Vid mitten av 90-talet hade jag i uppdrag att för Sida:s räkning förhandla om demokratistöd till kommuner och regioner i det sönderfallande Sovjetunionen och det nya Ryssland. Boris Jeltsin var president.

Några år tidigare arbetade jag med liknande projekt i Lettland och Riga under den period då ryska svarta baskrar (Spetznaz-förband) härjade i Riga och faktiskt sköt ihjäl människor vid floden Daugava som rinner genom Riga och ut i Rigabukten. Då hade jag ”elever” på veckokursen som hade nio mm Makarov-pistoler instoppade i jackan på lektionerna.

Men nu till mitt uppdrag i Novgorod oblast i Ryssland. I korthet handlade det om utbildning för regionala (oblastchefer) i ledning och ledarskap. Oblast är att jämföra med våra län eller landsting (regioner). Förhandlingen handlade om fördelningen hårdvara – mjukvara. Ryssarna önskade att en större andel av Sidastödet skulle utgå i form av datorer och en mindre del i ren utbildning. Mitt uppdrag från Sida var att se till att merparten var utbildning och en mindre del datorer.

Jag uppfattade också att målsättningen från Sida:s sida inte var förhandlingsbar. Det innebar att jag skulle övertyga den ryska oblast-ledningen, med en Jeltsintrogen guvernör i spetsen att acceptera avtalet med Sida.

Ett antal möten avhölls i oblastadministrationens byggnad utan att vi blev överens. Jag vidhöll min – egentligen Sida:s – ståndpunkt och den ryska oblast ledningen sin önskan.

Vi närmade oss slutet av veckan som innehållit en hel del studiebesök i gamla kloster och mest minnesvärt var Josef Stalins datja med hans gamla skrivbord kvar i arbetsrummet. Fotoförbud medförde att jag tyvärr inte har några bilder från den imponerande stora gröna datjabyggnaden vare sig exteriört eller interiört.

En sista middag skulle hållas i guvernörens egen datja ute i vildmarken. Jag hade under veckan också erbjudits möjligheten att delta i vargjakt i Novgorod oblasts skogar. Jag tackade nej. Enligt ryssarnas uppgift fanns ca 1 000 vargar bara i skogarna i Novgorod oblast.

Vi (jag och min side-kick Lars-Erik L) kördes i flera timmar genom snön och kylan rakt ut i den ryska vildmarken. Djupa snörika skogar hela vägen.

Så småningom kom vi fram till en imponerande anläggning mitt i vildmarken med konferenshall och bastu och badanläggning.

Lars-Erik L och det ryska sällskapet visades in i konferenshallen där en mycket generös rysk middag med allt inklusive stora mängder sprit stod uppdukad.

Jag och vice-guvernören, en sportande vältränad 40-åring, skulle däremot bada bastu före middagen.

Vi gick till en annan byggnad där en bastu, modell rysk, låg. Bastun var av typen som eldas med ved utifrån och värmer en järnklump inne i bastun. På bordet utanför bastun stod ett stort bord med massor av öl och korvar. Vi klädde av oss och började med några öl innan vi gick in i bastun. Jag började ana att detta handlade om att ”mjuka upp” mig inför middagen och den sista förhandlingen om avtalet. Här gällde att visa manlighet och att inte vika ner sig.

Innan jag gick in i bastun var jag dock tvungen att sätta på mig en tjock våt yllemössa. Vice-guvernören menade att det var så hett i bastun att jag annars skulle kunna få hjärnskador. Lite skakad blev jag redan där.

Det var verkligen ångande hett i bastun. Jag har en del erfarenhet av bastubad, halvfinne som jag är. Det här var verkligen något helt annat. Det var så hett att det sved under fotsulorna när jag satte mig på laven och höll fötterna i luften. Placerade mig på den allra nedersta laven. Men när vice-guvernören efter en stund klev högst upp så gjorde också jag det. Ja, det gällde att nu visa svenskt stål, Karl XII etc.

Efter en stund frågade han om han skulle ösa på mer vatten på den glödande heta bastuklumpen. Ja, gör det, svarade jag. Hettan blev olidlig men jag satt kvar och sade inget.

