Sveriges akuta problem just nu är kriminaliteten. Sverige har ingen plan för hur brottsligheten ska hanteras. En del pratar om att myndigheterna måste samarbeta mer, andra om att straffen måste skärpas och straffrabatterna för ungdom måste elimineras, andra åter om att sociala insatser måste sättas in tidigare i brottsriskutsatta barns liv inklusive resolutare föräldrautbildning för att förhindra att ungarna blir kriminella redan i yngre tonåren.

Om vi hade haft hur mycket tid som helst så hade sådant möjligen varit intressant att debattera. Men nu har vi inte tid. Sverige är som en läckande skuta som inte vet vart den är på väg. Det är inte dags att planera däcksstolar eller att fernissa däcket. Första prioritet är att täta läckan.

Vi vet att kriminaliteten kommer med invandringen. Detta påstående är numera knappt ens kontroversiellt. Invandringen går fortfarande på högvarv, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad. Just nu ligger Sverige på en årstakt om 90 000 nya uppehållstillstånd för 2020. Regeringen måste sluta låtsas att den gjort all åtstramning som är möjlig och att den svenska invandringen ligger på ”lägsta europeiska nivå”.

Gränserna bör stängas omedelbart som nödåtgärd precis som sjömännen bör reparera läckan innan de tar itu med återställandet av fartyget i seglingsbart skick. När det inte längre läcker kan man hoppas att situationen i varje fall inte blir värre. Man får lite respit.

Ja, jag inser att en omedelbar gränsstängning av många skulle betraktas som en panikåtgärd. Ibland är panikåtgärder befogade, till exempel när allmän panik redan brutit ut eller när den tycks vara på väg. Här är ett fall när försiktighetsprincipen är befogad. När stora problem kan förutses med stor sannolikhet bör förebyggande åtgärder omedelbart sättas in. (Jag har sagt samma sak under mer än fem år, naturligtvis utan någon verkan, till exempel här. Ursäkta att jag säger ”vad var det jag sa”, vilket är ett allvarligt felsteg av en skribent. Jag ska aldrig göra om det.)

Det omedelbara politiska målet är alltså att stänga gränsen. Sedan kan man börja röja upp i Sverige. Det betyder förstås inte bara att hantera brottsligheten utan också andra kända och överhängande problem såsom skolan, bidragsfusket och försvaret. Det blir ett jättejobb.

Att Sverige hamnat så snett beror på att vi styrt åt fel håll. Att hitta ny kurs blir därför det mest angelägna långsiktiga politiska målet. Den felaktiga kursen har varit, tror jag, att i allt försöka införa mångkulturens princip enligt det eniga riksdagsbeslutet från år 1975. Det är snart femtio år sedan. Då för tiden trodde nästan alla, i varje fall beslutsfattarna i riksdagen, att beslutet om att uppmuntra mångkulturen i Sverige mest handlade om att blända världen med svensk tolerans – vi blev en ”humanitär stormakt” på kuppen – och att svenskarna skulle få åtnjuta exotiska och berikande kulturyttringar i Sverige.

Numera har nästan alla förstått att det var feltänkt. Kulturer är mycket starkare saker än vi förstod medan vi ännu, oftast omedvetet, utgick ifrån att den svenska kulturen självklart var den överlägsna och därför automatiskt skulle komma att dominera utan att vi ens behövde nämna saken. Vi skämdes till och med att beröra frågan för att inte såra någon.

Det visade sig att den svenska kulturen kanske var överlägsen men inte fullt så stark att den inte kunde utmanas, framför allt som Sverige med suveränt högmod till och med finansierade sådana utmaningar med bidrag till rivaliserande kulturer. Dessa utmaningar, som vi själva uppmuntrat med pengar och bifallsrop, framstår nu som alltmer hotfulla eller i varje fall obehagliga.

Vi måste därför upphäva mångkulturbeslutet och åter följa den svenska kulturens bud. (Jag måste lägga band på mig själv för att inte upprepa det allvarliga felsteget enligt ovan. Vad ”den svenska kulturens bud” betyder är oklart men det räcker med att utfärda parollen och se vad som händer enligt Napoleons diktum: ”On s´engage e puis on voit”.)

Medan gränsstängning kan genomföras genast är kulturrestaureringen en svår och långsiktig process som kommer att väcka starkt politiskt motstånd och kräver ett kraftfullt politiskt ledarskap. Mångkulturproppen från 1975 må vara nog så enkel att upphäva men dess anda har smugit sig in i och rotat sig på ett oändligt antal ställen inom lagarna, institutionerna och i väl inövade tankebanor i stora delar av den offentliga sektorn och i PK-istiskt lagda kretsar, exempelvis inom kultursektorn.

En förutsättning för att vi ska lyckas med allt detta är att alla vi som i någon mån är skyldiga till dagens tillstånd, jag också, törs erkänna att vi haft fel. Personligen har jag haft helt fel fram till ungefär 1990 då en långsam och trevande andlig tillnyktringsprocess tog sin början.