PATRIK ENGELLAU: Vad påven har på hjärtat

Argentinaren Jorge Mario Bergoglio tog sig påvenamnet Franciskus efter det kända helgonet Franciskus av Assisi (1181 – 1226). Helgonet är älskat för att han lämnade ett liv som rik och lättsinnig festprisse, gav bort sina egendomar, bildade gråbrödraorden för tiggarmunkar, hjälpte de fattiga, predikade för fåglar, besökte sultanen Malik-el-Kamil i Egypten mitt under brinnande korståg och blev vän med honom. Helgonets dag är den fjärde oktober – i Sverige tidigare kampens mot löntagarfonderna dag och sedermera kanelbullens – och den dagen för någon vecka sedan presenterade påven (bilden) encyklikan Fratelli Tutti – vi är alla bröder – just i Assisi. ”Vår värld måste helas inte bara från det aktuella viruset utan också från samhälleliga sjukdomar som ojämlikhet, orättvisa och utanförskap som påverkar så många av våra bröder och systrar i den mänskliga familjen”, sa påven vid presentationen.

Encyklikan består av 287 paragrafer på mellan fem och tio rader vardera och är trögläst eftersom påven liksom så många andra aktade tänkare tycks ha en preferens för högstämda fraser och inte vill besvära sig med att ge den trögfattade läsekretsen hjälp på traven med åskådliggörande pedagogiska tricks såsom exempel från verkligheten. (Däri skiljer sig Bergoglio från sin läromästare Jesus som hela tiden framkastade liknelser så att åhörarna skulle fatta vad han sa, till exempel liknelsen om den barmhärtige samariten som påven gör ett stort nummer av.)

Om man emellertid tragglar sig igenom paragraferna och rensar undan fraserna tillkännager sig en PK-ist av renaste vatten. Men inte en PK-ist av den typ som kan framträda ur en folkpartist. Påven liknar mer en gammal kommunist som har uppdaterat sina traditionella dogmer med läran om identitetspolitiken.

Jag säger kommunist snarare än socialist för att ingen ska tro att det handlar om någon sorts socialdemokrati. Påven är, liksom Jesus, hard core när det gäller jämlikhet och kanske till och med egendomsgemenskap av den typ som praktiserades i de första kristna församlingarna. (Om du inte riktigt förstått vilken socialistisk extremist Jesus faktiskt var kan du läsa den här krönikan som jag publicerade för fem år sedan. Den handlar om hur mycket, om något, vi bör dela med oss av våra tillgångar till människor som har det sämre ställt.)

Påven förklarar att ”den gemensamma användningen av de varor som producerats är den främsta principen i hela den etiska och samhälleliga ordningen, en naturlig och integrerad rättighet som har prioritet framför alla andra”. Han stödjer sig emellertid inte på Karl Marx eller Pierre-Joseph ”Egendom är stöld” Proudhon eller några andra hyggligt moderna filosofer utan på gammalkristna auktoriteter som kyrkofadern John Chrysostom, Konstantinopels ärkebiskop på 400-talet – ”Att inte dela vår egendom med de fattiga är att stjäla från de fattiga och beröva dem deras försörjning. De rikedomar vi äger är inte bara våra utan även deras.” – och påven Gregorius den store från 500-talet: ”När vi förser de behövande med vad de behöver ger vi dem vad som tillhör dem, inte tillhör oss”.

Påvens identitetspolitiska funderingar framträder i uttalanden som detta:

Olikheter mellan människor vad gäller färg, religion, talang, födelseplats eller bostadsort och annat sådant kan inte användas för att urskulda någras privilegier över andras rättigheter. Eftersom vi har en gemenskap är vi skyldiga att säkerställa att varje individ får leva i värdighet och har tillräckliga möjligheter att uppnå sin fulla utveckling.

För mig är detta en typisk fras som kan betyda nästan vad som helst men som vid en sammantagen bedömning (en användbar formulering som jag dock vill kringgärda med ironiska citattecken med fyra fingrar i luften) känns hotfull. Vad betyder värdighet? Thailandresor med familjen på kollektivets bekostnad? Vem ska bedöma när alla har uppnått sin fulla utveckling? Finns det inte alltid någon kurs eller utvecklingsprogram som kan lyfta mig till nya upplevelsehöjder? Cyniska personer som jag anar ugglor i mossen inför påvens formuleringar.

Å andra sidan kan påven inte avskrivas som irrationell och kanske ogenomtänkt testuggare. Han grundar sig i en tvåtusenårig tanketradition som började med Jesus som å ena sidan var extremist men å den andra blev upphovet till den kristna världens, särskilt västerlandets, framgångar. Skulle exempelvis följande påvliga uttalande kunna tolkas som en attack mot de svenska PK-istiska politiker, exempelvis Mona Sahlin, som inte vill erkänna en svensk kultur?

Att förstöra människors respekt för sig själva är ett enkelt sätt att behärska dem. Bakom dessa trender som tycks utjämna världen blomstrar mäktiga intressen som vill utnyttja en otillräcklig självrespekt medan de via media och nätverk försöker skapa en ny kultur till elitens tjänst. Det gynnar finansspekulanternas och företagsrövarnas opportunism och till slut visar det sig som alltid att de fattiga är förlorarna. När politiska ledare förnekar sina folks kultur tappar de förmågan att skapa en effektiv utvecklingsplan som håller över tiden.

Inte vet jag vad påven menar på den här punkten. Kanske måste en organisation vara välljudande och samtidigt oklar och anpasslig efter tidsandan för att överleva i tvåtusen år.

Patrik Engellau