MOHAMED OMAR: The Devil All the Time – en film som hånar vita lantisar och kristen tro

Netflixfilmen The Devil All The Time (16/9 2020) med svenske Bill Skarsgård i en av huvudrollerna är väl värd att se. Filmen är baserad Donald Ray Pollocks roman med samma namn.

Filmens skådespelarensemble är helvit, vilket är något ytterst ovanligt i vår tid när wokevänstern fått sådant inflytande över underhållningsindustrin. Mig veterligen har dock ingen klagat över bristen på mångfald.

Det kan bero på att filmen i övrigt tilltalar wokevänstern. Den vita medelklass i storstäderna som utgör wokevänstern delar säkert filmens bild av lantisar som inavlade, våldsamma, perversa, vidskepliga och korkade.

Precis som det politiskt korrekta etablissemanget i Sverige, föraktar samma privilegierade grupp i USA så kallat ”white trash”, eller med Hillary Clintons ord, ”deplorables”.

Filmen, som utspelar sig efter andra världskriget i en liten gudsförgäten håla i Ohio på gränsen till West Virginia, hör hemma inom genrerna southern gothic, sydstatsskräck, och hillbilly gothic, lantisskräck.

Det finns också en annan sak som tilltalar wokevänstern, nämligen svartmålningen, för att inte säga demoniseringen av kristendomen. Det förekommer två frikyrkopredikanter i filmen: en galen mördare och en demonisk hycklare som utnyttjar unga, lättlurade hillbillytjejer.

Jag säger inte att konstnärer inte ska få förvränga, till och med demonisera, kristendomen som de vill för att uppnå de effekter de vill ha. Jag tycker till och med att de gör det bra i The Devil All The Time. Jag vill bara peka på de dubbla måttstockarna. Samma behandling av islam hade lätt till ett ramaskri och anklagelser om så kallad ”islamofobi”.

De säger att islam numera är en naturlig del av västvärlden, ja, en religion precis som kristendomen. Men jag har aldrig sett en ondskefull imam som begår övergrepp på koranskoleelever på vita duken.

Faktum är att islam inte alls är en religion precis som kristendomen i västvärlden. Islam har snarare en privilegierad ställning och omges med skräckblandad vördnad.

Den unga skådespelaren Tom Holland, som fick sitt genombrott i rollen som Spiderman, spelar Arvin, en sympatisk kille som av tragiska omständigheter tvingas till att mörda fyra människor.

Arvins mamma dör av cancer, och hans pappa, den hemvändande soldaten William Russell (Bill Skarsgård), blir galen av sorg och vänder sig till Gud om hjälp. Av någon anledning offrar han sin sons hund till Gud genom att spika upp den på ett kors. Det är förstås skrämmande och bidrar till den gotiska och morbida stämningen, men är helt orimligt ur kristet perspektiv där hela poängen är att Gud offrade sin son för människornas frälsning.

Jag kan inte låta bli att se en likhet mellan den korsfästa hunden (se kraniet på filmaffischen) och en känd Jesuskarikatyr från 200-talet som föreställer en korsfäst åsna. Bilden kallas Alexamenos grafitto och föreställer en gubbe som heter Alexamenos och tillber den korsfästa åsnan.

Är den korsfästa hunden en medveten anspelning på denna karikatyr?

”Det finns många usla jävlar där ute”, säger Bill Skarsgårds rollfigur till sin son. Och de amerikanska väckelsepredikanterna hör alltså till de mest djävulska människorna som finns. Ännu mer djävulska än de riktigt djävulska japanerna William Russell mötte i kriget i Stilla havet.

Filmen tycks sakna handling; jag har åtminstone inte begripit vad den handlar om. Men jag anser den trots detta väl värd att se för dess stämning. Jag ser den av samma anledning som jag lyssnar på ett stycke musik – den är med allt sitt mörker och vansinne, sin sorg och död, ett vackert stycke konst.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar