Jag tror att jag har framfört det här budskapet tidigare men jag är inte riktigt säker på att jag själv förstod. Sedan skulle jag beskriva saken för min portugisiskafröken och då framstod allt så mycket klarare. Det är inte klokt vad jag begriper bara jag förklarar.

Platon hävdade att demokrati ledde till tyranni eftersom demokratin försöker maximera individernas frihet vilket till slut lyckas. Därmed förintas det organiserade kollektiva samhällslivet eftersom alla ska förverkliga sin egen frihet och ingen bryr sig om något gemensamt. Då framträder en diktator som pekar med hela handen och slår ihjäl ett antal besvärliga personer för att återupprätta ordningen.

Det är ingen dålig teori. Platon kunde bygga sin forskning på åtskilliga hundra års historia av förändringar i statsskicken i de grekiska stadsstaterna. Man kan ana något motsvarande i vår tids västerländska demokratier. Ett exempel är att cyklisterna i Stockholm av frihetslängtan struntar totalt i alla regler och hotar att meja ned fotgängare på trottoarerna vilket försvårar ett civiliserat umgänge på allmän plats. Sådant beteende kan alltså enligt Platon leda till att folket kräver en diktator för att återupprätta trafikregler och andra lagar som folk struntat i för att slippa kränkas av regelverket.

Själv tror jag att demokratins förvandling till tyranni också kan inträffa genom en annan och kanske mer närliggande mekanism. Den moderna demokratin är till skillnad från den atenska demokrati som Platon fick uppleva en indirekt demokrati vilket betyder att det inte är medborgarna själva som styr i alla frågor utan i stället deras valda ombud.

Det är nästan säkert att medborgarna och ombuden har olika uppfattning i en del frågor. Ombudens anställningsvillkor kan vara ett exempel. Om det är ombuden själva som bestämmer dessa villkor utan att förhandla med sina uppdragsgivare medborgarna finns redan en konfliktunge.

Sådana självklarheter har gett upphov till en stor litteratur inom statsvetenskapen där de går under beteckningen ”principal och agent-problemet”. Principalen är i det här fallet medborgarna och agenten de valda ombuden. Frågan är vem som i slutändan kommer att bestämma inom politiken, principalen eller agenten.

Den första moderna tänkare (vad jag vet) som tog sig an denna fråga var den tyske statsvetaren Robert Michels (bilden) som 1911 publicerade boken Om partiväsendets sociologi i den moderna demokratin. Han hade studerat principal och agent-problemet i det tyska socialdemokratiska partiet där principalen var partimedlemmarna och agenten var partiets funktionärer, alltså fullt analogt med relationen mellan medborgare och valda ombud. Michels hade observerat att funktionärerna ganska snart tog över kontrollen över partiet och medlemmarna fick allt mindre att säga till om. Det berodde enligt Michels inte bara på att funktionärerna var maktlystna och hade ett kunskapsövertag utan också på att organisationer fungerar bäst om de är kraftigt centraliserade (något jag inte är så säker på). På basis av denna enda observation formulerade Michels vad han kallade ”oligarkins järnlag” som innebär just att agenterna med tiden tar makten från principalerna. Han menade att järnlagen gäller generellt i alla demokratiskt anordnade organisationer.

Jag tror att Michels på det hela har rätt. Oligarkins järnlag gäller. Jag kan inte spontant komma på någon demokratisk organisation som inte utvecklats enligt det mönstret. Ibland går det fort och ibland tar det längre tid. Ju mer makt principalerna behåller – exempelvis genom att bestämma över agenternas lön – desto långsammare verkar järnlagen. Så länge de svenska partierna finansierades till stor del genom partimedlemmarnas medlemsavgifter var agenterna beroende av sina uppdragsgivare. När det svenska partistödet, det vill säga den ordning som innebär att agenterna i stället får sin försörjning direkt från staten, infördes år 1965 blev politikerna, de valda agenterna, gradvis alltmer oberoende av uppdragsgivarna. Om det inte hade varit för de för politikerna så bekymmersamma allmänna valen vart fjärde år så hade de över huvud taget inte behövt bry sig om medborgarna.

Min observation och slutsats är att demokratin och tyranniet – alltså det envälde som utövas av en liten grupp makthavare – inte är helt väsensskilda företeelser utan positioner på en skala där organisationer kan gradvis och nästan omärkligt kan förflytta sig åt det ena eller det andra hållet (mest åt det tyranniska hållet om man ska lita till Michels lag om funktionärernas fåtalsvälde). Det finns alltså ett antal stationer mellan den rena demokratin och det rena tyranniet och det är en bedömningsfråga när systemet byter karaktär.

Tyranniet behöver inte vara brutalt även om det är totalitärt. Jag undrar vad demokratins förkämpar såsom Karl Staaff och Hjalmar Branting hade tyckt om de hade fått veta att deras sentida efterträdare skulle lägga sig i sådana detaljer som hur föräldrapenningen – om de hade kunnat tänka sig någon sådan – och därmed tiden med barnet skulle fördelas mellan mamman och pappan.

Denna utveckling förutsågs redan av den franske adelsmannen Alexis de Tocqueville som under 1800-talets första hälft publicerade skriften Om demokratin i Amerika i två band efter att på plats ha undersökt det nya demokratiska systemet. Han förklarade att han såg en tendens i demokratin att de folkvalda närgånget, välvilligt och maktlystet la sig i minsta detalj i medborgarnas tillvaro.