Advokaten Henrik Stolare ondgör sig i Svenska Dagbladet över Migrationsverkets reducering av den ekonomiska ersättningen till biträden i asylärenden. Han anser att det har gått så långt att det är att anse som oförenligt med advokatetiken att fortsätta åta sig uppdrag. I detta är han starkt uppbackad av advokatsamfundets f d generalsekreterare Anne Ramberg som tweetar ”detta är en allvarlig utveckling för den som söker asyl”.

Den som söker asyl i Sverige har normalt rätt till juridiskt biträde under asylprocessen. Det är Migrationsverket som förordnar offentliga biträden och som fattar beslut om ersättningen till biträdet. Migrationsverket har numera börjat reducera ersättningen.

Stolare konstaterar nu att Migrationsverkets uppfattning om hur arbetet ska utföras inte ens uppfyller de mest grundläggande advokatetiska kraven på kvalitet, omsorg och noggrannhet. Inför varje enskilt asylärende ställs han inför dilemmat att antingen missköta ärendet eller att lägga ned arbete utan ersättning. Han finner detta ohållbart och fullständigt oacceptabelt och har nu avsagt sig uppdrag från Migrationsverket. Han vill inte medverka till ”skådespelet”.

Stolares inlägg reser frågan om advokaternas moraliska kompass, men även om vad som skall anses ingå i asylanters rättigheter. Varken Stolare eller Ramberg, eller för den delen politikerna, verkar ha funderat på huruvida en asylsökare överhuvudtaget skall behöva ett ombud, förutom kanske en tolk. Svenska myndigheter borde anses tillräckligt objektiva och kompetenta att själva avgöra huruvida en flykting, eller som det ofta är fråga om en migrant, har rätt till asyl i Sverige. Det åligger nämligen sökanden att själv bevisa varifrån han kommer och visa vilka skäl han åberopar. I normalfallet förväntas han/hon ha pass eller annan dokumentation som stöd för sin ansökan. Men vi vet att en stor del av dem som kommit till vårt land har förstört sina pass, bland de 8 000 ensamkommande ”barnen” lär 90 procent ha saknat pass. Vad däremot alla har är mobiler där man enkelt skulle ha kunnat spåra hitresa, familjeförhållande och ursprungsland. Regeringen har dock ansett att den personliga integriteten hos de sökande är viktigare än att svenska myndigheter ges möjligheter att utföra sina uppgifter på ett rättssäkert sätt.

Det är ingen hemlighet att många advokater förtjänar sitt uppehälle via asylärenden (och således är ett särintresse). Inte bara i förhållande till Migrationsverket utan även i otaliga överklaganden till någon av de fyra migrationsdomstolarna respektive överklagande till Migrationsöverdomstolen. Det är inte ens ovanligt att, trots att den asylsökande och hans ombud förlorat i alla instanser, klamrar sig fast vid ytterligare ett överklagande om det är fråga om utvisning. Då är det tal om verkställighetshinder. I normalfallet ingår inte rätt till offentligt biträde, men Migrationsverket kan, på begäran, bestämma att så kan ske. Det ligger ofta till och med i biträdes intresse att överklaga då det genererar stora inkomster.

Migrationsdomstolarna dignar idag under bördan av alla dessa överklaganden, både tidsmässigt och kostnadsmässigt. Domstolsverket slog 2019 larm om att migrationsdomstolarna behövde ytterligare 200 miljoner kronor för år 2020.

Frågan om advokatkostnaderna i rättegångar som berör kriminella invandrare har jag skrivit om här på DGS redan 2018. Här beskrev jag att rättegångar kan kosta flera miljoner i advokatkostnader bara för en rättegång för att inte tala om polisens, åklagarnas och domstolens kostnader, och ej att förglömma tolkarnas arvoden.

Några riksdagspartier har börjat diskutera huruvida asylsökande respektive invandrare med PUT och TUT skall komma i åtnjutande av alla välfärdsstatens generösa bidrag.

Det enda positiv i denna artikel är att advokaten Stolare nu avsagt sig uppdrag från Migrationsverket och istället kan ägna sig åt mer inkomstbringande uppdrag, kanske som försvarare av kriminella invandrare.