En pappersdrake byggs med pinnar och papper och är avsedd att se blodtörstig och hotfull ut så att den kan användas för att skrämma folk. I själva verket är den inte farligare än en rulle hushållspapper men det är inte så lätt att inse när man betraktar dess vassa tänder och grymma blick. Riktigt otäcka drakar kan också spruta eld som består av uppblåsta tungor av brandgult silkespapper.

Det berättas att hela kinesiska byar kan gripas av fasa inför en välgjord pappersdrake och underkasta sig allt som draken påstås kräva av byborna. Pappersdrakar kan förhäxa människor. Det räcker med att folk får för sig att drakarna är just så där starka och farliga som de låtsas.

Med viss självkritik vill jag framföra tanken att den samlade svenska politiska korrektheten bara är en uppblåst pappersdrake. Självkritiken är befogad eftersom jag ägnat stor ansträngning under många år till att varna för vad draken kan ställa till med. Det är nog så att jag själv varit orolig för vad draken skulle göra med mig om jag retade den. Den skulle brännmärka mig och med sina vassa klor taturera in ord som ”rasist” och ”brunråtta” i min panna, den skulle beröva mig alla goda människors vänskap, den skulle hota mitt jobb och mina överlevnadsmöjligheter, den skulle vända mina barns kärlek ifrån mig.

Kinesiska sagor om byar som blir intagna, förhäxade och vettskrämda av pappersdrakar brukar sluta på ungefär samma sätt som Sagan om kejsarens nya kläder: det kommer en oväntad hjälte som utmanar draken och med ett svärdshugg uppenbarar att den bara består av luft och papper.

Jag tror att det är dags att vi slutar skrämmas av PK-isterna. De använder papper och luft, det vill säga tidningar och etermedia, för att lura oss att de står för det goda och det sanna. Så försöker de hålla oss i schack. Men vi blir alltmer medvetna om att det som såg ut som eld bara är tomma, tröttna, slitna fraser. Draken är i själva verket oförmögen till handling. Den blåser upp sig och utstöter tomma löften och kanske innehållslösa hotelser. När vi hör våra ledare uttala sina tomma klichéer i samhällsprogrammen på PK-ismens egen teve inser vi inte bara hur få de är utan också att de är isolerade från den verklighet där vi medelklassare lever.

Dessa människor är ensamma, världsfrånvända och förvirrade. Det enda som ger dem makt är att så många av oss är rädda för monstret som antas stå vid deras sida. Men monstret är en konstruktion i våra egna huvuden.

Det är dags att öppet och tydligt ta avstånd från PK-istiskt pladder och dito förvirrade idéer i stället för att bara tystna av respekt för pappersdraken. Det går faktiskt bra att ryta emot. Exempelvis har jag själv åtskilliga gånger offentligt förklarat att den statliga svenska värdegrunden mest består av oförklarligt, innehållslöst och felöversatt trams. I FN:s original står det att alla människor har lika värdighet, en svår men passabel fras, inte att alla har lika värde. Vad alla människors lika värde skulle betyda har den PK-istiska staten ännu inte lyckats förklara trots alla salvelsefulla åkallanden av denna sats. Ännu har jag inte fått stryk för min uppstudsighet.

Det är också dags att sluta jamsa med eller inlåta sig i något som ska föreställa en seriös diskussion med de PK-ister som påstår att det inte finns någon ursprunglig, äkta svensk kultur i Sverige eller att svenska folket skulle vara besatt av strukturell rasism. Det vore som att nedlåta sig till att delta i en artigt sansad debatt om judar med Goebbels. Sådana människor ska bara föraktas.

Vi ska skratta åt eller ignorera dem som vill riva svenska statyer med argumentet att Sverige för tvåhundra år sedan deltagit i transatlantisk slavhandel. Poliser som böjer knä för uppretade PK-ister som genomför en olaglig demonstration ska ha sparken. Folk som i namn av yttrandefriheten bränner koraner eller gör andra ofarliga men ouppfostrade eller plumpa saker ska ha polisskydd mot hotfulla, våldsamma och aldrig så kränkta motståndare.

Framför allt måste vi medelklassare inse att vi är oändligt många fler än de PK-ister som dominerar tidsandan i kraft av sin beslutsamhet och sina starka högtalare. Om vi bara på skarpen sa åt dem att vi inte tänker lyssna på deras krystade argument skulle de skrumpna som avslöjade pappersdrakar.

Då säger du att vadå? det är ju vi själva som röstat fram den sörja vi nu klampar runt i. Där måste jag motvilligt ge dig rätt.