PATRIK ENGELLAU: Black Lives Matter på Sveriges Radio

En gång träffade jag en ung invandrad kvinna med journalistiska ambitioner. Hon klagade över att de debattartiklar hon skickade till tidningarna alltid blev refuserade. Hon menade att refuseringarna berodde på att hon var invandrare och kvinna. Jag fick läsa några av hennes inlägg och konstaterade att de helt enkelt var dåliga. Jag hade aldrig publicerat dem. Jag sa något försiktigt om att hon kanske borde jobba lite med stilen. Mötet slutade med att hon hävdade att jag medverkade i det strukturella förtryck som riktades mot henne och andra rasifierade.

Av detta lärde jag mig att denna typ av diskussion är omöjlig. Kvinnan ansåg att mina litterära normer är uttryck för rasism och vit nedlåtenhet mot personer som vill säga något annat än vad jag tycker att de ska säga. Så kan man kanske se det. Vi har, som tur är, ingen myndighet med rätt att slutgiltigt avgöra vilka debattartiklar som bör publiceras.

Jag lärde mig också att vad som störde kvinnan egentligen inte hade med idéer eller debattämnen att göra utan bara med hennes egen ekonomiska standard och renommé i samhället. Hon ville få betalt och bli erkänd. Jag förstod att hon i grunden drevs av samma motiv som nästan alla andra. Hon ville bli någon.

I somras skrev jag en krönika om drivkrafterna bakom Black Lives Matter. Jag kom fram till att det inte kunde bero på att vita människor i USA särskilt dödar svarta människor eftersom det är tio gånger mer sannolikt att en svart dödas av en svart än av en vit. Jag kom också fram till att det inte kunde ha något med slaveriet att göra eftersom protesterna inte gäller det slaveri av svarta som faktiskt existerar fortfarande, framför allt i Afrika och i delar av Asien.

Vad handlar då BLM om, frågade jag mig. Det vanliga, svarade jag mig, pengar och positioner:

Det är förstås ett storslaget projekt. Ett gäng som anser sig förfördelat av den rådande ordningen använder rasistiska argument för att trumma upp ett åtminstone delvis omotiverat hat mot vita människor i syfte att tilltvinga sig pengar [och social ställning].

Nu är det igång på Sveriges Radio. 39 rasifierade, det vill säga icke-vita, medarbetare, 18 stycken namngivna samt 21 som försiktigtvis gömmer sig bakom pseudonymen ”Anonym”, har skrivit ett upprop mot rasismen i bolaget. Som radiolyssnare blir jag kanske lite förvånad eftersom jag har intrycket att statsradion snarast framhäver de icke-vitas perspektiv men ej heller på den punkten finns någon domstol som kan avge rätt svar. I vilket fall som helst så ser det ut som om revolutionen som vanligt äter sina egna barn. Mördaren Robespierre var inte tillräckligt revolutionär och blev för detta giljotinerad. Nu står ledningen för Sveriges Radio (bilden) på tur.

De 39 undertecknarna förklarar att de är förtryckta av bolagets vita personal, framför allt av ledningen, utan att dock komma med några särskilt konkreta exempel. Det står sammanfattningsvis att det inte finns tillräckligt med icke-vita i bolaget – ”Sveriges Radio speglar inte hela Sverige, varken bland anställda eller i innehållet. Det finns försvinnande få svarta anställda på företaget och även andra grupper med stora diasporor i Sverige är gravt underrepresenterade.” – samt att strukturell rasism visst existerar: ”Otaliga forskningsstudier inom en rad olika områden har gång på gång visat att närvaron av rasism inte är en åsikt [utan i stället ett faktum; PE:s förtydligande]. Detta gäller inte minst medieforskningen som visar både på underrepresentationen av rasifierade journalister och på problematisk, ensidig journalistik där diverse rasistiska mediestereotyper reproduceras och förstärks. Rasism är således en väldokumenterad och väl underbyggd företeelse även i Sverige.”

Vad uppropet handlar om framgår tydligast under den avslutande rubriken ”Vi kräver”:

En inventering av Sveriges Radios anställda för att fastställa hur många som har utländsk respektive utomeuropeisk bakgrund. Sedan en vidare inventering av hur många av dessa som är svarta/afrosvenska. Denna inventering ska även inkludera andelen med utländsk. resp. utomeuropeisk bakgrund inom olika anställningsformer, samt andelen med ledande positioner.

Att Sveriges Radio sätter upp ett långsiktigt mål, med december 2025 som riktmärke, att minst 25% av alla anställda ska ha utländsk bakgrund och minst 15% ska ha utomeuropeisk bakgrund. Särskilt fokus bör läggas på att öka andelen svarta anställda på företaget.

Att Sveriges Radio låter en extern aktör granska anställningsförfarandena och personalpolitiken på Ekoredaktionen och ett antal andra relevanta redaktioner.

Att Sveriges Radio tar fram en tydlig plan för hur rekryteringarna ska kunna genomföras på ett professionellt, sakligt, transparent och icke-diskriminerande vis.

En lönerevision där lönen på anställda med utländsk och utomeuropeisk bakgrund särredovisas och jämförs med den övriga gruppen. Oskäliga löneskillnader ska rättas till.

Att minst en rasifierad person med dokumenterad erfarenhet av att arbeta med dessa frågor rekryteras till den högsta ledningen.

Att Sveriges Radio inför en nolltolerans mot rasism på arbetsplatsen, med en tydlig plan för hur den ska bekämpas och rapporteras.

Att chefer inom företaget utbildas i hur de ska ta hand om och stötta anställda som utsätts av rasism från kollegor, lyssnare och/eller publik.

Att hela företaget får en bred utbildning i rasismfrågor, om allt från strukturell sådan till mikroaggressioner.

Att Sveriges Radios grundläggande värden också implementeras i det journalistiska arbetet, med en tydlig plan för hur det ska genomsyra allt ifrån nyhetsvärdering till språkbruk.

För kanske första gången i livet önskar jag att den kritiserade ledningen för Sveriges Radio står på sig och därmed skiljer sig från Dagens Nyheters chefredaktör som hävdar att ”uppropet på SR lyfter ett allvarligt problem för den svenska mediebranschen”.

PS När jag gick på gymnasium i USA fick jag en biroll i skolans julspel. I programbladet stod det att jag föreställde ”a local yokel”. Yokel betyder tölp. Regissören tyckte väl att jag var som klippt och skuren för rollen eftersom min engelska haltade en del. Om jag bara hade förstått att jag var utsatt för strukturellt förtryck med rasistiska övertoner!

Patrik Engellau