I våras kom två mastodontutredningar om skolans framtid. Den ena – SOU 2020:33 Utredningen om planering och dimensionering av komvux och gymnasieskola – kom i två delar på 899 respektive 218 sidor. Den andra – SOU 2020:28 Utredningen om en mer likvärdig skola – omfattar 786 sidor. Jag koncentrerar mig på den senare utredningen om en likvärdig skola.

Utredningen handlar om vilka reformer som skulle behövas för att skapa en mer likvärdig skola. Jag tänker inte säga något om dessa reformer. Om du vill läsa en sammanfattning har Friskolornas Riksförbund gjort en sammanställning som förefaller hederlig. Man förstår att Riksförbundet tar sig för pannan över utredningens förslag.

Jag behöver bara läsa några sidor i sammanfattningen av utredningen för att bilda mig en uppfattning om dess förslag. Det kan verka lättsinnigt men det känns ungefär som om man stod inför valet att finansiera en av två världsomseglingsexpeditioner, den ena baserad på teorin att jorden är rund och den andra på tesen att jorden är platt. Utredningen förefaller mig ha utgått från att jorden är platt.

Låt mig citera några rader för att du ska förstå den platta jordens teori:

Utbildningen inom skolväsendet ska enligt skollagen vara likvärdig inom varje skolform oavsett var i landet den anordnas… Likvärdighet betyder inte likformighet eller lika mycket resurser utan hänsyn ska tas till elevers olika förutsättningar och behov – skolan har ett kompensatoriskt uppdrag. I grunden handlar skolans likvärdighet om att en elevs möjlighet att lyckas i skolan inte på ett systematiskt sätt ska bero på elevens familjebakgrund, var i landet eleven bor eller vid vilken skola eleven går. 

Internationellt sett är den svenska skolan som helhet relativt likvärdig… Sverige är emellertid internationellt sett medelmåttigt vad gäller att klara det kompensatoriska uppdraget och uppväga elevernas socioekonomiska förutsättningar. 

Sett ur ett nationellt perspektiv är utvecklingen av den svenska skolans likvärdighet över tid däremot inte positiv. I stället för att bli allt mer likvärdig verkar utvecklingen t.o.m. vara negativ. Familjebakgrundens betydelse för skolresultaten är stor och har dessutom ökat under de senaste 20 åren och kopplingen mellan elevers förutsättningar och skolans kvalitet är överlag svag. Vilken skola elever går på har betydelse för resultaten. Men, den kanske mest slående trenden i svensk skola är den kraftigt ökade spridningen i skolornas kunskapsresultat sedan början av 1990-talet. Det råder bred enighet om att dessa ökande skillnader mellan skolor i mycket hög grad kan hänföras till ökad skolsegregation. Elever har blivit allt mer uppdelade mellan olika skolor utifrån socioekonomisk bakgrund och migrationsbakgrund.

[S]kolvalet och den ökade andelen elever i fristående skolor har bidragit till utvecklingen. Sett ur skolans hela uppdrag är allsidigt sammansatta skolor och klasser väsentligt… Allsidigt sammansatta skolor och klasser ger goda möjligheter för alla elevers utveckling i samtliga avseenden och stärker skolans demokratiska roll som mötesplats.

Om jag ska försöka uttrycka detta på ett brutalt men förhoppningsvis klarare sätt så innebär det att Sverige under de senaste decennierna tagit emot migranter med medförda eller sverigefödda barn som kanske av naturliga skäl inte klarar sig så bra i svenska skolor som svenska barn. Migrantbarnen är ofta koncentrerade i vissa geografiska områden och de svenska barnen i andra. Barnen är alltså segregerade. Troligen har friskolesystemet underlättat denna segregering som till stor del beror på att svenska föräldrar kämpar för att bevara det segregerade tillståndet medan bara en liten del av migrantföräldrarna anstränger sig för att få tillträde till de mer högkvalitativa, svenskdominerade skolorna.

När man tänker tillbaka på det homogena Sverige för sjuttio år sedan med företeelser som ”enhetsskolan” och Konsums produktlinje med smöret ”Smör”, apelsinmarmeladen ”Apelsinmarmelad” och, som det påstås, kondomen ”Kondom”, så kan man gripas av nostalgisk längtan och leta efter metoder att återskapa homogeniteten. Det är just detta Utredningen om en mer likvärdig skola försökt med. Utredningens förslag går alla ut på att med statliga tvångsmetoder – till exempel statsstyrd fördelning av eleverna till olika skolor, att fördelningsbeslut inte kan överklagas, förbud för köer – säkerställa att alla skolor, alla klasser, i hela riket har ungefär samma etniska och sociala sammansättning av elever.

Jag är övertygad om att det, ifall det kunde genomföras, skulle homogenisera skolan. Den stora frågan är om sådan administrativt genomförd homogenisering skulle återföra oss till det lyckliga tillstånd av naturskapad homogenisering som skolan representerade för sjuttio år sedan och som den svenska staten nu med konstlade medel försöker återskapa.

Fan tro´t. Utredningen har nog rätt i att segregation förekommer. Men utbildning handlar inte i första hand om att skapa likvärdighet. Utbildning handlar i första hand om att skolelever ska lära sig viktiga saker inklusive disciplin och goda vanor. Frågan är om den föreslagna tvångsmässiga homogeniseringen skapar ett bättre slutresultat vad gäller den samlade kompetensen i Sverige än vad den av naturliga skäl växande segregationen skulle göra. Svaret på den frågan är inte självklart men det är den frågan vi bör ställa oss även om det kan kännas tungt. Jag tror att vi kanske skulle få mindre segregation men samtidigt avsevärt mindre kompetens.

Naturmetoden för allt mänskligt avancemang till nivåer av högre kompetens är att människan strävar för att bli bättre och då tilldelas högre status. Duktiga fotbollsspelare flyttar till högre ligor, skickliga pianospelare får uppträda i allt viktigare sammanhang allt eftersom de förfinar sin spelteknik. Utredningens metod att åstadkomma avancemang inom utbildningen går ut på att ge alla klasser samma mix av kompetenser. Det svenska landslaget i fotboll skulle troligen inte ha en chans att lyckas om det kvoterades in tre, fyra spelare från lägre divisioner.

Förr i tiden i det homogena Sverige fungerade skolan liksom den i stort sett klasslösa lumpen som metoder att skapa utjämning och sammanhållning mellan klasserna vilket möjliggjorde betydande social rörlighet, till exempel ”klassresor”. Nu är den sociala situationen annorlunda. Troligen skulle försök att homogenisera helt olika kulturer skapa större problem än de löser.

Politikerna försöker lösa de problem som deras gamla misstag har skapat. Jag är inte så säker på att mer av samma tänkande som skapade problemen duger till att lösa dem. Man får bita i en del sura äpplen.