PATRIK ENGELLAU: Paleontologi

Paleontologin, det vill säga läran om utdöda djur, verkar som en kul vetenskap. Man hittar några gamla ben och ska sedan tänka ut hur benen passar ihop och hur djuret eventuellt såg ut och hur det försörjde sig. Lite som att lägga pussel fast mycket svårare eftersom det saknas bitar i paleontologin så paleontologen måste ha en del fantasi.

För att förstå politik, särskilt EU:s politik, bör man ha läggning för det paleontologiska eftersom unionen alltid uttalar sig oklart och kryptiskt för att ingen ska förstå ty om folk förstår kan de bli arga. (Det är likadant med svensk politik. När statsministern säger att han inte sett gängkriminaliteten komma, vilket är otänkbart, låtsas han ha varit ouppmärksam för att slippa berätta sanningen, nämligen att han såg det komma men sket i det.)

EU har just presenterat ett förslag till en ny ”migrationspakt”. När jag hörde förslaget presenteras i nyhetsprogram på TV blev jag överraskad eftersom förslagen verkade rimliga trots att de utarbetats under ledning av inrikes- och migrationskommissionär Ylva Johansson. Kan det vara möjligt, tänkte jag, att EU tvingat Johansson att hålla tillbaka sin allmänt PK-istiska och migrantkramande inställning och gett efter lite för vanliga medborgares krav? Annat var ändå underligare, exempelvis att Ungern och Polen inte längre ska pressas att ta emot migranter utan i stället får slippa undan om de hjälper till att deportera migranter som olagligt befinner sig i Europa.

Så vaknade min inre paleontolog. Vad handlar det egentligen om? Inget är kanske naturligare än att lyssna på högste chefens uppfattning. Här är några av EU-presidenten von der Leyen presenterade benskärvor i sammandrag:

Genom seklen har invandringen berikat våra kulturer. Men det gamla systemet fungerar inte. Migrationspakten erbjuder en omstart. Europa måste införa ett förutsägbart och pålitligt migrationssystem. Kommissionens förslag är en bra grund. Paketet visar på en pragmatisk och realistisk metod. Paketet avspeglar sakens komplexitet och tar upp alla aspekter av migrationen: gränsövervakning och personkontroll, asyl och integration, återvändande och relationer med utomstående partners. Detta leder till en ny avvägning av ansvar och solidaritet. Vi behöver uthålliga lösningar. Vi kommer att etablera ett mottagningscentrum på Lesbos och sätta upp en arbetsgrupp (task force). EU har redan bevisat att vi kan vidta extraordinära åtgärder för att förena olika viljor.

Förstod du nu? Jag har ägnat några timmar till att på basis av lösryckta fragment av fakta försöka rekonstruera den plan EU har i tankarna.

År 2019 kom tre miljoner ”reguljära” migranter till EU. Reguljära verkar betyda sådana som kommer med färdiga tillstånd eller rimliga asylskäl. Dessutom kom 140 000 ”irreguljära” migranter vilket verkar vara folk som får avslag på sina asylansökningar eller inte bryr sig om att söka och uppehåller sig olagligt i EU. En av huvudpunkterna i pakten är att sådana ska deporteras. Det kräver en del förberedelsearbete, till exempel måste migranteras hemländer (”utomstående partners”) förmås att ta emot återvändarna.

Vidare ska Schengen-avtalet skrotas så att asyl inte ska sökas i första säkra land. Vid ankomstplatserna, till exempel i Grekland, ska kontrollpunkter upprättas där de anländande migranterna indelas i två grupper: de som har rimliga asylskäl och de som saknar sådana.

Den senare gruppen deporteras direkt medan den förra skickas till ett europeiskt land som på något vis utses av kontrollpunktens funktionärer. Där bestäms det alltså om en migrant som anses kunna komma att beviljas asyl ska skickas till Tyskland eller Österrike eller Sverige för att där ansöka om asyl. Det måste, vad jag kan förstå, bli en grannlaga uppgift. Kanske för att underlätta kontrollpunktsfunktionärernas beslutsfattande har det uppfunnits en abrovinkel enligt vilken en asylsökande som har en släkting i något EU-land kan skickas dit för att söka asyl.

Tanken är rimligtvis att allt detta sammantaget ska skapa mer ordning. Migranter utan synliga asylskäl plockas direkt ur kön och skickas hem. De övriga behöver inte som idag smita från Grekland för att med flyktingsmugglare eller på annat sätt försöka trassla sig genom Europa så att de till slut hamnar exempelvis i Stuttgart dit de ämnat sig från början. I stället sätts de på ett plan med en biljett betald av EU (antar jag) och tar sig snabbt och säkert till destinationen.

Som välordnad folkförflyttningsplan smäller detta nog högre än dagens improviserade och troligen svåradministrerade system. Men jag kan se tre problem. Det första problemet är att inget görs, vad jag kunnat upptäcka, för att begränsa de ankommande volymerna. Ylva Johansson tycker kanske inte att det är särskilt angeläget.

Det andra problemet är att länderna troligen måste harmonisera sina asylbedömningar så att kontrollpunkternas bedömningar stämmer överens med de enskilda asylländernas. Det gör också att ett enskilt land inte kan ha sina egna idéer om vilka som ska beviljas asyl. I den mån detta inte från början är strömlinjeformat av EU kommer det nog snart att bli det. Det är otäckt för det betyder att Sverige inte kan ha en egen asylpolitik utan att lämna EU.

Det tredje problemet blir troligen särskilt besvärligt för Sverige. Eftersom Sverige per capita tagit emot fler migranter än andra länder kommer antalet migrantsyskon per svensk att vara större än vad som gäller i andra EU-länder vilket medför att det enligt syskonregeln sannolikt kommer att komma oproportionerligt många asylsökande till Sverige. För att vi tagit emot så många kommer vi alltså att få ta emot så många fler. Samma princip fast tvärtom gäller för Ungern och Polen: eftersom de tagit emot så få behöver de inte ta emot några alls.

En fördel med förslaget är att Sverige skulle kunna göra som dessa två länder, det vill säga tacka nej till migranter som EU då skickar till andra mottagarländer mot att Sverige hjälper till med utvisningar. Det kan förstås finnas någon paragraf som omöjliggör detta. Alla djur ser inte ut som paleontologerna föreställer sig.

Patrik Engellau