PATRIK ENGELLAU: 10 000-kronorsfrågan

Under SARS-CoV-2:s hittills korta levnad har världsopinionen angående pandemin och statliga motåtgärder förändrats ganska radikalt. Det började i februari med förvirring och förskräckta verop över en eventuellt ankommande digerdöd som skulle dra över hela världen. Tillsammans med sakkunniga räknade jag ut att flera hundratusen människor skulle dö i Sverige (vid det här laget har nästan 6 000 personer dött av eller med coronat).

Inför det perspektivet var det naturligt för politiker och myndigheter att välja kraftfulla motåtgärder i syfte att förhindra att folk träffades och därmed spred smittan. I många länder stängdes ekonomierna med drakoniska metoder.

Sverige som valt en mer modest politik för social distansering blev ett tag, kanske i mars och april, strykpojke i världsopinionen. Varför Sverige inte liksom andra länder vidtog drastiska nedstängningsåtgärder vet man inte. Kanske hade våra ledare begripit något som politiska beslutsfattare i andra länder inte begripit – utan att lyckas förklara dessa insikter för svenska folket – kanske berodde den svenska hållningen bara på att vi saknade beslutsamheten, handlingskraften och det politiska modet att göra något radikalt.

Oavsett skälen bakom den svenska coronapolitiken så ändrades förhållandena efter några månader enligt principen från Matteus 20:16 som förklarar att de sista skola bliva de första och de första bliva de sista. Världen upptäckte att nedstängningarna troligen gjorde mer skada än nytta eftersom de orsakade stora ekonomiska förluster och därtill avsevärt psykiskt lidande. Plötsligt började Sverige uppfattas som ett föredöme i coronapolitiska sammanhang.

Det är bara en sak som inte stämmer. Om Sverige nu gjort så mycket rätt, hur kan vi då ligga bland det dussintal länder som haft störst antal döda per miljon invånare – jämte Italien som vi minns från nyhetsprogrammen på teve i april som ett inferno av fullproppade sjukhus, förtvivlad och döende vårdpersonal och oändliga köer till krematorier i bruk 24/7?

Jag har mina misstankar som jag inte har full vetenskaplig täckning för och därför inte tänkt publicera men nu har statsepidemiologen Tegnell offentliggjort en förklaring som har ännu mindre vetenskaplig täckning för att förklara den höga dödligheten och då släpper min inre spärr mot killgissningar.

I exempelvis Dagens Nyheter den 18 september säger Tegnell så här:

Att Sverige inledningsvis fick så höga dödstal kan förklaras av flera faktorer men kanske främst av att Sverige hade en mycket mild influensasäsong 2019. Något som gjorde att många av de sköra och sjuka, som är de första att avlida under en vanlig influensa, klarade sig. I stället dog de när de drabbades av covid-19… Det man nu har sett är att de länder som har haft en ganska låg dödlighet i sina influensor de sista två, tre åren, som Sverige, har en väldig hög överdödlighet i covid-19. Medan de som hade en hög influensadödlighet, som Norge, under de sista två vintrarna, de har ganska låg covid-dödlighet. Samma tendens har setts i flera länder. 

Förklaringen till Sveriges höga dödlighet skulle alltså bero på saker som Folkhälsomyndigheten och politiken knappt kunnat påverka, nämligen i skonsamheten i tidigare säsongsinfluensor. Puh, skönt, vi har inte gjort något fel.

Men ingen verkar hålla med Tegnell, inte ens vad gäller det underliggande siffermaterialet. Svenska Dagbladets Per Kudo har gjort ett föredömligt reportage och redovisar hur det varit med överdödligheten i säsongsinfluensor i olika länder:

Men när SvD går igenom Eurostats statistik över dödsfall i Europa syns inga tecken på att Sveriges influensadödlighet i vintras skiljde sig så mycket från våra grannländers.

