Självhävdelsen utgör den verkliga grunden för varje varaktig mänsklig kultur. Precis som en individs existens vilar på individens beslutsamhet att fortleva i sin egen identitet och på sina egna villkor måste varje kultur bestämma sig för om den ska vara eller inte vara. De liberala tänkare som dominerar vår samtidsdebatt vågar ännu inte ta det steg som består i att säga att hävdandet av den egna existensen går före iakttagandet av gemensamma regler. Därför missar de att det verkliga hotet från vänsterns identitetspolitik inte alls består i att den gör oss till rasister, utan att den tvingar oss att sätta andra framför oss själva.

Tänk så mycket enklare svensk politik skulle vara om vi svenskar tillät oss att sätta oss själva först. Vi ska inte vara likgiltiga för andras lidande, men i första hand ska vi se till våra egna intressen. Det gäller ekonomi och försvarspolitik, men också identitet och kultur.

Tills för bara något år sedan beskrev de flesta svenska liberaler vår öppenhet som en omistlig beståndsdel av det västerländska samhället. Nu tvingas de erkänna att gränser och gränssättning har en funktion. Det finns gränser för vad vi kan göra, det finns gränser för hur stor immigration vi kan hantera. Det är ungefär som att de upptäckt att vi faktiskt får tänka på oss själva… också. Och det är bra att de har upptäckt det. Men det vore ännu bättre om de kunde bespara sig själva och oss andra några år av inkonsekventa diskussioner och långsamma positionsförflyttningar genom att redan nu svära i pk-kyrkan och erkänna att vi alltid först och främst ska tänka på oss själva. Det handlar om självhävdelse. Den mest grundläggande förutsättning som finns för att en individ – eller en kultur – ska kunna fortleva är att individen – eller kulturen – hävdar sin egen rätt att existera.

Det här är ett steg som liberala tänkare ännu inte vågar ta fullt ut. Låt oss ta den omdebatterade identitetspolitiken som exempel.

Det mest förnuftsvidriga med vänsterns identitetspolitik är inte att den tillåter sig att gynna vissa samhällsgrupper framför andra; det har hänt förr under historiens gång och kan i vissa lägen vara motiverat. Det riktigt sjuka är att den syftar till att missgynna den västerländska befolkningen i dess egna samhällen. Vänsterns identitetspolitik kräver att vi västerlänningar sätter främlingar före oss själva. Det är vår identitet som är problematisk. Det är ”vithetsnormen” som ska utmanas. I Sverige är det den traditionella svenskheten som ska förnyas … i Sverige!

I min värld och i den värld som flertalet av jordens människor lever i finns det en naturlig reaktion på denna typ av stridslystna offensiv mot ett lands befolkning. Den består i att vägra bli ifrågasatt i sin identitet i sitt eget land. Men denna försvarbara reaktion är så moraliskt svårhanterlig för många av dagens västerlänningar att de istället för att kräva att även västerländska länder ska sätta sin egen kultur och identitet främst börjar hänvisa till universella principer om allas likhet. Man reagerar på att de andra ska sättas först, men man gör det genom att kritisera själva principen att någon eller något ska sättas först överhuvudtaget. Ett parti som moderaterna förklarar att samhället ska fungera enligt principen ”Lika för alla”. Liberala eller liberalkonservativa tänkare som Ivar Arpi och Adam Cwejman skriver kritiska böcker om identitetspolitiken och förklarar att den gör oss alla till rasister.

Men låt oss lämna den så uttjatade rasismen därhän ett slag och istället försöka förstå det mest fundamentala.

Tänk att vi har en grupp på tio människor som lever tillsammans under en gemensam kollektiv identitet och med en gemensam kultur. Om det då tillkommer en eller två människor med en helt annan identitet och kultur i bagaget är detta knappast något problem. De tio personerna kan tryggt förklara att alla är lika mycket värda och att alla kulturer får plats i deras land eftersom de vet att de genom sitt numerära övertag i alla fall kommer att kunna leva vidare som de alltid har gjort. Men tänk om det är fyra personer som kommer istället för en eller två! Och tänk om dessa fyra dessutom har flytt från en dysfunktionell kultur som gruppen om tio personer inte har något som helst intresse av att vilja anamma. Är det då fortfarande lika rimligt att allt och alla ska premieras på samma sätt? Blir det inte plötsligt försvarbart att de tio personerna ser till att deras grupp behåller sin historiska identitet, sin kultur och sitt sätt att leva?

Tänk därtill att de fyra personerna från den dysfunktionella kulturen – som de naturligtvis tar med sig trots att de har flytt ifrån den – börjar kräva positiv särbehandling. Och än värre: Tänk om vissa personer i gruppen om tio har studerat intersektionell teori och fått idén att det är moraliskt orättfärdigt av de tio att förvänta sig att just deras identitet och kultur ska vara norm i deras eget land! Och tänk om de fyra främlingarna tillsammans med sina bundsförvanter bland de tio ursprungliga invånarna lyckas åstadkomma ett system där det blir den främmande minoriteten som gynnas istället för den majoritet som hade skapat den kultur som minoriteten har valt att fly till?

Det är detta som debatten om identitetspolitiken egentligen handlar om: Ska vi gynna det egna, det andra eller har vi råd att låta alla påverka vår kultur och identitet hur mycket de vill? Det senare fungerar så länge minoriteten inte hotar att ta över. Men om majoriteten inte längre känner sig säker på sitt grepp över kultur och identitet har den all anledning att börja agera. Identitetspolitik? Ibland ja. Speciellt om den praktiseras i en fungerande kultur där en majoritet som bär upp kulturen vill förvissa sig om att landet även fortsättningsvis är deras.

Jag menar inte att vi ska börja diskrimera människor på arbetsmarknaden. Jag menar bara att vi har rätt att medvetet gynna vår svenska identitet i Sverige. Och som jag skrev häromdagen angående Sveriges Radio: Vissa yrken har en symbolisk funktion. De bär upp och ger röst åt vår svenska identitet. Vilken statlig radio i hela världen ska förmedla svenska perspektiv om inte Sveriges Radio gör det? Därför vill jag se en rejäl majoritetsrepresentation på Sveriges Radio av människor som identifierar sig med Sverige.

…

Det jag skriver här ligger så långt från mainstreamdebatten att det inte finns en chans i hela himmelriket att någon av våra tongivande liberala debattörer skulle få för sig att svara. Ändå handlar det om något mycket fundamentalt.

Ska Sverige vara eller inte vara? Om ett svenskt Sverige även fortsättningsvis ska vara på jordens yta måste vi svenskar hävda vår egen existens. Att hävda sin existens är att förklara att man tänker existera oberoende av vad andra tycker om det. Det är inte att leta bland förordningar och internationella fördrag efter rätten att få vara sig själv.

Liberaler verkar tro att universella principer om jämlikhet, likhet inför lagen och meritokrati går före självhävdelse. Därför är deras enda svar på det hot som ett offensivt och alltmer närvarande islam utgör för Västvärlden att hänvisa till religionsfrihet och yttrandefrihet. När muslimer reagerar på att västerlänningar driver med Mohammed svarar liberalerna att muslimer som ska bo i Västvärlden måste respektera samma yttrandefrihet som alla andra. Längre än så kommer de inte. Men vad säger de den dag muslimerna är i majoritet? Vad kommer deras lagar och principer vara värda då? Många muslimer uppskattar säkert våra rättighetsprinciper; alla är inte bokstavstrogna islamister. Men vi har

ännu inte sett något land med muslimsk majoritetsbefolkning som varaktigt lyckats implementera religionsfrihet och yttrandefrihet.

Därför måste självhävdelse av vår västerländska identitet och existens gå före de principer som vi har lyckats förverkliga inom ramen för vår kultur (och under en ganska kort tid dessutom). Det framstår som ett allvarligt tankefel att hävda, som vissa gör ibland, att öppenhet eller demokrati skulle utgöra grunden för vårt samhälle. Grunden för vårt västerländska samhälle vilar på den västerländska människans beslutsamhet att förbli sig själv på sitt eget territorium. Allt annat är sekundärt.

Självhävdelse är ingen synd, det är en nödvändighet.