En vän till mig som är en etablerad författare lade ut en blänkare på Facebook om Författarförbundets senaste medlemstidning: ”Tidningen Författaren tar SD-hatet till nya nivåer. Spännande! Vad blir nästa steg?” Anledningen är en artikel signerad av medias ofta utvalde expert vad gäller SD, fascism och nazism, författaren Henrik Arnstad. Under rubriken Böcker, falukorv och karoliner varnar han för att SD ”kommer att förändra litteratur-Sverige så som vi känner det”.

Vad Arnstad gör är att tolka SD:s konservativa kultursyn som en strävan efter en nyfascistisk kulturrevolution. Jag hittar inte några sådana krav i SD:s program, däremot en strävan efter att ”bevara det svenska kulturarvet och stärka den nationella identiteten”, vilket antagligen innebär frysta bidrag till postmodernistiska, dekonstruerande projekt som exempelvis Ecce homo och menskonst.

Enligt Arnstad har SD ett kulturintresse som drivs av en fascistisk maktsträvan. Han drar sig inte för att göra jämförelser med hur Joseph Goebbels och Albert Speer i samarbete med Adolf Hitler hanterade kulturpolitiken: ”Fascismens ’Der Führer’ förblir kulturskapare, på flera konkreta sätt. Då som nu.”, slår han fast. Han påstår sedan att SD:s kulturpolitik vilar på att ”partiets rasism är mycket enkel – släng ut alla flyktingar…”

Det vore sensationellt om det gick att hitta något belägg för att SD skulle vilja gå i Goebbels och Hitlers fotspår eller att de skulle vilja ”slänga ut alla flyktingar”. Partiet har med stor iver och under lång tid gjort sig av med alla medlemmar och företrädare som vädrat åsikter som kommit i närheten av sådant. Däremot har Henrik Arnstad sedan länge kritiserats för att ägna sig åt en vulgärretorik och för att vara fixerad vid kopplingar mellan SD, nazism, fascism och invandrarhat.

I våras skrev han en debattartikel i Aftonbladet, Flyktinghatet gör SD störst i världen, där han påstod att SD är unikt, eftersom det är det enda fascistiska parti med nazistiska rötter som tillåts verka i en demokrati. Han varnade också för att SD radikaliserar andra partier, vilket leder till ”Sveriges fall mot den fascistiska diktaturen”.

Det är dock sant som Arnstad skriver att Jimmie Åkesson 2009 i Expressen skrev att ”kulturradikalernas strypgrepp om vår nation måste brytas upp”. Detta i samband med KD:s återlansering av Ny Demokratis begrepp ”Verklighetens folk”, som sattes i motsats till den politiskt korrekta kultureliten. Åkesson menade att marxister och liberaler tillsammans censurerar den breda samhällsdebatten.

Arnstad blandar på ett förvirrande sätt ihop citat i olika sammanhang med att dra på egna växlar. Ett annat exempel är när han skriver att SD vill befria Sverige ”via ultranationalistisk renhet inom den svenska kultursektorn.” Detta skulle ske genom ”utrensning av olämpliga författare och tjänstemän, sedan nyrekrytering av lojala kulturskapare som ska genomföra den nationella pånyttfödelsen”.

Förebilden för detta skulle vara Ungern, trots att SD enligt Arnstad är mer radikalt än det ungerska nationalkonservativa maktpartiet Fidesz. I Henrik Arnstads tankevärld beror det på att SD har sina rötter i den fascistiska och nazistiska kulturpolitiken.

Som häpen läsare gör jag en paus, tar ett djupt andetag och frågar mig hur pass mycket vi är inne på avdelningen fria associationer. Jag skulle gärna vilja ha belägg för dessa attacker, men författaren lyckas i samtliga dessa fall inte verifiera några påståenden med källhänvisningar. Arnstad skriver: ”Ungern ändrar sin nationella litteraturlista. Judiska författare tas bort och ersätts med antisemitiska och nationalistiska författare.” Jag skulle vidare vilja veta vilka fakta som stöder att den ungerska regeringen är antisemitisk och medvetet ersätter judiska författare med nationalistiska.

Likadant gäller för påståendet att ”den stora mängden mordhot” mot författare och kulturarbetare i Sverige skulle vara ”organiserade” från Sverigedemokraterna. Arnstad kopplar ihop påståendet om ”mordhot” mot författare från ”rasister” med att siffran 58 procent av fallen skulle komma från personer som ”uppfattades representera SD”. Emellertid, när jag går till källan från undersökningen hos Myndigheten för kulturanalys (2016), visar det sig att detta totalt rör sig om 30 fall av ”hot, våld och trakasserier”, inte om uttalade mordhot. Med all respekt för de drabbade är det en liten mängd parad med ett subjektivt rekvisit.

I slutet av artikeln listar Henrik Arnstad exempel på författare som sverigedemokrater, enligt hans förmenande, gillar. Han konstaterar att dessa utgör ”en svensknationalistisk kanon av generationen författare som präglades av det sena 1800-talets nationalromantik”. Till SD:s kulturella förnöjsamhet producerar dessa författare ”storvulna, mustiga och frodiga berättelser om ett Sverige som tronar på minnen från fornstora dagar”.

En författare som jag känner gick ut ur Författarförbundet efter att de arrangerade en långdans vid Bokmässan i Göteborg 2016. I den deltog cirka hundra medlemmar, där de protesterade med blå maskeringstejp för munnarna mot att den alternativa (i deras ögon högerextrema) tidningen Nya Tider tilläts ha en monter (mässans tema var Yttrandefrihet!). Författaren kommenterar Arnstads lista så här i ett mejl:

Arnstad kritiserar SDs lista över utmärkta svenska författarskap. Här nämns namn som Per Anders Fogelström, Per Lagerkvist, Selma Lagerlöf. Jag blir rätt full i skratt när den uppenbart rätt illitterate Arnstad istället för Vilhelm Moberg skriver Rune Moberg, en journalist och revyförfattare som jag tror SD fullständigt struntar i. Sedan buntar han ihop dem alla under påståendet att de tillhör det sena 1800-talets nationalromantik. Dit räknar han alltså Sven Stolpe och Herbert Tingsten, som också står på listan! Jag kan bara fråga, finns det ingen nedre gräns för vilken skit Författarförbundet publicerar?

Varför upprörs jag över det här? Jo, därför att jag frågar mig om inte Författarförbundet, som ska värna om det fria ordet, borde ägna en tanke åt alla oss invandringskritiska författare som år ut och år in tvingas ge ut böcker på egna förlag för att kunna nå ut. Detta istället för att motarbeta vårt deltagande på bokmässor och ta Henrik Arnstad under sina vingar. Det anmärkningsvärda med den långa artikeln i husorganet Författaren, är att Författarförbundet inte verkar bry sig om vilken demagog som de ger utrymme för. Har inte de avslöjanden som publicerats i alternativmedia vad gäller Arnstad som självutnämnd historiker nått fram till dem?

Och varför kan inte Författarförbundet förmå sig till att diskutera hur det kommer sig att inte någon av dess etablerade författare hittills har skrivit berättelsen om hur massinvandringen eroderar vårt land? Här är några tips: asylbedrägerier, bilbränder, skolbränder, klankriminalitet, svennehoror, gängskjutningar, våldtäkter, förnedringsrån, assistansbedrägerier, islamisering och bristande framtidstro. Behöver de mer förslag? Eller ska de istället i nästa nummer ge utrymme för Henrik Arnstads samarbetspartner Ola Larsmo, med vilken han har en podcast?

BILD: Omslaget på Författarförbundets medlemstidning Författaren #3/2020