MOHAMED OMAR: Födelse och död

Jag är ganska ung, född 1976 i Uppsala. Men den stad jag växte upp i finns inte mer. Det Uppsala har dött.

Uppsalas mest ikoniske sångdiktare, Gunnar Wennerberg, höll till här på 1850-talet. Han föddes idag den 2 oktober 1817. I sina sånger, Gluntarne, skildrar han studentlivet. Det förekommer fyllor och hyss. Men inga bestialiska knivmord. Det är slagsmål mellan studenter och brackor. Men inte gängkrig med skjutvapen.

Visst, Wennerberg romantiserar. Det är inte verklighetens Uppsala han skildrar.

Som sagt, vi behöver inte gå tillbaka till 1800-talet. När jag var barn och tonåring var Uppsala betydligt tryggare än idag. Vi hade inte gäng som sköt på varandra, men nu är Uppsala staden där det skjuts mest i Sverige.

Det är viktigt att påminna om det historiska perspektivet, så att man förstår att gäng som skjuter på varandra i den gamla universitetsstaden inte är något ”normalt”. Det är något nytt som händer. Det är ett nytt Uppsala i Det Nya Sverige.

Men oavsett hur Uppsala förändras, så kommer Wennerbergs sånger att finnas kvar.

”Först och främst kan man tryggt säga”, skriver poeten Einar Malm i förordet till jubileumsupplagan 1951, ”att Wennerberg med Gluntarne skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas.”

Jag kommer inte att sluta påminna om det lilla jag lärt mig om vårt svenska kulturarv. Det är nödvändigt för vår självkänsla.

Glunt är ett dialektord som betyder ”grabb” och han är också något naiv festprisse, medan Magistern är luttrad och lärd. Magistern får de romantiska och upphöjda replikerna medan Glunten är en mer jordnära figur. Relationen dem mellan påminner om Don Quijote och Sancho Panza.

I Amerika firas halloween, alla helgons afton, under i stort sett hela oktober. Det har blivit en månadslång höstfest med skräcktema. I Sverige har halloween blivit stort på senare år. Då menar jag det moderna, amerikanska sättet att festa.

För seden att minnas de döda vid vinterns inledning är urgammal i vårt land. Man har gjort på olika sätt under historiens gång. Under hednisk tid fanns det något som hette alvablot. Man tror att folk då gick till gravhögarna och offrade. I högarna bodde alverna, övernaturliga väsen. Vissa menar att alverna var de döda förfädernas andar. Sedan kom den katolska tiden och man började fira mässa och vörda de dödas själar, samt helgonen vid denna tid.

Alla helgons dag, inledningen till vintern, som under större delen av vår historia firats den 1 november, kan man se som motpolen till 1 maj, inledningen till sommaren. Förresten är det väl ganska naturligt att man tänker på döden och de döda när vintern och mörkret kommer.

En av Wennerbergs gluntsånger har halloweenesquea drag: ”En qväll på kyrkogården”. Den börjar med att Glunten sjunger: ”Tror du ej, bror, när den tysta graven/ sluter oss i sin kalla famn/ tadlet skall tröttna att bryta staven/ så över ditt som Gluntens namn?”

I sången nämns de gamla gudarna: ”Ja, döden skjuter så blindvis, som Höder/ och Loke skrattar, men Balder förblöder/ och eken faller, som rankorna stöder/ Men svampen frodas, som märgen föröder”.

När Wennerberg skrev sångerna om studentlivet i Uppsala hade han lämnat det bakom sig. Det är möjligt att vi nu, när det gamla Sverige håller på att försvinna, börjar tycka om det mer.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar