Den amerikanska högsta domstolsledamoten Ruth Bader Ginsburg, född 1933, avled nyligen i Washington, 87 år gammal. Hon stöttades i sin domarkarriär av två presidenter, Carter som utnämnde henne till appellationsdomstolen i Washington (en av USA:s hovrätter) 1980 och Clinton, som utnämnde henne till USA:s högsta domstol, HD, 1993 med 96 röster mot 3 i Senaten (som måste godkänna alla nomineringar till HD). Ginsburg var inte bara den första judiska kvinnan som utnämnts till USA:s högsta domstol utan också den andra kvinnliga ledamoten i domstolens historia (Sandra Day O’Connor var den första).

Ginsburgs liv är på många sätt en amerikansk framgångssaga. Hon föddes i Brooklyn, New York City. Hennes far var ryskjudisk invandrare från Odessa och moderns föräldrar var invandrare från Polen. 1956 började Ginsburg på Harvard Law School, där hon var en av nio kvinnor bland 500 manliga studenter. Rektorn bjöd in alla nio studenter på middag och frågade var och en: ”Varför är du här och tar upp en plats för en man?”

Redan som 17-åring mötte hon sin framtida make Martin D Ginsburg som också och studerade vid Harvard Law School (han hade börjat året innan Ruth). När Martin senare fick arbete som skattejurist i New York flyttade Ruth dit tillsammans med parets nyfödda dotter och fortsatte sina juridikstudier vid Columbia Law School i New York. Både på Harvard och Columbia utmärkte hon sig; blev bästa student på Columbia och den första kvinna som fick äran att skriva för både Harvard respektive Columbia Law Review. För att få skriva i en Law Review måste man vara bland de absolut bästa juridikstudenterna.

Trots toppbetyg från Columbia fanns det inga advokatbyråer i New York som ville anställa kvinnor, ej heller var några domstolar intresserade. Efter starka påtryckningar från professorer på både Harvard och Columbia – en professor ”hotade” till och med en domare med att aldrig skicka några toppstudenter till domstolen om inte Ginsburg accepterades som ”law clerk”, en typ av notarietjänst – fick hon tjänsten. Så starkt trodde dessa manliga professorer på Ginsburg.

Efter arbetet på domstolen blev Ruth juridikprofessor vid Columbia Law School i början av 1960-talet. Här möttes hon av diskriminering. Hon fick lägre lön på grund av att hon hade en make som kunde försörja henne. Under denna tid började hon intressera sig för kvinnornas situation och jämställdhetsdebatten i Sverige och tillbringade tid vid Lunds universitet med bland andra professor Anders Bruzelius och hans familj (hon lärde sig svenska). Här upptäckte hon att bland juridikstudenterna var 25 procent kvinnor och även att en kvinnlig domare som var i åttonde månaden fortfarande arbetade. Tillsammans med Bruzelius skrev hon boken Civil Procedure in Sweden 1965 och de blev båda hedersdoktorer vid Lunds universitet.

Ginsburg verkade, och kämpade, under hela sin juristkarriär för kvinnors rättigheter och rätt till abort (”the basic thing is that the government has no business making that choice for a woman”). Hon var noga med vilka ord hon använde. I början kallade hon kampen för kvinnors rättigheter för ”sex discrimination”. Men när en kvinnlig assistent, påpekade att ordet ”sex” bara skulle distrahera de vanligtvis manliga domarna, valde hon istället ordet ”gender”.

1972 bildade Ginsburg Women’s Right Project inom ACLU (American Civil Liberties Union). Hon valde sina rättsfall noga, och valde ibland män som käranden för att visa att könsdiskriminering drabbade både män och kvinnor. Istället för att kräva att HD direkt skulle förklara all diskriminering olaglig, valde hon ett antal strategiska fall som slutligen gjorde att hon uppnådde sitt mål. Hon drog mer än 300 fall till domstol och sex av dem inför USA:s högsta domstol; hon vann fem av dessa.

När Carter utnämnde henne till appellationsdomstolen i Washington sade maken upp sig från en synnerligen framstående juristkarriär i New York och flyttade med Ruth till Washington DC (han ansågs av vissa som Manhattans bästa skattejurist). Det säger mycket om Martin, han ”offrade” på sätt och vis sin karriär för henne (han var också huvudansvarig för matlagningen i hemmet). Enligt Ruth var Martin den förste av de män hon träffade under studietiden som uppmärksammade att hon faktiskt hade en hjärna. Martin fick dock en professorsstol vid Georgetown University Law Center i Washington DC (även deras dotter Jane blev sedermera professor där).

Efter 13 år vid appellationsdomstolen utnämnde Clinton Ruth till den amerikanska högsta domstolen 1993, där hon tjänstgjorde till sin död i september i år. Här fortsatte hon sitt kall för kvinnors jämställdhet men även för att söka samförståndslösningar mellan domstolens nio ledamöter. Hon tillhörde den liberala falangen i en alltmer konservativ domstol. En av de konservativa domarna var Antonin Scalia (som avled 2016). Trots att de ofta hade diametralt olika åsikter, bland annat om aborträtten, blev de mycket goda vänner, och hade opera som gemensamt intresse.

Martin Ginsburg dog av cancer 2010 (han hade redan under studietiden fått cancer, och då tog Ruth hand om både hem och dotter, samt närvarade i makens ställe på juridikföreläsningarna). Ruth drabbades flera gånger av cancer, men repade sig varje gång ända till sjukdomen slutligen tog henne i september 2020. Hennes sista önskan i år var: ”My most fervent wish is that I will not be replaced until a new president is installed.” Många frågade sig varför hon inte pensionerade sig innan 2016 så att Obama kunde utse en liberal domare. Hon ansåg dock troligtvis att Obama, mot slutet av sin ämbetstid, inte skulle lyckas med att utse en liberal domare och hoppades att Hillary Clinton, om hon vann presidentvalet, skulle ges den chansen.

Ruth Bader Ginsburg hade ett knivskarpt intellekt, var en mycket skicklig processjurist och fick smeknamnet ”The Notorious RBG”. Hon utnämndes av Time Magazine 2015 till en av de 100 mest inflytelserika kvinnorna i världen och i ett kvinnomagasin till Woman of the Year 2012. Hon har fått en närmast ikonisk status i populärkulturen och i sociala medier, med en egen hashtag: #notoriousrbg, actionfigurer och muggar med kända citat. Ginsburg har bland annat skrivit boken ”My Own Words” som hamnade på The New York Times bästsäljande lista. Boken ”Notorious RBG: The Life and Times of Ruth Bader Ginsburg”, skriven av Irin Carmon, kom 2015 och hamnade också på bästsäljarlistan. År 2018 hade dokumentärfilmen RBG premiär. Filmen skildrar Ginsburgs karriär men även hennes privatliv. Samma år kom spelfilmen ”En kvinna bland män” (On The Basis of Sex).

I en tv-intervju svarade Martin en gång på frågan om han och Ruth gav varandra goda råd: ”Hon ger inga råd om matlagning och jag ger inga råd om juridik”.