Den normala uppfattningen är att västerlandets framgångar beror på vetenskapens landvinningar, frukterna av Kopernikus, Galileos, Darwins, Einsteins och många andra skarpa tänkares mödor. Visst måste den västerländska vetenskapliga attityden – att ifrågasätta allt och experimentera för att utröna en fungerande sanning – ha spelat en avgörande roll för den succé vars följder världen nu kan avnjuta. Men hur uppstod den där skeptiska, nyfikna och sanningssökande inställningen?

Jag och många med mig har trevande och osäkert försökt leta efter någon annan och djupare förklaring till västerlandets triumfer än det vetenskapliga paradigmet. Jag har, utan att förneka matematikens och logikens överlägsna kraft, aldrig lyckats förstå hur så kalla och trots allt osensuella principer skulle ha kunnat ändra folkens mentalitet så radikalt att de bestämt sig för att utveckla sig själva och sina samhällen på det oväntade vis som de senaste århundradenas västerländska historia uppenbarar. Jag tror nämligen, efter introspektion, att stora förändringar börjar i magen snarare än i hjärnan och att hjärnan i bästa fall registrerar, organiserar och klassificerar nya stämningar som börjar som dova rörelser i inälvorna.

Jag tror – och ursäkta mig om detta låter mystiskt och kanske obegripligt – att blotta faktum att jag och andra misstror, om än högaktningsfullt, tesen om den kalla vetenskapens avantgardistiska roll i skapandet av det moderna västerlandet i sig är ett tidstecken. Västerlandet börjar inse att vetenskapen inte är den självklart ledande kraft som formar samhället. Om det hade varit på det sättet, hur skulle då en massa ogenomtänkta och förvirrade ideologiska dogmer om könsmaktsordning och strukturell rasism kunnat vinna burskap och inträde i den gemensamma medvetandesfären? De nya idéer som idag hotar västerlandet kommer inte från kalla, logiska, vetenskapliga laboratorier utan från vitt spridda och svårförklarliga magkänslor. Hur dessa magkänslor uppstår vet jag inte – och jag hoppas de tar slut innan de förstört västerlandet – men dagens erfarenheter kan kanske tillämpas för att belysa vad det var som orsakade västerlandets uppgång. Lärdomen är att det måste ha börjat någonstans där det grep människorna i hjärtat och de övriga inälvorna och därmed fick dem att mobilisera hjärnan.

I The Wall Street Journal hittade jag en översvallande recension av Harvardprofessorn och biologen Joseph Henrichs nya bok The Weirdest People in the World. Weird är här en akronym för Western, Educated, Industrialized, Rich och Democratic. Henrichs tes är att sådana ”underliga” människor har psykologiska drag som normalt inte påträffas annat än i västerlandet:

Sådana människor är starkt individualistiska, nonkonformistiska och analytiska. De föredrar abstrakta moraliska principer som tillämpas generellt och de påverkas av skuld och skam. De är ovanligt tillitsfulla mot främlingar och när de ska göra moraliska bedömningar lägger de stor vikt vid den handlandes avsikter. Dessa karaktärsdrag kanske slår oss som naturliga och alldagliga men inför resten av världen framstår vi i sanning som just ”underliga”.

Den västerländska människans karaktär formades inte, säger Henrich, som vi ofta föreställer av renässansens intellektuella landvinningar utan betydligt tidigare. ”På trehundratalet började katolska kyrkan påbjuda nya äktenskapsseder. Giftermål mellan kusiner och halvsyskon samt månggifte blev förbjudet. Det tog naturligtvis hundratals år att utradera gamla vanor men så småningom kunde inte ens sjättekusiner gifta sig.”

Henrich pekar på effekterna av att familjelivet på det viset ändrades i grunden:

Liksom människor runt om i världen levde förkristna européer i utökade familjenätverk med anknytning till större släktbaserade institutioner (såsom stammar eller klaner). Katolska äktenskapliga sedvänjor upplöste sådana traditionella familjestrukturer. Äktenskapet blev strikt monogamt och ingicks i samförstånd av individer utan familjerelationer. Nygifta par förväntades flytta från sina föräldrar och etablera sina egna hushåll, där livet kretsade kring kärnfamiljen.

Genom tillbakagången för de intensiva släktnätverken blev medeltida européer allt friare att röra sig. De var fria att välja sina makar, vänner och affärspartners. De kunde ansluta sig till ett växande antal frivilliga föreningar: gillen, universitet, kloster och tiggarordnar. Under generationer konsoliderades dessa individualistiska tendenser, vilket resulterade i framväxten av ”Weird”-psykologin och de egenskaper som gör denna så distinkt. I sin tur genererade ”Weird”-psykologin de explosiva energier som skulle besjäla renässansen, reformationen och upplysningen – och allt som följde.

Tanken känns rätt övertygande för mig. När folk lämnade klansystemen och valde att leva i kärnfamiljer var den lilla enheten tvungen att utveckla ett effektivt tänkande och en ändamålsenlig livsstil för att överleva. Så uppstod nog den svenska bondkulturen och med den alla de dygder och värderingar som så småningom gjorde Sverige till en framgångsrik del av västerlandet.

Henrichs tes ger en antydan om hur svårt det är och hur lång tid det tar att skapa en sådan lyckad mentalitet som vi till nyligen tog för given och som vi numera ägnar alltmer kraft åt att nedmontera.