Hur många som dör av säsongsinfluensan är svårt att veta, och därför används ofta överdödligheten – alltså hur många fler eller färre som dog oavsett orsak jämfört med tidigare år – som ett mått på influensadödligheten.

Att influensan var mild i Sverige säsongen 2019/2020 framgår av att dödligheten sjönk med fem procent under de berörda månaderna. Det var ungefär samma i grannländerna:

I grannländerna syns en liknande trend. I Norge och Finland dog fyra procent färre under tidsperioden jämfört med tidigare år, och i Danmark låg minskningen på två procent.

Samtidigt som influensasäsongen alltså troligen var ganska snarlik i de nordiska länderna i vintras, har länderna drabbats väldigt olika av coronaviruset. Sveriges coronadödsfall är hittills ungefär tio gånger högre per capita än i både Norge och Finland. Jämfört med Danmark har Sverige fem gånger så många covid-19-dödsfall, justerat på folkmängden.

Joacim Rocklöv, professor i epidemiologi och folkhälsa vid Umeå universitet, tycker inte att det finns något som tyder på att säsongsinfluensan är en av huvudförklaringarna till Sverige höga coronadödstal.

– Skillnaden mellan dödstalen i länderna under vintern är kanske inte ens statistiskt signifikant, och då verkar det otroligt att det skulle vara en rimlig förklaring.

Då kommer vi till min alternativa killgissning som för övrigt inte är så mycket min utan en slutsats av vad distriktsläkare Jon Tallinger sa när jag intervjuade honom den 18 april. Tallingers tes var att covidsmittade på äldreboendena inte fick någon riktig vård eftersom de inte fördes till sjukhus där det finns exempelvis syrgas utan i stället lämnades på äldreboendena med palliativ behandling vilket är ett sätt att låta dem dö utan svåra plågor.

Kan det vara sant att covidsjuka äldreboende lämnades att dö på hemmen? Om jag läser rätt innantill i en rapport från Socialstyrelsen ligger det faktiskt till på det sättet:

Ser man till antalet avlidna baserat på inkomna dödsorsaksintyg fram till den 28 april var 90 procent 70 år och äldre, vilket motsvarade 1 877 personer.

– Av dessa bodde 50 procent, 948 personer, i särskilt boende, medan 26 procent hade hemtjänst. Tittar man i gruppen 85 år och äldre är andelen med socialtjänstinsatser större, säger Henrik Lysell, chef för statistikenheten.

Hälften av de döda kom alltså från äldreboenden, en fjärdedel från egna hem med hemtjänst och en fjärdedel någon annanstans ifrån. Men var befann de sig när de dog? Under rubriken ”Plats för dödsfall” skriver Socialstyrelsen:

Drygt hälften av alla som var 70 år och äldre avled i särskilt boende.

Jag tolkar det som att hälften av de döda 70+ hade insjuknat och sedan dött på sitt äldreboende. Knappt någon togs till sjukhus för att få vård. Det stämmer med hörsägen från sjukvårdspersonal. Socialstyrelsen hade utfärdat en prioriteringsordning som bland annat stipulerade att om det blev brist på vårdplatser skulle yngre människor prioriteras framför äldre. Visserligen blev det aldrig någon brist på vårdplatser – den stora vårdavdelningen som byggdes för coronat i Älvsjö utanför Stockholm kom aldrig att utnyttjas – men sjukhusen ville i alla fall inte ta emot några äldre eftersom det förväntades stora grupper nyinsjuknade yngre som i verkligheten aldrig kom.

Om detsamma gäller även för insjuknade med hemtjänst betyder detta, vad jag kan förstå, att tre fjärdedelar av svenska coronadöda hade nekats annan vård än palliativ behandling.

Den här killgissningen stämmer troligen bättre med fakta än Tegnells killgissning men har för Tegnell nackdelen att den förklarar de höga svenska dödstalen med att Sverige slarvat med vården av de gamla.

Det här blir något för Coronakommissionen att bita i.

Patrik Engellau