Den humanitära stormakten, med säte i området kring Rosenbad, driver sitt favoritprojekt, som är den storskaliga invandringen, men lämpar alltmer av kostnaderna på kommunerna (och i sista hand, förstås, på skattebetalarna, vilket kostar fyra miljoner kronor eller så per invandrare från ankomst till död).

Till en början, kanske i några fall så länge som till hösten 2015, var kommunerna inledningsvis entusiastiskt men sedermera alltmer försiktigt positiva till migrationsprojektet som manifesterades i att de varje år kunde få hundratals eller ännu flera nyinflyttade människor att ta hand om eftersom dessa människor endast undantagsvis kunde försörja sig själva. Efter migrantexplosionen det året har det gradvis blivit mer spänt. Kommunerna blir alltmer trängda – ekonomiskt, socialt, politiskt – av den börda som statens fortsatt entusiastiska invandringspolitik lägger på deras axlar.

Staten tog emot migranterna och skickade dem vidare till kommunerna och lovade att under två år stå för kommunernas kostnader för migranterna. Sedan fick ta kommunerna överta ansvaret. Många fattiga och fantasilösa kommuner med tomma allmännyttiga bostäder, till exempel Laxå, ansåg sig ha hamnat i vinnarhålet eftersom staten skulle betala underhållet för migranterna och kommunerna inkassera hyra, visserligen bara i två år, men vem tänker längre? För övrigt skulle migranterna säkert ha jobb och kunna betala skatt efter de två åren. Eller flytta till Södertälje. Numera står många sådana kommuner med lång näsa och börjar bekymra sig över sin ekonomi enligt Samuel Johnsons diktum att inget skärper tankeverksamheten som utsikten att bli hängd.

Under 2016 började staten, som tänker lite snabbare än kommunerna, förstå att migrationsprojektet skulle hotas om kommunerna vägrade ta emot nya migranter när de gradvis genomskådade konsekvenserna. Därför stiftade regeringen – ja, jag vet egentligen riksdagen, men jag har även verkligheten klar för mig – den så kallade Anvisningslagen 2016:38 som förklarar att ”En kommun är skyldig att efter anvisning [från Migrationsverket] ta emot en nyanländ för bosättning i kommunen” samt att ”Beslut enligt denna lag får inte överklagas”.

(Vad hände med det kommunala självstyret undrar jag. Jurister förklarar då lite farbroderligt för mig att det kommunala självstyret har varit en nullitet sedan länge så det är bara att ta skeden i vacker hand.)

Ganska många migranter ogillade emellertid de kommuner eller statliga uppehållsanläggningar de anvisats till. Den borgerliga regeringen beslöt därför tillmötesgående och kanske på grund av att den inte mäktade med att på egen hand hantera inflödet att redan år 1994 införa ebo, lagen om eget boende, som tillät migranter att själva välja bostadsort och där erhålla statsbidraget. Det ledde till att många migranter valde att flytta till ställen som Södertälje där det fanns landsmän, släkt eller vänner. På det viset uppstod invandrargetton som medförde problem för kommunerna.

Kommunerna, i varje fall några kommuner, klagade över ebo-lagen hos staten. Staten beslöt därför att erbjuda kommunerna lättnader. Enligt en lagändring som trädde i kraft nu i år (lag 2019:1204) får kommunerna definiera vissa bostadsområden som behäftade med ”sociala och ekonomiska utmaningar”. Invandrare som väljer att bo i sådana förlorar sin statliga ”dagsersättning och särskilda bidrag”.

Men några kommuner var inte nöjda med detta utan trappade upp konflikten. De ville inte ha några fler migranter alls så de beslöt att definiera hela sin yta som förbjuden zon med sociala och ekonomiska utmaningar. Kommuner som Malmö, Landskrona och Kristianstad tog chansen att lägga ebo-gränsen längs kommungränsen.

Staten gillar inte att kommunerna ska ha rätt att sticka käppar i hjulet för den humanitära stormaktens migrationspolitik. Om alla kommuner förklarade sig ebofria skulle staten få en enorm administrativ börda ty hälften av alla migranter har eget boende vilket betyder att de själva ordnat en bostad. Utan ebo skulle staten vara tvungen att ta över det jobb som sköts av migranterna på egen hand.

För några månader sedan började staten leka med tanken att länsstyrelserna, som är statens lokalkontor ute i landet, skulle ha rätt att överpröva kommunernas definitioner av utmanade områden. Kommunerna skulle inte ens ha rätt att överklaga länsstyrelsernas beslut. Sveriges Kommuner och Regioner avvisar med kraft detta försök till utökad statlig styrning.

Där är vi nu. Hur det ska fortsätta är oklart men motsättningen har identifierat sig. Å ena sidan står staten som försvurit sig, åtminstone så länge PK-isterna dominerar över gråsossarna inom det socialdemokratiska partiet, till fortsatt invandring. Å den andra sidan står ett antal kommuner som inte längre vill vara med i statens favoritprojekt. Det kommer rimligtvis så småningom att sluta med att PK-isternas migrationsprojekt läggs ned för att ge Sverige respit. Men den förändringen kan ta tid eftersom moderaterna fortfarande lider av beröringsångest inför sverigedemokraterna. Men det kan också gå fort om miljöpartiet får nog och lämnar regeringen och gråsossarna övervinner socialdemokratins PK-ister.