiment.