Jag är för det mesta skeptisk mot diffusa företeelser som periodvis upprör samtiden. Ibland är det nästan farligt, i varje fall om man vill ha goda relationer med arbetskamrater och bekanta, att uttrycka betänkligheter kring en pågående upphetsning. Till exempel trodde jag aldrig riktigt på att ryska miniubåtar under det sena 1900-talet kränkte svenska skärgårdar. Det kostade mig åtminstone tillfälligt nedisade relationer med några vänner. MeToo-kampanjen tyckte jag också var skum. Sexanmälningarna framstod alltför ofta som betalningar för gammal ost av kvinnor som låtit sig förföras för att de fått någon sorts löfte, till exempel om filmroller, som sedan runnit ut i sanden. Panamapappret och Paradisläckan var två internationella skandaler avseende ekonomisk brottslighet i den högre skolan som jag också misstrodde och som sedermera, när rättvisans kvarnar fått mala i några år, visade sig vara stormar i vattenglas som knappt avsatte en enda fällande dom.

Jag står ungefär lika tvivlande inför påstådda fenomen som fake news, ryska trollfabriker och desinformation, propaganda samt hat och hot på internet. Vad jag vet har det i verkligheten inte uppfångats fler effektiva påverkansaktioner från ryska trollfabriker än det gripits ryska miniubåtar i Stockholms skärgård. Ryssarna har säkert spritt information formulerad enligt deras tolkning av världen men vem har inte gjort det? Det är bara att knäppa på SvT:s nyhetsprogram Rapport så kan man ta del av den svenska versionen av det politiskt korrekta.

När det gäller hatet och hotet på internet är jag emellertid inte fullt lika klentrogen. Jag har själv redan innan internet existerade varit utsatt för nedsmutsning och förtalskampanjer från medias sida – det värsta var nog när jag introducerade skolpengssystemet i Vaxholm, Sveriges första skolpengskommun, i början av nittiotalet – så jag vet att hat förekommer även om jag tills nu aldrig utsatts för några hot (om man inte räknar ett inlindat mordhot för några år sedan nedpräntat på ett vackert vykort föreställande Stockholms ström).

Men de som oroar sig för hat och hot på internet menar inte attacker och smutskastningar från etablerade media. De bekymrar sig bara för påhopp från sociala och alternativa media på internet. Det är viktigt att förstå, tror jag, att vi här står inför en asymmetrisk situation. Å ena sidan står ett PK-istiskt etablissemang som kontrollerar staten och de stora medierna på papper och i etern. Å den andra står ett konservativt folk av sunt förnuftiga medelklassare som saknar starka megafoner och därför hänvisas till att framföra sina synpunkter på det tills vidare tillgängliga och ganska fria internet. Alla dessa medelklassare är inte litterärt kompetenta utan det finns en svans av oborstade typer som av okunnighet och brist på uppfostran och i skydd av anonymitet kan uttrycka sig osmakligt (jag vet vad jag pratar om ty det händer, men sällan, att sådana kommentarer skickas till den här bloggen och då förhoppningsvis rensas bort).

Assymetrin är att båda sidor visserligen hatar varandra men att etablissemanget har ett utvecklat system av grindvakter som håller borta svordomarna och fyllevrålen utan att för den sakens skull ransonera hatet. Den som vill se exempel på välformulerad och rättstavad men virulent hätskhet kan läsa Dagens Nyheters kulturbilaga.

När det talas om hat och hot på internet avses de projektiler som avskjuts från alternativa och sociala internetplattformar mot det PK-istiska etablissemanget. Så här förklaras det i en nyutkommen statlig utredning SOU 2020:56 Det demokratiska samtalet i en digital tid – Så stärker vi motståndskraften mot desinformation, propaganda och näthat:

Flera olika undersökningar visar att näthatet mot vissa grupper är mycket omfattande i Sverige och att det också har tilltagit över tid. Den som är aktiv i den offentliga debatten kan förvänta sig att ta emot hot, hat, kränkningar, sexuella trakasserier eller förolämpningar över olika sociala forum. Näthat drabbar i första hand människor i offentligheten såsom politiskt förtroendevalda, journalister, opinionsbildare och kulturarbetare, men också forskare och vissa företrädare för rättsväsendet, statlig och kommunal förvaltning och det civila samhället. Det är särskilt personer som uttalar sig i frågor som jämställdhet, diskriminering, klimat, migration och rasism som utsätts. Kvinnor är mer utsatta än män och det är också vanligt att näthat tar sig uttryck i sexistiska och rasistiska kommentarer. Även barn och unga drabbas i hög grad.

Utredningen gör uppenbarligen ungefär samma tolkning som jag. Det som kallas hat och hot på internet är när arga, plumpa och troligen anonyma medborgare hör av sig till PK-istiska makthavare.

Av detta drar utredningen slutsatsen att ”Näthatet stör det demokratiska samtalet och utgör därmed ett hot mot demokratins funktionssätt i Sverige”. Jag tror att det är fel slutsats. Det som kallas hat och hot på internet är i själva verket demokrati i aktion. Det är ett folk som talar, tölpaktigt ibland, i de enda kanaler där folket kan göra sig hört. Det handlar om människor som aldrig har en chans i livet att få läsa sina egna åsikter – och än mindre själva skriva dem! – på exempelvis Sydsvenskans debattsida. Om utredningen haft något vett skulle den ha uppmanat etablissemanget att öppna sig för folkets röst så att folket inte behöver skrika i falsett för att höras. Konceptet kallas yttrandefrihet. Utredningen borde ha uppmuntrat till yttrandefrihet i stället för att tänka ut metoder att inskränka den.

Den fina bilden är hämtad från grafeus.com som förhoppningsvis inte har några invändningar. Jag har skrivit och frågat.