Efter en oändlighet frågade vice-guvernören om vi skulle gå ut och duscha och dricka lite öl. Lättad i tron att pinan nu var över låtsades jag inte göra mig någon brådska men var oerhört lättad av att få komma ut och duscha kallt och torka mig med fräscha handdukar.

Sedan inbjöds jag till bordet och vi börja dricka öl och äta korv igen. Vice-guvernören talade en utmärkt engelska och var en utbildad, bildad och lättkonverserad man så vi hade verkligen trevligt berättande ’battle stories’ från våra respektive liv.

Till min stora förskräckelse tog detta slut efter någon halvtimme. Skall vi inte in i bastun igen, frågade min värd. Javisst, hörde jag mig själv säga utan någon större inre övertygelse om att förnyat bastubad var varken önskvärt eller nyttigt. På med den våta yllemössan som skulle rädda min hjärna från överhettning och in i den heta bastun igen.

Samma procedur som förra gången. Först längst ner sedan flyttade vi upp på översta laven. På med mer vatten. Härda ut, härda ut, härda ut, ge dig inte, ge dig inte, satt jag och affirmerade för mig själv medan jag försökte konversera vice-guvernören i lättsam ton.

Efter en ny oändlighet av svårt lidande frågade värden om vi skulle gå ut och duscha och dricka öl. Javisst, sade jag och spelade cool medan jag innerst inne jublade i högan sky. För nu var eländet och lidandet slut, det var jag övertygad om.

Dusch, nya fräscha handdukar och placering vid bordet med öl och korv. Fortsatt drickande och ätande och konverserande om allt annat än förhandlingarna och att skriva under avtalet.

När vice-guvernören en tredje gång inbjöd till bastun lyckades jag hålla masken och svarade, javisst det vore skönt. Tala om att ljuga!

På med den våta yllemössan för att inte skada hjärnan och in i den kokheta bastun. Denna gång ville vice-guvernören att vi skulle lägga oss på översta laven och piska varandra med färskt björkris. Jag lade mig på mage på översta laven och värden piskade mig på ryggen och benen med björkriset. Det sved av hettan och björkriset så man höll på att bli vansinnig. Efter en stund bytte vi plats och jag piskade honom på ryggen och benen. Jag höll inte igen i piskrappen. Vice-guvernören höll masken och tyckte det var skönt.

Efter den övningen var det äntligen dags att avsluta. Vi gick ut, duschade länge för att kyla av oss, drack mer öl medan vi eftersvettades. En sista dusch och sedan påklädning och promenad till konferenshallen. Inte ett ord om förhandlingen eller avtalet.

När vi kom till konferenshallen så stod hela sällskapet där, helt utkylda i den iskalla hallen. Jag var naturligtvis övertygad om att de njutit av en rejäl middag medan vi i flera timmar bastade och drack öl. Men nej, de hade tvingats vänta på vice-guvernörens och min ankomst innan middagen kunde börja.

Mer mat, mera öl, rysk vodka och rysk konjak. Jag minns inte mycket av middagen. Men jag minns att vår förhandling och avtalet jag hade i uppdrag av Sida att se till att ryssarna skrev under, inte nämndes med ett enda ord.

Under den två timmar långa återfärden genom de snötäckta skogarna pratades om allt annat än förhandlingen och avtalet.

När jag och Lars-Erik L. kom i säng har jag inte en aning om men på morgonen efter hotellfrukosten kom ryssarna med det underskrivna avtalet och körde oss under glatt samspråk till flygplatsen.

Bastubadet var inget annat än ett försök att knäcka mig och när det inte lyckades accepterade ryssarna utan vidare argumentation och skrev under avtalet. Att jag än idag ser detta som en personlig seger och en kraftfullt manlig insats får alla feminister, kvinnliga som manliga, förlåta mig. Sannolikt en brist i min personlighet.

Lennart Waara disputerade 1980 i ekonomisk historia på en avhandling om statligt företagande i marknadsekonomier. Undervisat vid Uppsala universitet. Arbetat som revisionsdirektör på Riksrevisionsverket. Organisationskonsult med uppdrag åt bland andra banker, företag samt finansdepartementet, utrikesdepartementet och åt Sida i Ryssland. Företagsledare i olika företag bland annat som VD och rektor för Beckmans School of Design och näringslivsdirektör i Örebro kommun. Blogg kring politik, samhälle och kultur: lennartwaara.com